Av någon anledning har jag alltid i skolan hamnat bland de folk som får höga betyg. Det har alltid blivit dem jag umgås med. Många får A. Får dem ett B eller C blir det stön och stånk och "men ååååh så dåligt det gick!". Där sitter jag bredvid med ett C och känner att, faan, det gick ju jävligt bra det här.

 

Högstadiet i ett nötskal under betygssnacken var att läraren kom fram till mig och min kompis, sa att "X, du har verkligen gjort det här bra! MVG". Sen vänder sig läraren till mig och ser lite mindre glad ut. Jag räcker ju inte riktigt till. "Det var såååå nära. Några poäng till så hade det blivit MVG". Efter det kände jag inte riktigt för att lägga ner 8 timmar dagen innan på att plugga till provet. Det räckte ändå aldrig ända fram.

 

Och det är klart att jag aldrig blir lika bra som bordsgrannen när bordsgrannen alltid är ett underbarn som bara KAN ALLT HELA TIDEN. Jag blir missnöjd med mina betyg när jag jämför dem med de flesta andra av mina kompisar. Men jag känner mig också bortskämd när jag får höra att Y ännu en gång måste göra ett omprov trots att hen hela sista veckan pluggade varenda dag. Jag har inte svårt för att få godkänt men jag har svårt för att någonsin höja mig över VG oavsett hur hårt jag anstränger mig. 

 

Jag känner mig aldrig tillräckligt bra. Det är alltid något som fattas. "Det var sååååå nära". Mmm. Tack. Och jag vet att jag borde bli glad när någon kommer fram och är superlycklig för att ett prov gick så ofattbart bra och hela pappret har ett stort jävla A på sig, men jag kan inte. Det enda jag tänker på är varför inte jag räcker till och varför inte mina ansträngningar någonsin lönar sig.