"Feminister är bara avundsjuka för att dem inte är lika snygga som andra kvinnor!"
Kvinnor som pratar om jämställdhet och feminism är egentligen bara sura. Jo, det är sant. Dem är sura för att dem är fula, inte har någon kille, är bittra och missnöjda med sina liv, inte fått kuk på sistone, är avundsjuka på andra kvinnor osv osv i all oändlighet. NOT.
Jag hatar - HATAR - när galna antifeminister bemöter feministers välgrundade argument med "du är bara avundsjuk på andra kvinnor som är mycket snyggare än dig!".
Dö era hjärndöda verklighetsfrånvända jävlar. DÖÖ.
Hur jag blev botad från besattheten av kön
Det finns en enorm besatthet av kön i vårt samhälle. Alltid är det så viktigt - "är det en tjej eller kille?". Och får man inte reda på svaret blir man galen för vad ska man tänka om en person som inte kan definieras som en typisk tjej eller typisk kille? Det finns bara två personligheter. En kvinnlig och en manlig. Sen finns det vissa svängrum men överträd aldrig gränsen och gå in på det andra könets territorium för då jävlar.
Men jag har blivit bättre. Jag är inte besatt längre. Jag gillar att skriva hen istället för hon, för vad spelar det för roll om personen i berättelsen är en kvinna eller man? Jag älskar att jag börjar använda det mer och mer i tal också, och att jag hela tiden hör och ser fler och fler som gör likadant. Det är inte lika viktigt för mig längre att märka personer med "kvinna" och "man". Jag vill att åsikterna, tankarna, gärningarna osv ska stå över vilket kön personen har.
Allt började med att jag som barn insåg att män styrde världen och att stereotypt kvinnliga egenskaper ansågs sämre än de manliga. Då tänkte jag att lösningen på problemet var att bli som en kille, så jag hade ofta lite killigare kläder och ratade dockor trots att jag kanske ändå tyckte att det skulle ha vart kul att leka med dem - för att allt som ansågs tjejigt var ju fel och lite sämre. Sedan började jag läsa Lady Dahmers blogg, och jag började förstå att feminism och jämställdhet, det ska inte handla om förbud och lagar. Det ska ju vara precis tvärtom. Det ska erbjuda alla människor alla stilar, alla personligheter, alla intressen. Inte bara rosa och hästar för tjejer och svart och vapen för killar.
Och jag förstår nu. Äntligen.
Transsexuella anses som äckliga av många. En kille som klär sig som en tjej är äcklig, fel, vidrig. Varför? För att hela samhället cirkulerar kring frågan "är det en kille eller tjej?". När det kommer en person där svaret inte är solklart blir det förvirrat bland de fortfarande könsbesatta människorna. En odefinierbar person som inte går att lägga in i ett tydligt fack ska inte få någon plats i samhället. Och det gör mig så jävla arg, för så ska det fanimej inte behöva vara.
Hur går det för er? Är ni besatta av kön?
Intervju med en intersexuell person
Att säga att man är en hon och ingen hen, är som att säga att man är människa men inget däggdjur
Jag förstår verkligen inte den här rädslan/obehaget/missnöjet folk känner över att kanske, någon gång, råkad bli kallad för hen. Varför är det så hemskt? Varför är det så jobbigt?
Kan inte förstå hur jag än försöker.
Att ett ord kan väcka så mycket ilska (gissa vilket)...
"Tänk om man skall gå på en blind date med en 'hen' och så vet du inte vad det är för en som kommer, är det en man eller kvinna?"
"Hade varit riktigt intressant om begreppet 'hen' verkligen rotar sig. Då skulle det helt plötsligt inte vara en stor övervikt av män i chefspositioner och i styrelser. Inte heller lägre lön i 'kvinnoyrken' då alla skulle vara 'hen'. 100% jämnställt!"
"Man kan ju vara hermafrodit också men det är jävligt ovanligt, fast det är väl det dom vill att alla ska vara (feministerna)."
"Jag ser det ordet som ett idiotiskt skämt. Det har inget i svenska språket att göra."
"Det verkar väldigt opraktiskt att införa ett nytt tredje person singularis pronomen, vi har ju redan 'den' som kan användas."
"'Hen' är tänkt att släta över feminismens egenliga agenda som är könsseparatism."
Äh, va?
Vita män så långt ögat når
Det är så jävla sjukt. Vita män är alltid dem som syns mest och har största delen av makten. Det börjar bli ändring på det. För mindre än 200 år sedan var svarta människor i USA slavar och fram tills mitten av 1900-talet ansågs de vara andra klassens medborgare. Idag är Barack Obama - en halvafrikan - president. Jag tycker det är så jävla coolt. Nu väntar jag med spänning på när det träder fram en kvinnlig president också (så får vi äntligen kanske se en "first gentleman" istället för "first lady" vid presidentens sida). Kanske kan det till och med vara en mörk kvinna som kammar hem segern i nästa val? Två flugor i en smäll liksom.
The uprising of women in the arab
En facebook-grupp gav mig precis lite hopp. Jävlar vilken kick det här är! Massvis av människor som visar sitt stöd för arabkvinnor och kräver att de ska få samma rättigheter som män. Kika in HÄR!
Vad jag lärde mig av ett besök på BR:
Flickor gillar att sminka sig, fixa håret, ta hand om låtsas-barn och gosa med små, gulliga gosedjur.
Pojkar gillar att skjuta med vapen, leka med bilar och tävla.
Apropå Ellen DeGeneres....
Det finns fler saker förutom veganismen som gör henne till en grymt bra person:
En man är en man, och en kvinna är en mamma
Här kommer ett exempel på det där skojiga fenomenet som särbehandlar kvinnor och män. När en man intervjuas om sitt arbete fokuseras det på arbetet. När en kvinna intervjuas om sitt arbete kommer det alltid in frågor som "men hur tar din man det här? Dina barn då?". Hon presenteras också nästan alltid som "tvåbarnsmamman", inte som Cady Coleman, astronauten.
(Förövrigt så tycker jag att rymden är fett cool, ville bli astronaut när jag var liten!)
Ett annat exempel på detta fenomen är i nyhetstidningar. När en man begår ett brott/blir utsatt för brott beskrivs han som "mannen" bara. När det istället skrivs om en kvinna blir det ofta "trebarnsmamma mördad". Ganska intressant egentligen. Tror nästan att jag aldrig har sett en man beskrivas som "trebarnspappa" någonsin. En man är en man, och en kvinna är en mamma.
Hon är ful, hon är dålig, hon är kvinna
Varför finns det nästan inga riktigt kända kvinnliga komiker? Sådana som uppskattas och prisas på samma sätt som Magnus Betnér och Johan Glans? Och när en kvinna för en gångs skull blir väldigt framgångsrik så skjuts hon direkt ner och förolämpas à la Petra Mede. Hon är ful, hon är dålig, hon är kvinna.
Jag försöker titta på kvinnliga komiker på samma sätt som jag ser på manliga. Men när jag vaskar tankarna så märker jag ju att jag (som ändå är feminist, genusmedveten och i allmänt väldigt ifrågasättande) också TÄNKER DEM DÄR JÄVLA TANKARNA. Hon är ful, hon är dålig, hon är kvinna. Mantrat som vi alla fick lära oss.
För inte i helvete sitter jag och tänker på Magnus Betnérs näsa när jag tittar på hans show? Brukar jag tänka på vilka kläder Soran Ismail har på sig? Vilken hårfärg Johan Glans har? NEJ. Men så fort Petra Mede stiger fram eller Marika Carlsson eller Pia Johansson eller vem som helst som är kvinna och komiker, så tänker jag (och många andra) så. Vi recenserar och kritiserar kvinnor så otroligt mycket mer, och oftast negativt. Det är ingenting jag vill göra, för ni märker ju att jag uppenbarligen tycker att detta är förkastligt. Men det ligger djupt, det blir så med saker som man får lära sen sedan födseln. Svårt att träna bort liksom.
En annan sida av allt det här med kvinnor och komiker. Ja, jag kan erkänna att det finns fler duktiga och roliga manliga komiker än vad det finns kvinnliga. Sorry, men så är det faktiskt. Men vad beror det på? Att kvinnor är sämre? Tråkigare? Att det är biologins fel? Det bara är så? Återigen - särbehandling. Pojkar och flickor uppfostras olika och män får ofta det där härliga självförtroendet som många kvinnor saknar. Och jag tror att det kan vara en avgörande faktor för hur villig man är att ställa sig upp inför en publik och dra skämt.
Kvinnor som ändrar sina kroppar
Från lotusfötter, halsringar och könsstympning till bröstimplantat, botox, smink, högklackade skor, vaxning, och rakning. Kvinnor som ändrar sina kroppar, antingen frivilligt eller ofrivilligt, har alltid funnits. Jag säger inte att det under alla omständigheter behöver vara fel eller dåligt att ändra på sin kropp, det enda jag vill är att folk ska vara medvetna om att det ofta är normer och ideal som styr oss till att göra saker vi egentligen kanske inte vill göra. Ta en titt omkring, fundera lite, och inse att dagens ideal bara är just det - dagens ideal. De är bara ännu en hacka normer som, precis som med lotusfötterna och könsstympningen, säger åt kvinnor hur dem ska forma sina kroppar för att de ska passa in och duga.
Det har ingenting att göra med biologi. Allt handlar om kulturen och normerna i just denna tid. Bara för att någonting anses vara normalt idag behöver inte det betyda att det är bra i alla lägen. Ingen ska behöva göra saker de inte vill eller bli tvingade till smärtsamma ingrepp för att de ska kunna passa in i samhället. Idealen är inte längre så viktiga, dem är mest fåniga när man ser det hela utifrån. "Vadå, sprutade folk på allvar in gift i ansiktet i början på 2000-talet? Fyllde brösten med silikon? Varför då? Vad äckligt!"
Bonnförnuft?
Varför ska det vara så jävla jobbigt att vara sig själv?
En gång frågade min syster mig vad patriarkatet var för någonting. Och nej, hon är inte en åttaårig flicka med flätor som hade fått höra ett nytt ord i skolan - utan en storasyster på 27 bast som faktiskt inte hade en aning om vad en på hennes jobb menade när hon började babbla om patriarkatet.
Jag har haft diskussioner med min syster flera gånger om genus och könsroller, och alltid har hon uttryckt hur hon inte känner av något av det där. Hon märker det inte ens, och hon tycker också givetvis att det är överdrivet att låta bli att raka sig som kvinna och att klä sina barn i könsneutrala kläder. Men förstås - om man inte upplever något problem, hur ska man då kunna förstå varför vissa människor gör annorlunda?
Det finns mycket folk därute som inte känner av pressen. Som kanske själva verkligen är den där stereotypa kvinnan med vaxade ben, smink och långt hår. Eller är den stereotypa mannen med kostym, portfölj och svårigheter att prata om känslor. Och dem kanske trivs så, vad vet jag (jag är ju inte en av dem). Men problemet är ju att det finns minst lika många människor som INTE trivs i sina könsroller. Som vägrar att finna sig i dem. Och när man inte finner sig i dem och gör tvärtemot vad alla andra gör, då stöter man på motstånd.
Med motstånd menar jag inte ett farligt gäng som trycker upp en mot en vägg och skriker "raka dig för faan kvinna!". Jag menar många små, subtila signaler som tillsammans bildar meddelandet DU GÖR FEL. Jag har känt av det. Många andra har det säkert också. Flera gånger har folk misstagit mig för en kille när jag har haft sådär riktigt kort hår. Det tar fortfarande emot att lyfta på armen för jag vet att jag har hår där och det anses inte vara fräscht på en tjej. Ibland undrar jag om någon kille någonsin kommer gilla mig, för vilken kille vill ha en orakad feminist?
Alla dem där tankarna kommer inifrån mig. Det är ingen som har sagt det till mig, jag sa det till mig själv. Men varifrån kommer dem från början? Varför ska det vara så jävla jobbigt att vara sig själv?
Män är ju av naturen mer benägna att vara otrogna och allmänt elaka
Åhhh. Suck. Bajs. Blä.
Är så jävla trött på allt snack om att män av naturen är på ett visst sätt. Att kvinnor biologiskt sett är mer omhändertagande, att män skulle vara mer risktagande, mer benägna att vara otrogna och allmänt elaka. Jag har sett lite för mycket Sex And The City de senaste dagarna där Samantha babblar på om att kvinnor faktiskt får tåla att män bedrar kvinnor och förlöjligar dem. Män är ju sådana. Det är biologiskt. Jag har också pratat med min antifeministiska pappa lite för mycket som "givetvis håller med mig om att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och behandlas lika, men vi är ju olika! Glöm aldrig det!". Hur ska vi kunna behandla könen lika när vi alltid ska ha i åtanke att vi är motsatser?
Jag undrar om köns-segregerings-förspråkarna (långt ord!) skulle kunna prata lika lättvindigt om att "det finns ju vissa biologiska skillnader mellan mörkhyade och vita! Vi är ju olika!". Så därför ska alla invandrare bo i Rinkeby och Tensta och Rosengård? Därför ska vi ha olika förutsättningar? Särbehandlas? Om någon rasistisk jävel yttrade en åsikt om detta sjuka tänk skulle de direkt bli nerskjutna av massor av motargument och anses vara det dem är - rasister.
MEN. När sexister yttrar sig om att vi skulle vara olika, kvinnor är si och män är så - då är det ingen som reagerar på samma sätt. På dagis kan pedagogerna referera till barnen som flicka & pojke men aldrig som invandrare eller svensk. "Men det är ju ett faktum att hon är en flicka?" Det är även att faktum att hon och hennes familj invandrade från Irak, men om man konstaterar det genom att kalla henne för "invandraren" eller "irakiern" är det rasistiskt.
Om vi nu vill att alla människor ska vara lika mycket värda, ha samma rättigheter och behandlas lika oavsett vart vi kommer ifrån, hur mycket pengar vi har, hur vi ser ut eller hur många x-kromosomer vi har så måste vi överge alla onödiga etiketter som bara begränsar och ofta bygger upp osanna förväntningar om personer. Jag vill ha samma noll-tolerans mot sexism som det idag finns mot rasism.
Vad skulle vi göra utan traditioner?
"Jag tolkar det som en fin tradition. Kalkonen är en gåva från Gud. Jag brukar titta på youtube på recept på hel kyckling och hel kalkon. Egentligen smakar inte kyckling något. Det är konsistensen man vill åt. För god smak gör man ett underbart smör med kryddor och gnider in kycklingen med för att skinnet ska bli saftigt. Sen stoppar man in goda grönsaker i kroppen och binder ihop benen. Stoppa in kycklingen i ugnen, en timme per kilo kyckling. Jag älskar djur. Men inte lika mycket som jag älskar kött. Men man får ju tycka vad man vill."
"Jag älskar djur". Typ som att Breivik skulle påstå att han älskar människorna han sköt ihjäl. Och tack för din ingående berättelse om hur du brukar stympa och förstöra någons döda kropp, mycket informativ.
Asså förresten, infibulation och andra sorters könsstympningar, dem är ju också rätt så fina traditioner tycker ni inte? Det är - precis som massmord - en gåva från "gud" (ja, jag VÄGRAR att skriva gud med stor bokstav). Att Waris Dirie tillsammans med miljoner andra kvinnor våldsamt får sina inre och yttre blygdläppar och klitoris bortslitna är en vacker tradition. Att de sedan får men för livet och att de aldrig mer kan menstruera eller kissa normalt är också vackert.
Ah, vad skulle vi göra utan traditioner?
Poserande kvinnor
Asså förlåt, men vad är det här för jävla pose egentligen? Personligen reagerar jag inte så starkt som jag borde när jag ser kvinnor göra så här konstiga poser (just detta är ju dock en skyltdocka men men). Jag är väl van, precis som alla andra.
"Men vad är det farliga med det här då?" För det första så är det väldigt opraktiskt. När man visar upp kläder ligger man väl inte och rullar runt på marken som en efterbliven grönsak? För det andra: Jag anser personligen att det är nedvärderande att porträttera någon/en grupp människor på detta sätt. Om man byter ut kvinnorna på bilderna mot män så ser man direkt hur fånigt och patetiskt det faktiskt ser ut. På detta sätt skulle en man aldrig framställas i media - maktlös, hjälplös, liten, rädd, töntig, och framförallt som ett sexobjekt som inte finns till för sin egen skull utan för någon annans (nu snackar jag allmänt om hur kvinnor i media framställs, inte just denna skyltdocka). Det är väldigt nedvärderande.
Varför känns den översta bilden helt normal medans den undre snarare är komik-material?
Nej. Tillbaka till verkligheten. Män behåller sin integritet och rättigheter och kvinnor fortsätter att vara utvikningsobjekt och sexleksaker. Som det alltid har varit. Kvinnor måste slänga sig ner på marken, rufsa till håret, hårdsminka sig, stå i konstiga, onaturliga ställningar som ser helt störda ut. Män? Nä, dem ställer sig bara framför kameran. Möjligen vinklar dem huvudet litegrann för att se extra dominanta ut.
En konstnär är fortfarande konstnär oavsett kön, etnicitet eller eventuellt handikapp
Såg denna text i en gammal tidning som låg i pappersinsamlingen. Här uppmärksammas det att kvinnor gör någonting, och visst, det är ju kul. Men hela grejen motverkar sitt syftet (syftet antas vara att både män och kvinnor ska kunna vara konstnärer). Det är precis som med fotbollen. Det finns fotboll, och sen finns det damfotboll. Eller en komiker, och en kvinnlig komiker. Konstnärer, och kvinnliga konstnärer.
Mannen är alltid regel. Kvinnan är alltid undantaget. Och visst kanske det alltid har varit ovanligare med kvinnor inom vissa arbeten och därför betonas det för att det är annorlunda. Men jag skulle väldigt gärna vilja leva i en värld där man inte pratade om handikappade, mörkhyade och kvinnliga konstnärer. Bara konstnärer fungerar väl fint? Det är ju det dem är, trots allt. En konstnär är ju fortfarande konstnär oavsett kön, etnicitet eller eventuellt handikapp.
Schizo-tidningen
Jag hatar hatar hatar Amelia. Det är en så jävla vidrig tidning. Ena sidan handlar att man ska uppskatta livet, hur man ska må bra, hur man kan tänka så man blir av med ångest osv. På nästa uppslag handlar det om hur man ska förbättra sig själv utseende-mässigt. Varannan sida skriker liksom "du duger inte! Du är sämst! Bara två kilo till så kommer ditt liv bli 1000 gånger bättre!" och varannan sida försöker plocka upp all skit som skapas av de där andra sidorna. En schizo tidning helt enkelt.
"Samma tidningar som livnär sig på kvinnors dåliga självkänsla och som gärna marknadsför
sig själva att vara på vår sida men som springer självhatets ärende.
De lärde mig att det är viktigt att vara smal, att kvinnans bästa egenskap är hennes
knullbarhet och att det yttre ska slipas och fixas och vara i ständig förändring för att passa in."
Det viktigaste att behålla när man har fått cancer är sitt vackra utseende
Är så jävla trött på alla värdelösa, utseendefixerade bilder som dyker upp på facebook hela tiden. "Tryck gilla om du tycker att hon är snygg trots att hon har cancer!". En cancersjuk persons största farhåga är tydligen att bli ansedd att inte vara tillräckligt vacker. Håret faller av, det finns inget långt, kvinnligt svall längre och då är livet förstört. Tydligen. Personligen tror jag att om jag skulle bli cancersjuk så skulle väldigt lite av min tid handla om hur jag såg ut. Hallå - man kan ju för i helvete dö? Det är livsfarligt att ha cancer och folk väljer att lägga uppmärksamheten på det tappade håret?
Okej att folk vill ge lite cred till folk med cancer och bekräfta att dem finns och att dem lider, men att göra det genom att påpeka att "man kan vara snygg trots att man är sjuk" är bara stört. Om någon man känner blir dödssjuk är väl det sista man väljer att prata om personens utseende? Fokusen ligger alltid på håret, på sminket, på kläderna. Inte på personen bakom, inte på att han eller hon lider och kanske har varit livrädd för att dö men precis blivit botad och kommer att klara sig undan en dödlig sjukdom.
Ni anar väl vilka kommentarer som jag har stått för:
