Laks

 

Hur ska jag svara egentligen? Jag kände en hund en gång som jag ogillade skarpt, men sedan träffade jag en hund som jag fullkomligt älskade. Samma sak med katter. Samma sak med marsvin. Samma sak med människor.

 

Om jag frågar "gillar du människor?", hur ska en person svara då? För antagligen så har hen träffat folk som hen både ogillar och gillar. Det är liksom ingen definitiv försäkran att någon kommer gilla en annan varelse för att denna varelse är katt/marsvin/zebra/människa. Det är därför jag stör mig när folk säger att de gillar vissa djurarter, för hela den tanken grundar sig i att alla individer inom en grupp är exakt likadana.

Jag har tänkt på en grej. Alla dessa människor som är pro-life, är de också veganer? Jag menar, de värderar ett foster lika högt som de värderar en född människa. Eftersom de anser att livet börjar vid befruktningen ska man ej döda varken nyligen befruktade ägg, foster eller levande varelser. Men att äta fisk går bra? Både född och ofödd (kaviar alltså)? Eller är det bara människolivet det handlar om? Och i så fall - varför då? Menar de att ett grisfoster skulle fungera på ett annat sätt än vad vad ett människofoster skulle? Att det skulle vara skillnad på deras smärtupplevelser eller världsuppfattning? Faktum är att man inte ser någon större skillnad alls på olika djurarters foster under stor del av graviditeten. Vi är ju alla släkt liksom. 

 

Så varför skulle de prompt försvara människofostern rätt till liv men samtidigt glufsa i sig både födda och ofödda djur?

Varför tycker vissa människor att DEM ska ha rätten att säga åt folk hur dem ska tillåtas vara och inte? Det här yttrandet säger ju i princip till mig - och till mig personligen - att jag borde ändra mig, att det är fel på mig, att jag inte duger. Med enda anledning att jag inte gör så som stereotypa kvinnor bör göra.

 

Jag bryr mig inte ett skit om grupper. Jag bryr mig om enskilda individer, det är dem som har känslor. Att lägga ner all kraft på att rädda en utdöende art är ganska ointressant. Det som är intressant är att rädda individerna, varje sköldpadda för sig. Inte sköldpadda som art.

 

Och det här eviga tjatet med att vi ska minsann ha lika rättigheter, men inte ska behandlas lika och ha samma förutsättningar i livet - vad handlar det om liksom? Menar ni att kvinnor och män ska ha samma löner men att man går över gränsen när man låter kvinnor och män själva bestämma över hur dem vill se ut, hur dem vill bete sig och vilka dem vill umgås med? Samhället har gått för långt när förskolepedagoger behandlar flickor och pojkar lika. Det är lite too much liksom. Eller, hur är det ni menar?

 

Återigen, jämförelsen med svarta & vita är bra att använda sig av. Ska människor med afrikanskt ursprung vara tvungna att ta hand om sitt biologiska arv? Ska de inte få platta sitt hår, för då liknar de vita mer? Och ska vita inte få sola sig och använda brun-utan-sol för då blir de ju mer lika mörkhyade människor? 

 

Varför får det inte vara likadant? Och varför tror anti-feminister alltid att alla människor skulle vara likadana om könsrollerna försvann? Personligen tror jag på det motsatta. Jag tror att varje individ skulle utvecklas till sitt sanna jag, och inte som idag när vissa egenskaper, intressen och utseenden ratas p.g.a. personen som vill uttrycka dem har "fel" kön.

Varför finns det egentligen olika pronomen för olika kön? Vad är meningen liksom, egentligen? Det krånglar ju till det hela ganska ofantligt mycket. Det finns nog inte en enda person som någonsin tänkt att vi borde införa olika pronomen för svarta och vita människor? Typ "hin" för vitt folk och "hun" för svart folk? Eller "hön" för de som har högt IQ och "hän" för för de med lågt IG?

 

Kan inte alla bara ha samma istället? Att ha olika pronomen för olika människor placerar omedvetet folk i fack, dessutom är det onödigt krångligt. Varför hålla på med alla dessa jobbiga ord? Han, hon, hön, hän, hin, hun - eller kanske bara hen? Lättare, smartare, bättre. Det gäller bara att vänja sig.

Det är fullt lagligt att ha vapen hemma i byrålådan men inte att säga "fuck" i tv, för då har man gått för långt. Asså, va? Logiken där liksom? Är det bara jag, eller? Och sen kommer det som en överraskning att galna människor skjuter folk. Psykisk ohälsa + utanförskap + vapen = ingen bra mix. 

 

Jag hatar hatar hatar USA (fast Obama är som en klick grädde bland all vidrig lakrits). Förbjud vapen era idioter. Det är sjukt. Och låt abort vara lagligt. För det är en grundläggande rättighet för kvinnan. Om ni dessutom kunde sluta producera värdelösa, romantiska komedier så skulle jag bli ännu gladare.

Kvinnor som pratar om jämställdhet och feminism är egentligen bara sura. Jo, det är sant. Dem är sura för att dem är fula, inte har någon kille, är bittra och missnöjda med sina liv, inte fått kuk på sistone, är avundsjuka på andra kvinnor osv osv i all oändlighet. NOT.

 

Jag hatar - HATAR - när galna antifeminister bemöter feministers välgrundade argument med "du är bara avundsjuk på andra kvinnor som är mycket snyggare än dig!". 

 

Dö era hjärndöda verklighetsfrånvända jävlar. DÖÖ.

 

 

Har märkt att det inte alls är lika roligt och intressant längre att vara vegan - att vara ANNORLUNDA. Hela första året tyckte jag det var kul att säga "jag är vegaaaaan" och jag var riktigt stolt hela tiden och älskade att förklara för folk vad jag tyckte. Nu är det... inte riktigt likadant. Det är inte flashigt längre. Ingen spänning liksom. Alla vet att jag är vegan, det är inget konstigt, jag bara är det, och ingen ifrågasätter mig längre (faan också!).

 

Förut tänkte jag alltid "jag är vegan, jag är vegan, jag är vegan, jag är annorlunda". Så fort jag hamnade i ett matsammanhang var jag så medveten om att jag inte åt som alla andra och att jag skiljde mig från mängden. Nu är det mer "va!?!!?!? Är ni INTE veganer!?" när jag ser någon lassa upp någonting på tallriken som jag inte rört på 2 års tid och inte längre betraktar som något ätbart. Nu tycker jag ju att det är jag som är vanlig.

 

Det är dem som är konstiga, annorlunda. Dem äter ju sånt som man inte kan äta. Typ bröstmjölk och muskler och sånt. Huh.

Förra veckan kom frågan från en helt främmande person i matkön i skolan; "varför är du vegan?". Jag svarade att jag tyckte det var fel att äta kött, ägg och mjölk. Hen svarade med; "hur kan det vara fel att dricka mjölk?"

 

Ja. Vart ska man börja liksom?

 

Och jag förstår ju att folk undrar, för det är inte självklart att det skulle vara fel. Jag minns ju själv hur jag tänkte förr. Kossorna bor ju på ängarna och mjölkas då och då. Det där med kalvar funderade jag inte ens över. Det är det som är det allra värsta. Att Arla verkligen har förpestat världen, dem har hjärntvättat alla tills ingen längre fattar att både kossorna och kalvarna mördas och att det är en blodig industri som ligger väldigt nära köttindustrin. Men det är ju rätt så logiskt att folk har den snedvridna bilden av mjölkindustrin när Arla konstant pumpar ur sig falsk propaganda som den här:

 

Ända sedan SD kom med i riksdagen har dem mest alldagliga sakerna som svenska flaggan, nationalsången och folkdräkter blivit ansedda som rasistiska. För att SD har använt sig av dem. Hänger man upp en svensk flagga ser folk ett hakkors.

 

Nu är inte ens pepparkakor tillåtna längre i luciatåg, för att det kan uppfattas som stötande för mörkhyade. Och jo, visst, jag medger att man kan dra paralleller till rasism men jävligt långsökta paralleller i sådana fall. För snälla, det handlar ju för i helvete inte om rasism - det fattar väl vem som helst - det handlar om ett harmlöst luciatåg där ungarna klär ut sig till olika saker som har med julen att göra.

 

 

...och det är enda anledningen till att jag inte fullkomligt hatar julen lika mycket som jag brukar.

 

Jag gillar att köpa saker, men ibland gör jag det med avsky för jag är skeptisk till hela äg-så-mycket-som-möjligt-kulturen. Anledningen till att jag hatar julen är att då trissas det där vidriga resursslöseriet upp ännu mer än vanligt. Man ska inte bara köpa-köpa-köpa en massa onödiga saker till sig själv, utan i december ska man även köpa till alla andra också. Då tar jag hellre pengarna själv och går ut och köper någonting som jag vet att jag verkligen behöver och som inte bara är någon jävla skitgrej som någon köpte för att hen vill bevisa att hen älskar mig. 

Det finns en enorm besatthet av kön i vårt samhälle. Alltid är det så viktigt - "är det en tjej eller kille?". Och får man inte reda på svaret blir man galen för vad ska man tänka om en person som inte kan definieras som en typisk tjej eller typisk kille? Det finns bara två personligheter. En kvinnlig och en manlig. Sen finns det vissa svängrum men överträd aldrig gränsen och gå in på det andra könets territorium för då jävlar. 

 

Men jag har blivit bättre. Jag är inte besatt längre. Jag gillar att skriva hen istället för hon, för vad spelar det för roll om personen i berättelsen är en kvinna eller man? Jag älskar att jag börjar använda det mer och mer i tal också, och att jag hela tiden hör och ser fler och fler som gör likadant. Det är inte lika viktigt för mig längre att märka personer med "kvinna" och "man". Jag vill att åsikterna, tankarna, gärningarna osv ska stå över vilket kön personen har.

 

Allt började med att jag som barn insåg att män styrde världen och att stereotypt kvinnliga egenskaper ansågs sämre än de manliga. Då tänkte jag att lösningen på problemet var att bli som en kille, så jag hade ofta lite killigare kläder och ratade dockor trots att jag kanske ändå tyckte att det skulle ha vart kul att leka med dem - för att allt som ansågs tjejigt var ju fel och lite sämre. Sedan började jag läsa Lady Dahmers blogg, och jag började förstå att feminism och jämställdhet, det ska inte handla om förbud och lagar. Det ska ju vara precis tvärtom. Det ska erbjuda alla människor alla stilar, alla personligheter, alla intressen. Inte bara rosa och hästar för tjejer och svart och vapen för killar. 

 

Och jag förstår nu. Äntligen.

 

Transsexuella anses som äckliga av många. En kille som klär sig som en tjej är äcklig, fel, vidrig. Varför? För att hela samhället cirkulerar kring frågan "är det en kille eller tjej?". När det kommer en person där svaret inte är solklart blir det förvirrat bland de fortfarande könsbesatta människorna. En odefinierbar person som inte går att lägga in i ett tydligt fack ska inte få någon plats i samhället. Och det gör mig så jävla arg, för så ska det fanimej inte behöva vara. 

 

Hur går det för er? Är ni besatta av kön?

Ni vet den där känslan man får när man efter en lång tid av ångest och oro plötsligt känner att saker börja fungera igen? När det börjar rullar på igen och allt känns helt okej? Jag försöker njuta av den känslan nu så gott det går.

 

Och lite ostrukturerat så visar jag en random bild också som var ganska kul (fast ändå inte):