Laks

Nu har jag inte varit på en demonstration på hur länge som helst och då blir jag alltid lite galen. Det är så fruktansvärt skönt att träffa andra människor som delar ens största övertygelse i livet, det stärker verkligen ens engagemang och gör att man orkar stå ut med puckon ett litet tag till. I en värld där jag egentligen är rätt esam om mina åsikter och syn på livet så finns det alltid en liten oas dit jag kan bege sig för att för en gångs skull få lite medhåll.

 

Ett tips till alla er därute som känner att ni håller på att bli lite galna och pratar sönder era nära och kära som inte riktigt hajat det här med djurrätt ännu - bli aktivist. Pröva att snacka med Djurens Rätt eller Djurrättsalliansen eller någon annan organisation. Det är skönt både att få göra någonting mot eländet, att känna att man faktiskt jobbar praktiskt med det, och det är underbart att få träffa likasinnade människor. Jag lovar, det hjälper.

 

 

Idag gick jag med i Djurrättsalliansens demonstrationståg mot djurförsök, och specifikt aporna inne på AFL (tidigare SMI). Det var grym stämning med massvis av ramsor och hejarop. Alla tittade på oss när vi tågade genom staden. Det var jävligt roligt.

Väl framme vid laboratoriet stannade alla upp (tror vi var runt hundra pers), ropade lite fler ramsor, sedan hölls det flera tal. Efter det tändes ljus för var och en av aporna som just nu sitter inspärrade.

Det var riktigt bra väder, precis lagom varmt. En lyckad demonstration kändes det som! Men vad vet jag, det här var min första så...

 

 

 

Så här såg det ut när Jacqueline Traide agerade försöksdjur i ett av affären Lush´s skyltfönster i London. Det hela var ett skådespel som handlade om att upplysa folk om hur djurförsöken går till när forskare testar kosmetiska produkter.

Jacqueline var inspärrad som försöksdjur i tio timmar, under den tiden fick hon olika krämer smetad på sig, blev tvångsmatad, fick injektioner och började blöda om armarna när hon försökte undvika sprutorna.

 

Som jag har förstått det så led Jacqueline av detta - även om det var ett skådespel och inte på riktigt. Även om det inte var riktiga, frätande ämnen som applicerades på kroppen och droppades i ögonen så är det säkerligen påfrestande och fruktansvärt jobbigt att vara fastspänd och ha krokar i munnen tio timmar i sträck.

Det finns även en film, dock utan ljud, som visar delar av demonstrationen och även fler bilder (HÄR). Hemskt att se även om man vet att det inte är på riktigt. Eller just det - för miljoner djur är detta på riktigt.

Idag, den 24 april, är det försöksdjurens dag. Nu är det dock bara ca 50 minuter kvar (jag har varit trött idag...), men det gör ingenting för det är nämligen på lördag som det händer! En stor demonstration för att protestera mot djurförsök, och i detta fall extra mycket mot just primatförsöken som pågår på SMI (numera AFL). Bor du i Stockholm så hoppas jag att du dyker upp och stärker rösten för djuren!

Alla vet väl vid det här laget vem Joseph Kony är (men för er som inte vet, kolla HÄR). Idag är det den 20 april, dagen då städerna ska täckas av affischer och lappar som påminner alla människor, världen över, att Kony måste stoppas.

Det jag älskar med den här kampanjen är att ungdomar - som vanligtvis inte har mycket att säga till om i världen och politiken (eller föreställer sig att de inte har det) - helt plötsligt har fått ett uppdrag. Nu kan vi tillsammans göra skillnad, visa vårt engagemang och sprida infon om vem Kony är och vad han gör. Målet är att världens ledare ser till att en av världens värsta brottslingar stoppas.

Sen finns det givetvis enormt många kritiker. Folk som skriver på facebook att det är en bluff, att det är larvigt eller kanske en fråga som "har ni inget bättre för er?". - Jo, du har nog rätt. Det är så patetiskt att försöka sprida info om Kony så jag ska nog ha något "bättre för mig" ikväll istället. Typ som att spela tv-spel eller kanske kolla en amerikansk komedi. Det skapar verkligen fred i världen!

Sedan jag började demonstrera i höstas har jag tydligt märkt hur otroligt illa folk ser på veganer och djurrättsaktivister. Nu när det är en pälskampanj vi håller på med får vi mycket medhåll av människor, men då och då öppnar någon otrevlig jävel käften. Inte för att fråga någonting, inte för att ge konstruktiv kritik. Nej, dessa personer gör det för att förolämpa, provocera och stärka sin egen självkänsla.

”Du bär läderskor”, ”är det ni som brukar krossa rutor på affärer”, har ni inget bättre för er?” är några av de vanligaste kommentarerna. Och nej, givetvis bär ingen av djurrättsaktivisterna läder. Folk är bara fruktansvärt ignoranta när man förklarar för dem att det är syntet. En misstänksam blick ger personen tillbaka och man förstår att de vägrar inse att vi lever som vi lär. De är så ivriga på att hitta minsta lilla fel på oss, kanske för att de ska kunna känna sig något bättre om sig själva när de går därifrån. ”Ha, den där veganen råkade ju äta mjölkprodukter en gång. Hon är minsann inte bättre än mig!”. Det fula ryktet som sprids om att vi veganer ser ner på köttätare måste försvinna. Köttätare är inte idioter, de är inte känslokalla (för det mesta), de är bara oinformerade. Nästan alla djurrättsaktivister har ju någon gång varit just köttätare – vi föds alla in i samma kultur.

 

 

Så här ser det ut när Djurrättsalliansen demonstrerar. Jag är dock inte med på bilden, den togs innan jag blev aktiv.

Den värsta personen hittills som kommit fram och varit otrevlig var nog den gamla kvinnan igår i Solna Centrum. Hon stannar en bit bort för att sedan långsamt närma sig med ett nedlåtande ansiktsuttryck i nyllet. Nästan som att hon pratar med en två-åring och säger ”men hej lilla, lilla du. Du vet ju förstås inte bättre och därför står du här”. När hon står en meter ifrån mig och djuraktivisten bredvid börjar hon först med ett falskt leende. Sedan inleder hon konversationen med ”har ni inget bättre för er?”. Suck. För vi står ju inte där för att vi är politiskt engagerade, vi står ju där för att vi inte har något bättre för oss. Vi är alla arbetslösa och saknar vänner. Därför demonstrerar vi mot päls... Eller inte.

Jag kommer inte ihåg exakt vad vi svarade, men vi förklarade nog varför vi stod där och att SALT tyvärr säljer äkta päls. Höjden av idioti når nya rekord när tanten öppnar munnen på nytt; ”Vet ni egentligen hur många människor som dör? Vet ni det?”. Jag svarar ”vet du hur många djur som dör?”. ”Man får kanske prioritera rätt” påstår hon och i samma sekund förstår jag att detta inte bara är en hjälplös och vilseledd person utan en otrevlig person. Suck igen. ”Fast vi värderar alla liv lika, och detta är det som vi engagerar oss i för vi tycker att saker borde förändras när det kommer till sättet människor behandlar djur” svarar vi en sista gång innan kärringen backar ett par steg, smäller på sitt vidriga, falska leende igen och stirrar på mig, rakt i ögonen. Efter ett tag går hon och jag känner en konstig lukt efter henne, lukten av alkohol. Ja… Hon kanske är jättesnäll när hon är nykter?

Shit vad konstig jag känner mig. Jag är typ glad... eller nåt. Skolan har precis börjat, detta var andra dagen. Jag trivs så otroligt bra i min klass, det finns ingen status och alla är med alla (ofta sitter hela klassen tillsammans och äter vid ett långbord). Jag har aldrig någonsin gillat gemenskap och nu-ska-vi-vara-så-glada-allihopa-tillsammans-saker men nu jävlar. Jag trivs!

Vi tittar på en film på engelskan som handlar om aboriginernas situation på 30-talet i Australien då "de vita" separerade alla mödrar från sina barn för att de skulle kunna avla bort infödingarnas blod. Den heter Rabbit Proof Fence och är väldigt intressant, men ganska hemsk också. Det handlar ju om förtryck så självklart är jag engagerad. Jag vet dock hur hela filmen går trots att vi inte sett färdigt den ännu, ty jag har redan sett den en gång förut. Men den tåls att se om.

 

 

Nu ska jag snart iväg till optikern, jag har ju skaffat linser och nu ska vi kolla att det verkligen var rätt styrka på dem. Jag upplever att dem inte är tillräckligt skarpa, eller så är det bara jag som blivit syn-girig.

 

Efter optikern ska jag dra till Solna Centrum och vara med på demonstration utanför SALT. Djurrättsalliansen har ju stått där ibland under hösten och nu fortsätter kampanjen. Efter demon blir det nog fåtöljen som gäller. Och kanske datorn där jag kan kika på ett roligt avsnitt av Desperate Housewives som jag bara inte kan sluta vara beroende av.

Förra året skrev jag en summering över hela det gångna året, och jag tänkte göra detsamma nu! Det är en del saker som har hänt under denna tid, både för mig personligen och i djurrättsvärlden.

Oron jag levt med länge fanns fortfarande kvar, men jag började sakta vänja mig vid att leva ett liv där konstant ångest inte var en del av vardagen. Jag pluggade matte B i skolan och gick på ett flertal lektioner i veckan.

 

I februari började jag med no poo. Fettigt var håret under en period innan jag prövade på bättre metoder än den när man använder balsam istället för schampo (fungerade inte alls för mig).

 

Jag började fundera kring det här med att bli vegan. Kunde jag verkligen klara av det? Jag bytte ut fler och fler produkter mot djurvänliga alternativ och hittade till den underbara butiken Good Store för första gången. Någonstans där på vårkanten bestämde jag mig, att "jo, jag ska bli vegan förr eller senare." Jag visste bara inte när, så jag lät det ta sin tid medans jag långsamt vande mig vid den nya livsstilen.

 

Skolan gick bra, jag mådde bättre än jag gjort på flera års tid och allting var överlag ganska härligt. Jag kunde hantera vardagen.

 

Sommarlovet började och jag fick höga betyg i alla tre kurser jag tagit under läsåret. Jag var harmonisk och njöt av livet. Jag började springa som en galning, nästan varje dag, för att hålla igång konditionen.

 

I början av juli blev jag vegan. Det gick utmärkt och jag kände mig otroligt nöjd med mitt beslut.

 

Djurrättsalliansen släppte nya bilder från Sveriges minkfarmer och konstaterade att inga förändringar i minkarnas miljö hade gjort skillnad. Rättegången mot djurrättsaktivisterna Malin och Björn som brutit sig in på grisfarmar hölls. Dåliga nyheter även på denna front - alla grisbönder gick fria medans aktivisterna fick böter.

 

Jag började första ring på gymnasiet. Lärarna var bra, eleverna var trevliga och kökspersonalen fixade vegansk mat åt mig! Jag hade nått mitt mål - att kunna gå i skolan på riktigt.

 

Ett extremt inspirerande tal nådde mina öron för första gången. Det var ingen mindre än Gary Yourofsky som pratade, en känd djurrättsaktivist som övertalar och inspirierar på ett sätt jag inte visste var möjligt. När jag känner mig lite osäker eller trött på djurrättandet brukar jag titta på videon, och jag får alltid snabbt tillbaka all min motivation.

 

Jag började även gå med på demonstrationer tillsammans med de andra aktiva i Djurrättsalliansen Stockholm. Utanför SALT har jag stått många timmar denna höst. Det var också underbart att få träffa andra veganer som vet precis hur det känns att alltid bli ifrågasatt av andra. När jag kunde diskutera med andra om mitt största intresse minskade behovet av att prata om det vid andra tillfällen, så jag kunde lättare släppa djurrättandet när jag var i skolan eller träffade kompisar.

 

Väldigt sorglig men kraftfull demonstration tycker jag. Har ni förresten någonsin funderat över det här med att använda redan döda djur som rekvisita? Rätt eller fel?

Det jag försöker åstadkomma med mitt djurrättande är att skapa förståelse. Jag vill få vanligt folk att tänka sig in i djurens situation, förstå hur och varför vi måste göra någonting åt våra matvanor. Varför vego är lösningen på allt.

Sedan finns det de där andra djurrättarna som jag stör mig lite på. Som liksom agerar lite mer utav egoistiska skäl, utifrån sin egen ilska och desperation, helt utan en tanke på vad konsekvenserna blir. De som skriker, som gör sig ovän med folk, och som häller låtsasblod över tanter med pälsar.

 

Som i Sex and the City-scenen när Samantha får röd färg slängd på sig utanför en modevisning. Och jag tänker - på vilket sätt gynnar detta djuren? På vilket sätt kommer nu den här personen börja tänka om? "Jaha, han slängde färg på mig så nu fattar jag ju att det är fel att döda djur", och så suckar dem av uppenbarelsen och blir helt plötsligt veganer.

 

Nej, det är inte riktigt det som händer. Jag vet exakt vad som händer, hur man reagerar när någon ifrågasätter en. Man blir rädd, man blir arg och man vill göra precis tvärtemot bara för att vara sådär extra rebellisk. Dessutom innebär en nedlortad pälskappa att en ny måste införskaffas, vilket betyder att fler djur får sätta livet till.

 

Men tro inte att jag inte blir förbannad när jag ser folk bete sig som idioter. Jag blir helt kokandes inombords när jag ser ett mänskligt huvud prydas av en jävla pälsbollsmössa, eller en människa som gnager på ett kycklingben. Jag blir sjukligt arg och ledsen, men man måste vara smart. Aggressivitet hjälper inte, jag tror enbart att det skapar större motstånd.

 

Detta eviga tjat om det är rätt eller fel att släppa ut minkar... Jag blir så jävla trött på det. Hur tänker folk egentligen? Att det är djurrättsaktivisternas fel att minkarna finns där? Aktivisterna är ju dem som faktiskt agerar och bokstavligen räddar djuren från en 100% säker död rakt in i gaskammaren.

Det finns negativa konsekvenser av att släppa ut minkar. Förutom att det bygger på myten om att alla veganer är kriminella, så skapar det obalans i ekosystemet och djuren riskerar att bli överkörda. Men att sitta kvar inne i buren, på ett utrymme lika stort som ett tidningsuppslag, några månader senare bryskt slängas ner i en gaskammare för att sedan tillfredsställa någon östermalmskärrings krav på klädesplagg är ännu värre. En miljon gånger värre. Minst.

 

Skuldlägg inte aktivisterna för att dem befriar. Det enda dem har gjort är att desperat försöka få ett slut på hemskheterna. Skuldlägg den tortyrverksamhet som pälsindustrin driver - för det är enbart deras fel.

 

Om du nu är en av dem som faktiskt tvekar ifall utsläpp av minkar är rätt eller fel ur etisk synpunkt - tänk då efter, ur minkens perspektiv den här gången. Du har två alternativ att välja mellan:

 

 

Mitt val är helt självklart. Hellre två lyckliga dagar i frihet än två månader av plåga.

Nu var det ett tag sedan rättgången mot Djurrättsalliansens Malin och Björn Gustafsson hölls, men jag har inte orkat skriva om det förrän nu för att jag blir så arg när jag tänker på det...

Det verkar som att många blir extremt provocerade av just veganer. Jag var på ett Djurens Rätt-möte en gång, och då berättade flera av de som brukar vara ute på torg, att ibland kunde det komma fram folk och säga taskiga kommentarer och sedan springa därifrån. Jag tänker bara, jag undrar om detta skulle hända en person som jobbar för UNICEF... Antagligen inte.

Folk som arbetar för mänskliga rättigheter är goda. Folk som arbetar för djurs rättigheter är onda... Eller? Det verkar som att det går någon slags magisk gräns mellan de två.

Idag ska jag på en manifestation på Sergels Torg i Stockholm. Den kommer att hållas av Djurens Rätt, riktar in sig på de alltför långa djurtransporterna som var dag sker i Europa. Den kommer pågå mellan klockan 13-15. Jag ska dit och kolla, alltid intressant att höra och se hur det brukar gå till.

Flera politiker är där och talar, bl.a. Jens Holm (V) och Carl Schyter (MP). Camilla Björkbom är där också, organisationen förbundsordförande. Läs mer om manifestationen här.

Senare på dagen bär det av norrut från Fjollträsk, upp till en liten mysig by som jag kallar för X. Där ska jag tillbringa några dagar tillsammans med syrran min, och bo i hennes nyinköpta hus (som förövrigt är en gammal skola, stort hus alltså..). Där ska jag njuta av lugnet och drömma om att jag själv någon gång i framtiden också kan bosätta mig på ett lika vackert ställe.

Igår var jag på Djurens Rätts årsmöte, för stockholmsavdelningen. Jag fick träffa engagerade människor och se lite hur organisationen arbetar.

Det var ganska långtråkigt ibland, men vi blev bjudna på vegansk fika (underbart gott!) och jag fick även träffa engagerade människor. Det var väldigt roligt eftersom jag upptäckte att det faktiskt finns människor som tänker som jag. Vi får se om jag känner för att bli aktiv och engagera mig mera. Det är ju trots allt väldigt skönt att kunna diskutera saker som jag brinner för, utan att den andre partern säger "La La La" och håller för öronen.

Meet your meat är en tolv minuter lång film som skapades av PETA (People for the Ethical Treatment of Animals), och med Alec Baldwin som berättarröst. Den handlar om hur ickemänskliga djur systematiskt utsätts för tortyr på många olika sätt i dagens samhälle.

 

I videon nedan får du se hur vanligt folk på gatorna i en amerikansk stad reagerar när dem får se denna gömda verklighet. Väldigt intressant måste jag säga hur många som stannar och verkar bli riktigt fundersamma!

 

 

Filmen Meet your meat finns att titta på HÄR. Jag har faktiskt inte vågat se den, men sen är ju heller inte jag en av dem som håller denna industri levande. Är du en av de som äter kött, kan jag rekommendera dig att se filmen eftersom alla har en skyldighet att veta vad det är man stödjer.