Laks

Flera skolor i Sverige har bestämt sig för att hjälpa till i kampen för miljön och sluta servera kött på måndagar. Många elever blir glada och inspirerade och många blir arga och känner sig tvingade till att äta vegetariskt. Detta ämne tog Kvällsöppet upp igår och det blev både intressanta och vissa mindre intressanta (korkade) meningar.

 

För det första - det handlar om EN dag i veckan då det inte blir något kött till lunch. Kan det verkligen vara så otroligt jobbigt? "Man ska ha rätten att äta vad man vill!" Jo, visst. Men för att kunna förändra våran påverkan på klimatet måste vi börja agera. Om alla individer tillåts göra som dem vill, utan att bli informerade, utan att ifrågasätta köttet - ja, då kommer vi troligen alla leva i ett riktigt, riktigt obehagligt samhälle med riktigt, riktigt dålig luft. Enskilda personer har inte skapat miljöproblemen, därför kan inte heller bara enskilda personer fixa problemen igen. Det måste komma ovanifrån, så att alla minskar på sin konsumtion av de miljöfarliga livsmedlet.

 

Motståndaren kallar det dessutom för vegetariskt och "vanlig mat". Hm... Det kanske är just detta som är problemet? Att köttet anses vara så självklart att vissa personer inte är redo att offra det en enda måltid under hela veckan för att dra sitt strå till stacken och hjälpas åt. Nej, rätten att äta vad man vill är viktigast av dem alla! Att någon annan stackare dött för att personerna ska kunna använda sig av rätten att äta kött bryr sig ingen om.

 

En man i programmet tyckte att eftersom de andra hade nämnt djuretik så skulle han nämna barnetik. Ja, vad menade han egentligen? Tydligen att barnen inte ska tvingas äta vegetariskt för att då tvingas barnen till att tycka att vegetariskt är okej. Då blir de inblandade i en politisk fråga och detta tyckte han var fel. Men - han glömmer bort det faktum att barnen redan används i politiken. Från dagen jag föddes fick jag dagligen se att det var okej att döda djur. Det var okej att förstöra miljön för att jag ville ha maten jag var van vid. Det var okej att sabotera för andra för att jag skulle ha rätten att göra som jag ville. Vad är det budskapet om inte en politisk ståndpunkt?

 

Sveriges barn är redan hjärntvättade - men inte till att bli djurrättsaktivistande hippies utan till att bli köttätande, oinformerade miljöförstörare. Det var det jag uppfostrades till. Det var det jag lärde mig av att serveras kött i skolan och att leva i det samhälle jag lever i. Man ska liksom inte bry sig så mycket, och den rätten vill vissa människor värna om till varje pris. Rätten att inte bry sig och att aldrig någonsin behöva hjälpa och samarbeta med andra.

Detta lagade jag nästan varenda dag i säkert två veckor för att det var så otroligt gott. Det är en ganska så enkel rätt och går fort att laga dessutom. Du behöver:

- Quinoa

- Ruccola

- Tofu (gärna med någon god smak)

- Pinjenötter

- Lime

Koka quinoan och låt den svalna. Skölj ruccolan och blanda den med quinoan. Tärna tofun och blanda i den också. Häll i lite pinjenötter. Pressa ur en lime över maträtten och servera. Jättegott!

Det här är havre som jag har krossat i en mortel. Det fungerar utmärkt som torrschampo för er som inte visste det. Jag har en burk i badrumsskåpet som jag plockar fram då och då när jag inte orkar/hinner tvätta håret. Det är också ett jättebra sätt att späda ut tvättarna om man siktar på att håret ska kunna hålla sig längre mellan varje rengöring.

Precis som människan kräver att möbler, bilar och kläder ska tillverkas i snabb takt till ett billigt pris kräver människan att kött, ägg och mjölk också ska göra det. Skillnaden är att möbler, bilar och kläder är döda ting och att dessa industrier bygger inte på att utnyttja levande varelser. Visst, barnarbete och dålig lön kan förekomma men det är inte ett måste. Men för att djurprodukterna ska kunna produceras måste förtryck, lidande och död vara en ingrediens.

Djurprodukterna kommer inte ifrån bondgårdar längre som de gjorde förr i tiden, de kommer ifrån massproducerande djurfabriker. Folk verkar leva kvar i någon slags tro och hopp om att köttet de äter kommer ifrån en glad, betande varelse som fick vara utomhus och leva naturligt. Kossorna, kalvarna, kycklingarna och grisarna behandlas inte som de levande och kännande individer de är. De har reducerats till en sak i dagens krävande samhälle, en del i ett fabrikssystem vars uppgift är att producera så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt.

Jag såg på Djurens Rätts hemsida att en medlem hade bestämt sig för att göra ett välgörenhetsprojekt. Hon målar tavlor som sedan säljs på tradera och pengarna går till organisationen. Vad roligt, tycker jag! Tavlorna är jättevackra - så om du har en vägg ledig där hemma och du känner ett sug efter en fin dekoration som dessutom hjälper djuren på köpet - titta på hennes tavlor på tradera och buda!

När man är vegan (som jag är) har man svårt att få i sig vitaminen B12, som de flesta får ifrån kött, ägg och mjölk. Tidigare har jag köpt MittVal Vegetarian på apoteket och krossat dessa för att hälla dem i yoghurten (fy faan vad äckligt) ty jag har inte den goda egenskapen att kunna svälja tabletter. Men sedan blev jag trött på att äta god yoghurt som smakade skit för att jag var tvungen att få i mig B12, så jag köpte hem ett bättre alternativ.

Detta är B-12 Dots, de smakar körsbär och ska smälta i munnen under tungan för att näringen ska tas upp. Jag tog den första igår och gissa vad - de smakar gott! Jag är lättad, nu behöver jag aldrig mer hålla på med dem där jävla krossade tabletterna som ska vispas ner i yoghurten... Så ett tips till dig som är eller funderar på att bli vegan - köp dessa, de är superbra!

På senaste tiden har jag sysslat med någonting som kallas för OCM(Oil Cleansing Method). Det är ett bra sätt att hålla huden fräsch och minska risken för att få finnar och andra otrevligheter. Det är en rengörare helt enkelt.

Efter nästan en veckas förkylning börjar jag tröttna på skiten. Jag har kommenterat varenda jävla tråd på forumet ungdomar.se i brist på annat tidsfördriv. Det är lördag och jag missar Djurrättsalliansens demonstration i Gallerian som jag så gärna ville gå på. Istället sitter jag hemma med massor av tankar om vad jag ska göra när jag blir frisk. Måla om rummet, börja träna, gå till skolan igen, gå på bio, rädda världen...

Jag har nästan tappat hoppet på mänskligheten igen. Det händer ju lite då och då. Jag blir frustrerad när jag tänker på möten med inbitna djurförtryckare som verkar ha bestämt sig för att plågeri är rätt. Varför kan inte alla bara fatta?

 

Men nu får det vara nog. Idag har jag faktiskt något annat än en nersölad, alldeles för stor t-shirt på mig så jag är definitivt på bättringsvägen. Jag som har gått runt och varit så glad hela den här hösten över att jag inte blivit sjuk en enda gång. Ja...

Jag har tänkt på det här med att ha katt. Jag tror faktiskt att jag kommer ha det någon gång i mitt liv, jag gillar dessa självständiga och trevliga djur. Det är nog sant också som det är sagt, att de är de enda husdjuret som själv valt att bli det. De är med på sina egna villkor, de går ut när de vill och är mer egentänkande än vissa människodjur jag känner.

Men så kommer vi till det svåra. Ska man ge ett äkta rovdjur kött eller ska man köra vego? Jag tror faktiskt att jag skulle välja vego. Jag skulle inte klara av att gå till en affär, sträcka mig efter en burk full med konserverade kroppsdelar i och sedan betala. Men innan en eventuell katt skulle bli familjemedlem skulle jag läsa på ordentligt och se hur det här med kattkost verkligen fungerar. Jag har hört många som gett vego till rovdjur och det har gått bra.

 

Men om man släpper ut en katt då? Den kommer ju vilja jaga. Den kommer springa efter möss och råttor och sorkar och vilja döda dem. Och visst, det känns lite obehagligt men när det handlar om vad en katt gör ute i naturen på naturens villkor känns det inte lika farligt. Ingen kan göra någonting åt att världen är uppbyggd som den är - rovdjur har andra behov än betesdjur. Det går inte att ändra på.

 

Ni kommer kanske ihåg mitt inlägg som publicerades på tjejjouren.se. Det där som handlade om hur jag blev djurrättsintresserad och hur jag slutligen blev vegan. Temat var ju djur, och man kunde välja att skriva om vad som helst som har hade med ämnet att göra.

Jag gick in på sidan och hittade en minst sagt intressant text på samma tema. Här berättar en jägare om sin relation till djur - hur hon blev upplärd från barnsben att skjuta och döda och hur mycket hon bryr sig om andra varelser. Nja, säger jag bara. Bryr man sig så dödar man inte.

 

Jag är så jävla trött på jägare som påstår att de bryr sig, att de älskar djur och att de inte jagar av rent egoistiska, onödiga skäl. "Enligt min mening så finner man några av de största djurvännerna i jägarkåren" påstod en jägare i ett av mina kommentarsfält för länge sedan. Det är lustigt hur jägare alltid vill förklara hur snälla och djurvänliga de är. I nästa andetag står de ute i skogen och mördar ett rådjur.

 

Nej, jägare kan tänka om både en och två gånger. Gärna ännu fler, det skulle nog behövas. Jag har som djurrättsaktivist accepterat att det alltid kommer finnas idioter som skadar andra varelser. Men jag har ännu inte lärt mig att acceptera att det finns idioter som skadar djur som påstår att de gör det för djurens skull.

Att äta ett djur och inte sett djuret i ansiktet är en sak. Då är den där köttbullen bara en produkt, en sak som är till för att ätas och saknar en intressant och viktig historia bakom sig. Om en köttätare däremot ser djuret innan det blir till mat är det stopp. Nej, då vill hen inget ha. För det är taskigt, fel, oetiskt.

 

Så länge kött kan vara en produkt utan någon information om vad det egentligen är fastklistrad på förpackningen så kommer folk kunna fortsätta konsumera det. De kommer kunna fortsätta att indirekt döda djur och hålla en industri de egentligen inte gett sitt godkännande för levande utan att egentligen veta vad det handlar om.

 

Människor reagerar starkt när de ser kopplingen mellan djur och mat. Och man kan ju undra varför. Är det för att vi är uppfostrade till att bry oss om djur (de vi ser framför oss, inte de som ligger i köttdisken), eller för att våran art inte är anpassad till att döda? Om våran instinkt hade sagt åt oss att riva, klösa och bita hade vi varit rovdjur. Men så är inte fallet - så vad är vi egentligen?

Hur mycket får man ljuga för att kunna sälja sina produkter? Hur mycket falsk propaganda får man sprida innan det blir olagligt? Och hur jävla illa får man behandla andra varelser innan man inser vad man gjort?

Sedan jag började demonstrera i höstas har jag tydligt märkt hur otroligt illa folk ser på veganer och djurrättsaktivister. Nu när det är en pälskampanj vi håller på med får vi mycket medhåll av människor, men då och då öppnar någon otrevlig jävel käften. Inte för att fråga någonting, inte för att ge konstruktiv kritik. Nej, dessa personer gör det för att förolämpa, provocera och stärka sin egen självkänsla.

”Du bär läderskor”, ”är det ni som brukar krossa rutor på affärer”, har ni inget bättre för er?” är några av de vanligaste kommentarerna. Och nej, givetvis bär ingen av djurrättsaktivisterna läder. Folk är bara fruktansvärt ignoranta när man förklarar för dem att det är syntet. En misstänksam blick ger personen tillbaka och man förstår att de vägrar inse att vi lever som vi lär. De är så ivriga på att hitta minsta lilla fel på oss, kanske för att de ska kunna känna sig något bättre om sig själva när de går därifrån. ”Ha, den där veganen råkade ju äta mjölkprodukter en gång. Hon är minsann inte bättre än mig!”. Det fula ryktet som sprids om att vi veganer ser ner på köttätare måste försvinna. Köttätare är inte idioter, de är inte känslokalla (för det mesta), de är bara oinformerade. Nästan alla djurrättsaktivister har ju någon gång varit just köttätare – vi föds alla in i samma kultur.

 

 

Så här ser det ut när Djurrättsalliansen demonstrerar. Jag är dock inte med på bilden, den togs innan jag blev aktiv.

Den värsta personen hittills som kommit fram och varit otrevlig var nog den gamla kvinnan igår i Solna Centrum. Hon stannar en bit bort för att sedan långsamt närma sig med ett nedlåtande ansiktsuttryck i nyllet. Nästan som att hon pratar med en två-åring och säger ”men hej lilla, lilla du. Du vet ju förstås inte bättre och därför står du här”. När hon står en meter ifrån mig och djuraktivisten bredvid börjar hon först med ett falskt leende. Sedan inleder hon konversationen med ”har ni inget bättre för er?”. Suck. För vi står ju inte där för att vi är politiskt engagerade, vi står ju där för att vi inte har något bättre för oss. Vi är alla arbetslösa och saknar vänner. Därför demonstrerar vi mot päls... Eller inte.

Jag kommer inte ihåg exakt vad vi svarade, men vi förklarade nog varför vi stod där och att SALT tyvärr säljer äkta päls. Höjden av idioti når nya rekord när tanten öppnar munnen på nytt; ”Vet ni egentligen hur många människor som dör? Vet ni det?”. Jag svarar ”vet du hur många djur som dör?”. ”Man får kanske prioritera rätt” påstår hon och i samma sekund förstår jag att detta inte bara är en hjälplös och vilseledd person utan en otrevlig person. Suck igen. ”Fast vi värderar alla liv lika, och detta är det som vi engagerar oss i för vi tycker att saker borde förändras när det kommer till sättet människor behandlar djur” svarar vi en sista gång innan kärringen backar ett par steg, smäller på sitt vidriga, falska leende igen och stirrar på mig, rakt i ögonen. Efter ett tag går hon och jag känner en konstig lukt efter henne, lukten av alkohol. Ja… Hon kanske är jättesnäll när hon är nykter?

Shit vad konstig jag känner mig. Jag är typ glad... eller nåt. Skolan har precis börjat, detta var andra dagen. Jag trivs så otroligt bra i min klass, det finns ingen status och alla är med alla (ofta sitter hela klassen tillsammans och äter vid ett långbord). Jag har aldrig någonsin gillat gemenskap och nu-ska-vi-vara-så-glada-allihopa-tillsammans-saker men nu jävlar. Jag trivs!

Vi tittar på en film på engelskan som handlar om aboriginernas situation på 30-talet i Australien då "de vita" separerade alla mödrar från sina barn för att de skulle kunna avla bort infödingarnas blod. Den heter Rabbit Proof Fence och är väldigt intressant, men ganska hemsk också. Det handlar ju om förtryck så självklart är jag engagerad. Jag vet dock hur hela filmen går trots att vi inte sett färdigt den ännu, ty jag har redan sett den en gång förut. Men den tåls att se om.

 

 

Nu ska jag snart iväg till optikern, jag har ju skaffat linser och nu ska vi kolla att det verkligen var rätt styrka på dem. Jag upplever att dem inte är tillräckligt skarpa, eller så är det bara jag som blivit syn-girig.

 

Efter optikern ska jag dra till Solna Centrum och vara med på demonstration utanför SALT. Djurrättsalliansen har ju stått där ibland under hösten och nu fortsätter kampanjen. Efter demon blir det nog fåtöljen som gäller. Och kanske datorn där jag kan kika på ett roligt avsnitt av Desperate Housewives som jag bara inte kan sluta vara beroende av.

 

Föreställ dig den värsta situation du någonsin skulle kunna befinna dig i. Du känner panik, rädsla, tristess till 1000%. Gångra med 48 miljarder för att förstå hur många individer på denna planet som föds, lever och dör med dessa känslor varje år.

 

Det är så fruktansvärt svårt att förstå i vilken extremt stor skala djurplågeriet pågår. Att det årligen mördas 48 miljarder djur på planeten, och att animaliekonsumtion ständigt ökar trots att man tycker att folk borde bli mer medvetna och ta informationen till sig. Fy faan vad jag önskar att jag var oändligt rik. Då skulle jag köpa in flera miljoner stora tv-apparater och ställa upp i varenda stad och visa sanningen på skärmarna tills hela världen höll med mig. Eller så skulle jag bara köpa upp alla djurfabriker i hela världen och anställa folk som tog hand om djuren tills dem dog under bra förhållanden.

 

Men jag är inte oändligt rik. Jag har inte kraften att förändra mer än lite och att kunna föregå med gott exempel. Och visst är det bra det, men ibland känner jag mig så otillräcklig när jag tänker på den panik som miljarder djur känner precis i denna sekund. Kossan i USA som kommer fram till slakthuset och tvingas av lastbilen för att gå mot sin egen död. Kycklingen någonstans i Sverige som precis kläckts och slängs ner i en proppfull låda med andra kycklingar. Hunden i Kina som just nu får sin hud avdragen från kroppen och lämnas att dö på en hög ovanpå andra, redan flådda djur.

 

Det är svårt att förstå hur mycket lidande som finns i den här världen. Och det är nästan ännu svårare att förstå hur detta kan få fortsätta dag ut och dag in. Hur länge ska det här få pågå?

Jag blev förfrågad av tjejjouren.se att skriva ett inlägg om djur. Jag valde att berätta om hela min process, från min tidiga barndom till dagen då jag blev vegan. Säg gärna vad du tycker, hur du känner när du läser - jag vill bli ännu bättre på att skriva så det berör! Så, vad tycks?

Jag är en extremt stresskänslig person. Jag ogillar när tv apparater står på utan att jag aktivt tittar. Jag hatar blinkande ljus och att höra dov musik från grannen. I det moderna samhället är det ofta så världen är. Information flödar precis som allting annat, men jag har tolererat det och klarat av det och ibland till och med tyckt att det har varit ganska praktiskt.

Men nu det senaste året har det hänt något helt nytt. Precis som många andra är jag datorberoende, mycket av mina intressen går via plåtburken (läsa, blogga, designa, spela). Och med de nya smartphones tas datorn med överallt man går, man lämnar den aldrig. På tunnelbanan, i skolan och ute på gatan. Alltid uppkopplad, redo att suga in mer information är hjärnan egentligen klarar av. Och jag tror att det sättet att leva skapar stress. Vi är redan extremt utsatta och pumpas dagligen med massor av reklam, bilder och text. Att öka på det ännu mer känns inte som någonting jag skulle må bra av.

 

Så jag säger nej till smartphones. Jag vill inte ha möjligheten att kolla upp allting när som helst, vart som helst. När jag ska köpa mobil denna vecka ska det inte bli någon dyr, komplicerad sak. Jag vill skala ner. Min gamla var en 4 årig Sony Ericson som blev stulen innan jul. Den hade kamera, massor av spel i sig och flera andra funktioner som jag aldrig skulle lägga pengar på idag. Som sagt - jag vill skala ner. En mobil som man kan messa och ringa med duger fint för mig.

Hej allesammans. Det stod mellan att skriva ett gnälligt inlägg eller att inte skriva någonting alls. Jag valde det förstnämnda som du märker. Jag skriver inte så otroligt mycket just nu - jag har haft annat att göra de senaste dagarna. Skolan börjar om några dagar och jag är fortfarande så förbannat trött varje morgon att jag oroar mig för hur jag ska kunna gå dit igen när lektionerna väl är igång igen. Och visst, det är rätt sida av året och det blir ljusare och ljusare för var dag som går men det räcker inte riktigt för att få min motivation att glittra. Äsch, om någon vecka kanske det är bättre väder och jag kanske är pigg igen. Hoppas.

Skulle du kunna misshandla? Spärra in? Knivhugga? Tortera? Döda?
Om inte - då tänker du som en helt vanlig medborgare.

Skulle du kunna betala för att någon annan ska misshandla? Spärra in? Knivhugga? Tortera? Döda?

 

Det finns så otroligt många hemska gärningar som skulle kunna bortförklaras och tillåtas om samhället såg människovåld på samma sätt som man idag ser på våld mot djur. Köper man kött betalar man en mataffär som i sin tur betalar en slaktare att döda en gris. Detta är fullt lagligt och anses dessutom som en rättighet av somliga (eftersom vissa människor tycker att de minsann ska få äta vad de vill, utan att behöva bry sig om och hur det påverkar andra).

 

Att hyra in en torped för att döda någon är strikt förbjudet. Samtidigt är det fritt fram att betala en slaktare att döda en gris. Det är exakt samma sak - förutom vilken art offret tillhör.

 

 

Jag tror faktiskt att jag var ungefär såhär när jag var liten. Dock kunde jag inte uttrycka mig lika bra som detta barn. Visst är det fantastiskt att se att det finns hopp? Någon i USA tänker själv (jag hatar ju USA som ni kanske minns)! Wow!

När jag var liten var jag en såkallad pojkflicka. Jag vägrade kjolar och klänningar från tre års ålder och klädde mig bara i stora, sköna byxor. Jag lekte med dinosaurier och älskade att spela innebandy. Därför passade termen pojkflicka in - och vad är det för konstig term egentligen? Var jag inte lika mycket flicka bara för att jag hade speciella intressen? Blev jag en pojke för att jag inte ville ha kjol på mig? Och varför ansågs det tufft att jag var som jag var? Oskar i samma ålder stred också mot könrollerna men när han vågade vara sig själv blev han kallad för "tönt" och "bög". Varför?