Laks

Trots att det är exakt 5 månader sedan jag fyllde 18 har jag inte riktigt förstått att jag är vuxen - förrän för två minuter sedan när jag skulle beställa hem b12-tabletter över internet (själv!). När jag loggar in med kortet så kan jag välja om jag ska betala med mitt sparkonto eller med mitt personkonto. Fy faan vilken frihet!

Inte för att jag någonsin skulle spendera en krona ifrån sparkontot, jag är sjukt snål och har ungefär samma beteende som en hamster när det kommer till pengar - samla och lägg i huset, samla och lägg i huset, samla och lägg i huset...

 

Men åter till ämnet av detta inlägg - att jag är vuxen. När jag var liten oroade jag mig för de mest pinsamma sakerna. Jag oroade mig över att "men när jag flyttar hemifrån när jag blir stor, vem ska öppna mina mjölkpaket?", eller "men tänk om jag vaknar på natten och bor ensam - vad läskigt!". Nu är allt jag drömmer om att ha en egen lägenhet. Bestämma ALLT själv och bara få götta mig i min frihet. Och till skillnad från andra ungdomar så är det faktiskt inte friheten att få ha hur stökigt som helst jag längtar efter, utan den exakta motsatsen. Att få ha rent och snyggt och stilrent och bara ha det mest nödvändiga. Resten ska slängas. Jag hatar plåtter - något som båda mina päron tycks dyrka.

 

Shit vad skönt det är att inse att jag är myndig. Ett stort plus med att ha fyllt arton är att jag kan använda det som ett argument mot mina föräldrar... "Jag är 18 år gammal - jag bestämmer SJÄLV!". Nu låter jag som en trotsig tre-åring, men men...

Hej på dig Anja!

Jag har faktiskt själv ett par läderskor kvar som jag använder då och då. Det här med att ha kvar gamla, odjurvänliga saker från innan sin vego-tid kan vara lite konstigt. Man vill ju inte använda dem där produkterna man vet är testade på djur eller skorna som är gjorda av kohud. Men egentligen så skadas ju inga djur av att man fortsätter använda någonting som redan är betalat.

Min foundation (som jag använde extrem sällan) hade jag kvar ett bra tag, och jag använde det ibland tills den tog slut. Samma sak med dojorna. Jag bar dem ganska länge innan dem blev alltför skitiga och dem degraderades till träningskor att svettas i. I mitt rum står en lädersoffa som jag köpte begagnad. Ibland kan det kännas vidrigt att det är någons hud jag sitter på, men djuret räddas ju inte bara för att jag gör mig av med soffan.

Det känns äckligt när jag tänker på det att vissa saker jag har kvar sen innan jag blev vegan är gjorda av djur. Därför har jag gjort mig av med det mesta, inte för att det på något sätt hjälper djuren utan mest för min egen skull. Det känns så mycket lättare att bara vara helt "ren", plus att jag faktiskt inte känner mig riktigt bekväm i kläder som så tydligt går emot mina åsikter.

Så summa summarum - det spelar egentligen ingen roll om du väljer att använda skorna eller ej. Det kanske kan ge dig lite att förklara om du skulle hamna i en djurrättsdebatt med någon, men annars så skulle det inte spela så stor roll. Det handlar helt enkelt om vad du känner är rätt. Om du märker att du stör dig på skorna så kan du sälja dem eller ge dem till någon, annars kan du använda dem tills dem går sönder eller bara bära dem vid speciella tillfällen när det passar. Ett tips är att undvika att bära läderdojor om du ska gå på demonstration...

Jag minns när jag för något år sedan läste en blogg som var skriven av en person som var på väg att bli vegan. Ett av inläggen handlade om att hon skulle pröva på att äta vegansk hamburgare. Jag minns exakt hur jag kände och tänkte när jag läste det.

Min första tanke var att  det var krångligt att vara vegan. Att det var svårt och jobbigt. Ibland tänkte jag också att det var farligt (Arla har ju matat mig med falsk propaganda sen jag var två liksom). Jag tänkte att "det gör ingenting att det är jobbigt, för jag ska ju aldrig bli vegan ändå, jag kommer aldrig komma dit."

 

Men så gjorde jag ju det. Efter en tid som vegetarian och djurskyddare märkte jag att det inte alls räckte att bojkotta kött för att få slut på eländet. Helt plötsligt var veganismen det enda tänkbara och det var då jag insåg att jag faktiskt skulle bli tvungen att bli den där krångliga, svåra och jobbiga veganen jag så länge tänkt på.

 

Och när jag var mitt inne i det, när jag hade låtit det ta sin tid att ändra på vanorna, märkte jag att det där jag tänkt inte alls stämde. Det var inte alls så krångligt som jag föreställt mig. Jag ljuger inte när jag säger att det är lätt att vara vegan, för det är det. Det jobbiga och svåra är att BLI vegan, att vänja sig. Men när det väl är gjort så är det hur enkelt som helst - då är det bara en del av vardagen..

En grej som jag funderat mycket på under en tid nu. Hur noggranna är andra veganer? Jag menar med små, mikrotillsatser av något e-nummer som kan vara animaliskt? Och ni vegetarianer också, fast med löpe och gelatin och sånt? Hur noggranna är ni?

När jag var vegetarian glufsade jag i mig löpe och gelatin utan en tanke på att det inte, faktiskt, borde ingå i min kost. Men jag var inte på det stadiet då att jag skulle kunna nobba en produkt av någon annan anledning att det innehöll rent kött. Nuförtiden är jag mer strikt, inte för att jag tror att köttindustrin tjänar stora pengar på gelatinet de säljer utan av rena äckelkänslor. Det är ganska äckligt att äta upp någonting jag vet innehåller små, små delar av kött/mjölk/ägg.

 

Men jag kan inte e-numren. Jag orkar faktiskt inte. Jag tror inte heller att det gör så stor skillnad vad man väljer att avstå från annat än för sig själv. Så jag undviker helst produkter om det står mono- & diglyceridsyror. Men om det står något konstigt nummer, annat än löss förstås (e120 och e901 tror jag) så skiter jag i det. Jag orkar inte memorera alla numren som kan vara animaliska.

När man är vegan (som jag är) har man svårt att få i sig vitaminen B12, som de flesta får ifrån kött, ägg och mjölk. Tidigare har jag köpt MittVal Vegetarian på apoteket och krossat dessa för att hälla dem i yoghurten (fy faan vad äckligt) ty jag har inte den goda egenskapen att kunna svälja tabletter. Men sedan blev jag trött på att äta god yoghurt som smakade skit för att jag var tvungen att få i mig B12, så jag köpte hem ett bättre alternativ.

Detta är B-12 Dots, de smakar körsbär och ska smälta i munnen under tungan för att näringen ska tas upp. Jag tog den första igår och gissa vad - de smakar gott! Jag är lättad, nu behöver jag aldrig mer hålla på med dem där jävla krossade tabletterna som ska vispas ner i yoghurten... Så ett tips till dig som är eller funderar på att bli vegan - köp dessa, de är superbra!

Jag är en extremt stresskänslig person. Jag ogillar när tv apparater står på utan att jag aktivt tittar. Jag hatar blinkande ljus och att höra dov musik från grannen. I det moderna samhället är det ofta så världen är. Information flödar precis som allting annat, men jag har tolererat det och klarat av det och ibland till och med tyckt att det har varit ganska praktiskt.

Men nu det senaste året har det hänt något helt nytt. Precis som många andra är jag datorberoende, mycket av mina intressen går via plåtburken (läsa, blogga, designa, spela). Och med de nya smartphones tas datorn med överallt man går, man lämnar den aldrig. På tunnelbanan, i skolan och ute på gatan. Alltid uppkopplad, redo att suga in mer information är hjärnan egentligen klarar av. Och jag tror att det sättet att leva skapar stress. Vi är redan extremt utsatta och pumpas dagligen med massor av reklam, bilder och text. Att öka på det ännu mer känns inte som någonting jag skulle må bra av.

 

Så jag säger nej till smartphones. Jag vill inte ha möjligheten att kolla upp allting när som helst, vart som helst. När jag ska köpa mobil denna vecka ska det inte bli någon dyr, komplicerad sak. Jag vill skala ner. Min gamla var en 4 årig Sony Ericson som blev stulen innan jul. Den hade kamera, massor av spel i sig och flera andra funktioner som jag aldrig skulle lägga pengar på idag. Som sagt - jag vill skala ner. En mobil som man kan messa och ringa med duger fint för mig.

Nu äntligen har jag vågat börja använda linser. Jag skaffade dem för ett halvår sedan men har inte orkat ta tag i ett så jobbigt projekt - för det är svårt att lära sig. Efter ett antal aggressionsutbrott lyckades jag slutligen. Linserna var i! Nu ser jag allt, utan att behöva kisa med ögonen för att läsa eller bli snurrig för att allt är suddigt. Härligt!

 

Men det kommer nog ta ett tag innan jag bara lätt kan slänga i och ur dem varje dag. För mig är det faktiskt enklare att sätta i än att ta ur förresten. Första gången jag lyckades fick jag panik för att jag inte fick ur linsen... Hur är det för er andra, ni som har linser? Är det lättare att sätta in eller ta ut?

Idag är jag trött. Jag har varit på museum, varit i skolan, demonstrerat utanför SALT, gjort av med sammanlagt 1000 kronor och jag har nu plugg kvar att göra inför morgondagens tyskaprov. Och jag har inte varit på lektionerna senaste veckorna p.g.a. en extrem lathet. Fy på mig. Så nu måste jag vara sådär svenne-duktig som alla av kvinnligt kön som går i skolan ska vara. "Sköt skolan, satsa högt, bli läkare eller advokat, vet vad du vill göra!". Nope, det är inget liv för mig men ibland känner jag ändå att någonting som rör skolan borde gå före att klicka sig runt på youtube för att se meningslösa filmer (och med meningslösa menar jag egentligen härliga, asroliga och spännande). Så nu gör jag en paus på sisådär 2 timmar för att vara lite svenne-duktig. Imorrn är jag mig själv igen!

Ett par vita skor (syntetläder såklart!), två grymma mössor + en varm fleecetröja.

Sedan gick jag förbi Good Store där jag köpte lite (läs: mycket) godis och dessa goda korvprodukter som smakar utsökt.

Moa har en underbar blogg som, precis som min, handlar en hel del om djurrätt. Hon skriver många tänkvärda och intressanta inlägg, och det senaste handlar om "det fria samhället", det är därifrån citatet kommer. Gå gärna in och titta - hennes blogg kan säkerligen intressera dig!

Efter att gårdagens besökarantal här på bloggen avslöjades kändes ddet minst sagt roligt. Roligt för att nu är jag på G, nu jävlar världen! Akta er, här kommer ju Laksen (okej jag beter mig som att 100 unika besökare är tillräckligt för att kalla sig för storbloggare men men...)!

Nu är jag glad. Det kanske blir till att köpa lite godis, bara för att markera att det minsann inte bara är en vanlig dag.

Jag drömde att Cissi Wallin kom fram till mig på krogen (hallå, jag är bara 17?) och frågade mig och dem jag satt bredvid om vi ville vara med i hennes program. Jag blev totalt skräckslagen men glad, och skrek "ja!". Sen vaknade jag av massor av höga ljud och kom på att renovering av vårt duschrum var igång. Synd, jag hade gärna sovit vidare en stund och fått se hur jag klarat mig i direktsändning...

Och varför drömde jag om detta? Jo, för jag har lyssnat på varenda program med henne de senaste veckorna och tycker det ena avsnittet är bättre än det andra. Det har diskuterats en hel del genus och feminism (love it!). Vill du också höra kan du gå in HÄR, klicka dig in på Cissi Wallins program och välja ett som du känner för att lyssna på.

 

Nu har jag bestämt mig för att göra några små förändringar med mitt bloggande. Först och främst ska jag sluta vara sådär patetiskt paranoid att jag inte ens kan lägga ut en bild på mig själv eller nåt som jag åtminstone fotat själv (byebye google-search liksom...). Och för det andra ska jag börja slänga ur mig ord i lite snabbare takt. Helst ett inlägg om dagen, men faktum kvarstår att jag aldrig kommer pressa mig själv att skriva när jag inte har lust. Det är praktiskt taget omöjligt att skriva när jag inte känner den där halvilskna känslan av att behöva skrika på någon, och istället låter min frustration gå ut över tangentbordet. Jag ska dessutom försöka att inte dubbelchecka alla mina inlägg, ut direkt bara och tänk inte efter ifall någon jävla mjölkbonde från Skåne blir irriterad! Jag vill ju vara sådär kaxig som vissa bloggare är, vara sådär modig och ha den där fuck-you-jag-tycker-såhär-attityden.   

Det här är mina skor som jag rensade ur garderoben i somras. När jag fick ett ryck och tänkte att jag skulle ta bort alla saker som jag inte använde. Gissa vad... Av alla dessa skor behöll jag endast fem par, och bara två av demanvänder jag i vardagen.

 

Detta får mig att tänka efter. Hur fungerar världen egentligen? Vissa föds rakt in i fattigdom, andra i en fabrik och en tredje i ett rikt västland med mat och prylar så att det räcker och blir över. Det känns så jävla vidrigt. Många av de här skorna har jag inte ens haft på fötterna efter den sekunden jag provade dem i affären.

 

Vilken jävla tur jag har haft. Jag, som hamnade på just denna plats i världen, av alla miljarder individer som existerar. Med den här positionen - nej, med den här möjligheten - följer ett stort ansvar. Det känns som att enormt mycket folk inte inser detta, och det gör mig förtvivlad. Det är förvånande hur lite vissa människor är beredda att göra för någon annans skull.

 

Jag försöker göra precis tvärtom - att bry mig om alla och att visa det. Jag tror ärligt talat att veganism är ett otroligt bra sätt att förändra världen och att visa att man bryr sig för andra runtomkring. Veganism påverkar så mycket och så många. Det känns lite som jag har hittat någon slags mirakelkur mitt bland allt elände.

Jag försöker alltid tänka utanför normer och fördomar, ta bort alla förväntningar jag har på folk p.g.a. utseendet. Jag ÄR medveten, det kan jag säga utan att tvivla. Men det finns fortfarande områden där jag är för inpräntad för att ändra åsikter kring, som jag bara blint följt för att jag en gång bestämde mig för det.

Jag har fördomar mot en speciell grupp av människor,som jag - hur jag än tänker och försöker ändra min inställning till - avskyr. Fjortisar. Det är den mappen jag placerar folk i som super, festar, röker, har platinablont hår, översminkar sig, är korkade, är ytliga, är utseendefixerade, är svaga. När jag bestämde mig för att dessa egenskaper förevigt var fastkedjade i varandra har jag ingen aning om.

 

Och när jag tänker efter är detta exakt samma sak som att vara homofob. Jag är fjortisfob. Fast jag vet om det, det kanske är en bit på vägen i alla fall. För jag vill inte vara arg på folk med enda anledning att jag såg dem röka en gång på perrongen, eller hörde dem prata högt i mobilen. För jag vill verkligen behandla alla lika och se bortom utseende och yta. Men det är svårt.

 

Men jag ska försöka. Fjortisarna finns där. Kommer alltid finnas där. Och jag borde inte säga det som att alla är likadana. För så säger ju folk om min grupp, veganerna, och det stämmer ju inte ett jävla dugg. Alla är inte exakt lika bara för att dem har vissa saker gemensamt. Nej, jag måste lära mig att tänka om. Att acceptera människor som dem är. Och framförallt - förstå att alla inte kan vara som jag.