Mitt eget, personliga helvete
Jag minns hur jag innan varenda innebandymatch gick in på toan medan hela laget snörade skor och skämtade och strechade. Under tiden låste jag in mig på toaletten, satt på golvet med huvudet i toastolen och väntade på att min värsta mardröm skulle ta slut. Jag minns hur paniken stegrades tills jag slutligen spydde, hur jag sedan sköljde bort svett och rädsla i handfatet och hur jag låste upp dörren för att spela ännu en match med magen tom på mat och kroppen full av ångest. När matchen var slut var plågan över. Jag kände mig alltid lättad men inte längre än någon timme för jag visste att nästa helg skulle samma procedur spelas upp igen. Mitt eget, personliga helvete. Tack för det, social fobi.
Utseendefixerad?
Det första jag tänker när jag ser plastikopererade personer med åtstramade ansikten och onaturligt stora bröst är; usch vad äckligt. Det finns ingen grupp människor som jag dömer lika fort som de som opererar eller sprutar in saker i kroppen för utseendet skull. På en mikrosekund har jag redan bestämt mig för att personen är korkad och dum.
Men jag började tänka lite mer på det, fundera lite djupare över det här med att ändra sin kropp för utseendets skull. Vart går egentligen gränsen? Vad är ett sunt synsätt på sin kropp och vad är inte det? Inte dömer jag folk som har massvis med tatueringar eller töjningar. Det beundrar jag snarare och jag vill själv tatuera mig.
Jag blir galen på mig själv för jag har vissa konstiga fördomar och uppfattningar om folk. Men jag är beroende av att ifrågasätta mig själv och allting i min omgivning och det är både utvecklande men också störigt. För nu kan jag inte bara sätta in alla plastikopererade amerikaner i ett fack och stämpla dem som idioter som jag gjort i så många år. För om jag tänker att man är en idiot (offer?) om man förstorar läpparna, vad är det då som säger att jag inte skulle vara en lika stor idiot om jag tatuerar mig? Båda är enbart till för att göra kunden mer nöjd med sitt utseende.
Var går egentligen gränsen? Vid operation? Botox? Tatuering? Piercning? Eller kanske sminkning? Och vilka får egentligen lov av göra dessa saker? Får både kassörskor, skådespelare, sångare, prostituterade och lärare göra det? Brunetter, blonda, svarthåriga? Fjortis, emo? När anses man vara cool/utseendefixerad/galen/äcklig?
Vegan style!
Precis som vanligt så upptäcker jag alla trender och hitar på youtube ett halvår efter alla andra. Funderar fortfarande på varför. Umgås jag inte med tillräckligt trendiga människor kanske (mamma, pappa, systrar och marsvin är tydligen inte speciellt hippa)? I alla fall så såg jag Gangnam Style videon för första gången i helgen. Och det passade väldans bra eftersom det dagen efter spreds en parodi på den; Vegan Style!
Fira ska man få göra på sitt eget sätt
Satt och kollade smått på intervjun med Loreen i Hellenius Hörna häromdagen. Loreen berättar vad som hände när hon hade vunnit Eurovision; att hon hade gått upp på sitt hotellrum, druckit en caffe latte och sen gått och lagt sig. Publiken garvar. Hehe, vad stört! Vad knasig hon är!
Jag hatar det där. Alltid när någonting viktigt har hänt så förväntas man vilja umgås med människor i flera timmar och dessutom ta droger (alkohol). Det är det ordet "fira" betyder. Men hallå? Vänta nu, finns det inte andra människor som inte njuter av att umgås med människor hela natten eller droga ner sig eller spy av förgiftning?
Efter sista dagen i årskurs ett skulle folk i klassen hitta på någonting. Jag orkade. Jag ville inte. Istället gick jag hem, hyrde en riktigt bra film och drack coca cola. Det var asroligt tyckte jag. När jag tar studenten tänker jag skippa hela skiten. Jag pallar inte. Fira ska man väl för i helvete få göra på sitt eget sätt? Jag tänker aldrig mer gå på något evenemang eller skit bara för att det förväntas av en. Ska man göra det ska man göra det för att det är kul.
Vilken dålig vegan jag är
Faan. Så gjorde jag det igen. Jag har blivit alldeles för snabb att läsa innehållsförteckningar. Åt några kakor som jag köpte igår och tänkte bara "shit vad goda dem är, vad bra!". Sen tar jag en extra titt på förpackningen och inser att jag missade att dem innehöll mjölk. Blä. Vilken dålig vegan jag känner mig som då.
Hur jag brukar hantera dessa situationer: frenetiskt borstande av tänderna i minst en halvtimme + lite fin förnekelse så att man låtsas som att det aldrig hände. Fungerar ganska bra faktiskt.
Är det verkligen sant? Drömmer jag?
Vad är det jag skådar? Har dem börjat lägga jävla köttkorvar och skit i mejerihyllan nu också? Blä. Men vänta, står det inte vegan på dem? Tittar närmre. Ögonen vidgas. Kan det vara sant? Är det sant!?!?!?!? Jo, det är det. Produkterna av märket Veggyness ligger på rad. Där finns vegansk schnitzel, vegansk kebab, vegansk stek och vegansk korv!
Det första jag gjorde var givetvis att lägga ner en av varje produkt i korgen men jag insåg ganska snabbt att det kanske var klokare att välja en och testa först. Så det blev kebaben som såg så smarrig ut. Jag pallrar mig hemåt och börjar direkt koka ris, steka upp kebaben, plocka ut lite oliver och göra en tzatsiki-sås (för det stod det på paketet att man skulle ha till. Lydig jag är.). Efter 20 suktande minuter är det dags att äta. Vilken jävla dröm alltså. Så jävla gott. Bästa färdiga mat-produkten jag har slängt ner i matstrupen i hela mitt liv.
Så. Jävla. Gött.
Ensamheten
Det är svårt att fortsätta arbeta mot hemskheter när man dag ut och dag in får det bekräftat för sig att, ja, världen består till största del av idioter. Jag menar, hur många människor har jag egentligen träffat med sunda värderingar? Som håller med om en åsikt som för mig är det allra självklaraste i världen; slaveri är fel. Inte många. Inte många alls. Det är faktiskt så illa att om jag plockar bort de människor jag mött genom aktivismen, så finns det inte ens en enda människa kvar. De är alla med på något vis, mer eller mindre. Vissa försöker delta så lite så möjligt och käkar mycket vegetariskt eller kanske helt är vegetarianer, men grundtanken att djuren är till för oss biter sig ofta fast och stannar i personens hjärna trots att hen är påväg åt rätt håll. Och det, det gör mig fruktansvärt trött på allt. Det finns liksom ingen - INGEN - som tycker som jag.
Där är ju i alla fall internet en stor hjälp. Mot ensamheten, menar jag.
"Jag äter inga djur som farit illa"
När man pratar om barn som far illa menar man barn som kanske blivit våldtagna, misshandlade eller kanske "bara" blivit dåligt bemötta av vuxna. När man pratar om djur som far illa däremot, då menar man djur som kanske blivit brända levande i eld på slakterier, intryckta i minimala utrymmen i flera dygn i en lastbil eller blivit så brutalt misshandlade att varenda ben i kroppen brutits av på mitten.
Vad menar man då egentligen med ett djur som INTE farit illa? Menar man kanske ett djur som fått en lycklig uppväxt tillsammans med sina föräldrar och familj, fått bo på ett mysigt ställe där hen trivs, fått leva hela livet utan att bli plågad eller utnyttjad på något vis?
Nej. Man menar ett djur som fraktats i samma, trånga utrymmen men inte riktigt lika länge. Ett djur som blivit misshandlad men inte lika brutalt. Ett djur som mördats men utan "komplikationer".
"Jag äter inga djur som farit illa". Äh. Va?
Ett djur som inte far illa.
Varför är veganer så arga?
"Många undrar varför jag är så arg, varför veganer och djurrättare är så arga. Jag skulle vilja vända på det: Varför är djurförtryckare så arga? Vad är det som får dem att hata djur så mycket att de måste döda miljarder av dem varje år?"
Jag läste ett så fruktansvärt bra inlägg av Jenny Walker, som handlade om varför vi veganer ofta anses som arga och aggressiva medans djurförtryckare ses som snälla pacifister som inte gör någon som helst skada.
Det här inlägget gjorde mig så arg. Inte på Jenny Walker, utan på att allt det hon skriver är så rätt. Allting ska alltid ske på djurförtryckarnas villkor. Världen ska filas och snickras om så att den passar köttätarna. Allt ska anpassas efter de som gör andra illa. Lite som fenomenet i svenska skolor, att det är offret som får byta skola och mobbarna får stanna kvar.
"Jag blir ledsen. Förtvivlad. Frustrerad. Och arg. Fruktansvärt arg. Ändå lägger jag ständigt band på mig. Jag jobbar med en vegansk webbtidning. Jag skriver om veganmat och föreläser om veganmat och jag bjuder på veganmat. Allt för att stryka djurförtryckarna medhårs och göra dem nyfikna och intresserade. Jag bakar kakor och monterar snittar och jag ler och tar i hand och för en dialog. Men arg, det får jag inte vara. Man får inte berätta om hur det ser ut i djurfabrikerna. Då är veganerna arga."
Bli aktivist!
Nu har jag inte varit på en demonstration på hur länge som helst och då blir jag alltid lite galen. Det är så fruktansvärt skönt att träffa andra människor som delar ens största övertygelse i livet, det stärker verkligen ens engagemang och gör att man orkar stå ut med puckon ett litet tag till. I en värld där jag egentligen är rätt esam om mina åsikter och syn på livet så finns det alltid en liten oas dit jag kan bege sig för att för en gångs skull få lite medhåll.
Ett tips till alla er därute som känner att ni håller på att bli lite galna och pratar sönder era nära och kära som inte riktigt hajat det här med djurrätt ännu - bli aktivist. Pröva att snacka med Djurens Rätt eller Djurrättsalliansen eller någon annan organisation. Det är skönt både att få göra någonting mot eländet, att känna att man faktiskt jobbar praktiskt med det, och det är underbart att få träffa likasinnade människor. Jag lovar, det hjälper.
Demonstration mot kött i Gallerian i Stockholm.
The uprising of women in the arab
En facebook-grupp gav mig precis lite hopp. Jävlar vilken kick det här är! Massvis av människor som visar sitt stöd för arabkvinnor och kräver att de ska få samma rättigheter som män. Kika in HÄR!
Vad jag lärde mig av ett besök på BR:
Flickor gillar att sminka sig, fixa håret, ta hand om låtsas-barn och gosa med små, gulliga gosedjur.
Pojkar gillar att skjuta med vapen, leka med bilar och tävla.
Apropå Ellen DeGeneres....
Det finns fler saker förutom veganismen som gör henne till en grymt bra person:
En redan underbar regissör blev helt plötsligt ännu bättre
“…the kids want hamburgers and Coke because they’re kids. But all of human consciousness is five years old emotionally. It’s not a requirement to eat animals, we just choose to do it, so it becomes a moral choice and one that is having a huge impact on the planet, using up resources and destroying the biosphere.”
- James Cameron
Jag blir alltid lika glad när offentliga personer går ut med goda nyheter. Goda nyheter = att hen har blivit vegan. James Cameron ställer sig till den intelligenta grupp kändisar som inser att de har makt eftersom de är kända och folk lyssnar på dem. Kommer ihåg att jag blev helt paff när jag fattade att Ellen DeGeneres var vegan (och dessutom VÄLDIGT engagerad - kolla här). Innan hade jag tänkt på henne som den där jobbiga, studsiga tjejen som pratar med äcklig, amerikansk dialekt. Plöstligt blev hon den där häftiga, smarta intervjuaren som säger sjukt bra grejer och är rolig.
Woody Harrelson är ett annat exempel. Första filmen jag såg med honom hette Transiberian (förövrigt en av de bästa filmerna jag någonsin sett) och efteråt fick jag reda på att han var vegan. Vips så fanns han på minnet och jag såg fler filmer med han i huvudrollen och nu är han en av mina favoritskådisar.
Nu jävlar ska James Cameron undersökas närmre. Vilka fler filmer har han gjort förutom storfilmen Avatar? Jag ska i alla fall titta på ALLA. Bara för att han är vegan och förtjänar extra omtanke - eftersom han ger extra omtanke.
Sådant okristligt tänk vill vi minsann inte ha här på 2000-talet!
Det känns som att jag är minst 500 år före min tid. Ingen människa jag någonsin träffat (förutom folk i djurrättsalliansen) förstår vad jag menar. Folk blir chockade när de hör den där galna idén som jag har; att alla ska ha rätten till sitt eget liv!
Nä, nu får det vara slut på tramset. Vadå, ska man ha rätten till sitt eget liv? Få leva fast någon annan tycker att man ska dö? Oavsett art? Nej, nu svimmar jag nästan så häpen jag blir. Det läskigaste jag någonsin har hört. Att alla ska ha samma rätt att leva? Nä, fy. Sådant okristligt tänk vill vi minsann inte ha här på 2000-talet!
Danmark är en enda jävla stor åker
Nu blir jag orolig. Jag satt och lekte på Google Maps (jo, jag är geografi-nörd) och zoomade in över Danmark. Åkrar. Överallt. Jag har varit där och jag minns att allt jag såg var åkrar, men jag tänkte alltid att "jamen där borta, där någonstans så måste det ju finnas lite skog? Lite natur? Lite naturliga ängar?" Men nej. Så är inte fallet.
Och anledning är egentligen ganska självklar. I ett land som är något större än ett av våra svenska landskap så föder man upp och slaktar 27 miljoner grisar varje år. I Tyskland, vilket är betydligt större till ytan, föds det upp ungefär lika många. Det pekar ganska tydligt mot att denna höga grisproduktion har någonting att göra med att Danmark är en enda jävla stor åker...
Döda mig snällt
Den stora skillnaden mellan djurrätt och djurskydd är att en djurrättare anser att alla individer, oavsett art, ska ha rätten till sina egna liv. De ska inte mördas, plågas, stängas in eller på annat sätt förtryckas.
Djurskyddare däremot resonerar som så att djuren ska "ha det bra". Det är synd om slavarna, visst, men vi vill inte avskaffa slavhandeln. Lite så fungerar det tänket. Bry dig om andra men inte så mycket så att du skulle kunna dela med dig av dina rättigheter eller ge någon annan lycka. Fortsätt döda ni, döda lite snällare bara.
"Döda mig snällt."
Sluta se allting ur människans synvinkel
"Människor och djur".
Människan är ett djur. Vi är bara ännu en art bland alla andra miljarder arter. Varför är vi speciella tycker du? Varför är vi viktigast? Varför är vi bäst? Kanske för att DU råkar vara människa? Alla värderar sin art högst (oftast). Råttor bryr sig om andra råttor mer än dem bryr sig om hästar, apor, människor. Grisar bryr sig mer om andra grisar än om råttor, fladdermöss, människor. Se det från ett helhetsperspektiv.
Sluta se allting ur DIN synvinkel - ur MÄNNISKANS synvinkel.
Vem är till för vem? Är kossor till för oss? För att vi ska kunna dricka deras bröstmjölk? Är vi människor till för kossorna? För att de ska kunna dricka våran bröstmjölk? Är bakterier och virus till för oss? Är vi till för bakterier och virus? Finns vi här för att de ska kunna frodas i våra kroppar? Överleva? Reproducera och utvecklas?
Eller så kanske, KANSKE, är alla arter bara ett resultat av en miljoner år lång process som kallas evolutionen. Det har blivit som det har blivit för att det har blivit så. Inga om, inga men. Så är det bara. Och så står vi här idag, med all makt över alla de andra arterna för att vi fått övertag över de andra, och vad väljer vi att göra? Att bry oss om varandra? Att respektera varandra? Eller att brutalt massmörda varandra? Vi finns till för grisar, kossor, höns och får lika lite som dem finns till för oss.
Acceptera och gå vidare.
Byggnader ska inte föra oväsen
Det här med att börja köra böneutrop från Sveriges moskéer, är det en sån jävla bra idé? Från början såg jag framför mig hur jag vaknar klockan fem varje morgon av minareternas högtalare, och att jag störs på lunchen igen, och senare under dagen igen, och igen... Men som jag har förstått handlar det enbart om ett antal gånger i veckan. På ett ställe.
Men ändå; nej. Jag tycker verkligen inte att moskéer ska få ha böneutrop. Men inte för att jag är emot att folk är religiösa (även om jag tycker att religion är... nja, inte det bästa som finns) utan för att inte jag vill att byggnader ska föra oväsen.
Kan kyrkklockorna tystna tack? De stör. De stör på samma sätt som grannens stereo som låter igenom väggarna och att ungarna ute på gården står och skriker klockan 9 på lördagsmorgnarna.
Alla vill ha sina egna ljud hela tiden. Religiösa människor kanske gärna vill höra kyrkklockor, böneutrop, gospel eller högläsning av koranen ljuda över gatorna ibland. Jag skulle t.ex. gärna vilja höra Björk spelas på högsta volym på bussen eller titta på en film med bashögtalare som får grannarnas tak att skaka. Men istället använder jag mig av hörlurar när jag lyssnar på musik ute på offentliga platser och jag sänker volymen på tv:n så att det inte ska störa grannarna för jag är medveten om att det finns andra människor runt omkring som kanske inte vill lyssna på det som jag vill lyssna på.
Religionen skiter jag fullständigt i. Tro på vad du vill, gör vad du vill, be till vem du vill. Men jag vill inte höra det ljuda på gatorna för jag är själv inte intresserad av det. Det stör bara.
I´m back!
En vecka utan bloggen... Nu är jag något mer utvilad efter en vecka med massor av prov, läxor, sjukdomar och negativt tänkande. Dem goda nyheterna är ju att det mesta har blivit lite, lite bättre så från och med nu blir det bloggning (nästan) varje dag precis som vanligt!