Det är först nu när jag är äldre som jag fattat att andra inte haft samma sorts uppväxt som jag har haft. Att vissa människor känt att det varit en självklarhet att börja sminka sig och bete sig på "rätt" sätt för sitt kön. Att de redan som små barn tyckt att de varit för tjocka och fula osv (inte för att det på något sätt skulle vara bra att tycka det när en är vuxen heller...). Nu verkar det även som att detta fenomen spridit sig lägre ner i åldrarna. Jag växte upp på 90-talet och 00-talet och då kanske det inte var lika illa med allt detta (eller?).
Oavsett skillnaderna mellan då och nu så tror jag att jag inte upplevt speciellt mycket skönhetshets, som många andra verkar ha blivit påtvingade under sin barndom. Jag tror att det finns en självklar anledning till att jag missat mycket av detta. Det handlar om min klass jag hamnade i, vilken jag då kanske inte alltid var så där jätteförtjust i. Men NU är jag oerhört tacksam att jag gick just där. Annars hade jag nog formats till en helt annan människa.
På dagis var jag bästis med en kille. Jag minns att vi brukade tortera stackars McDonalds-dockor på olika sätt (sadisten som blev vegan? Hm...). Kan tänka mig att jag slapp undan mycket "men åh så fiiiiin du är"-kommentarer när jag lekte med en kille och busade och torterade dockor. I skolan var min klass redan från början sjukt sportinriktad. En stor majoritet av klassen sportade på rasterna, alla tillsammans, killar som tjejer. Visst var det en extrem könsuppdelning (killar som inte passar tjejer just för att de råkar vara tjejer osv). Men om en jämför med parallellklassen där könsuppdelningen istället innebar att pojkarna spelade fotboll och flickorna satt ner och pratade så var våran lilla grupp revolutionerande genus-mässigt.
Och - inte minst MINA FÖRÄLDRAR som aldrig någonsin ifrågasatt att jag vägrade ha kjol, klänning, leka med dockor, - ja, göra det mesta "fel" då enligt normerna för hur en flicka ska vara. Jag kan inte någonsin minnas att de sagt åt mig att göra på något annat vis, det har alltid bara varit "jaha, hon är så" och sen var det inget mer med det liksom.
För mig har skönhetshetsens effekter börjat göra intåg NU, när jag är 19 år gammal. Som jag uppfattat det så upplever många av stressen och pressen kring utseende mycket, mycket tidigare. Och visst, jag har oroat mig för finnar tidigare men aldrig över mina kroppsformer eller utformningen av mina ögonbryn.
Skulle gärna höra andra människors berättelse kring skönhetshetsen.
När stötte ni på den?
Hur har ni påverkats?
Hur har ni kommit över den eller försöker komma över den?
Publicerad 2013-08-30 klockan 23:25:00 i Feminism,
Det lilla ordet som upprör
Jag satt på en lektion för några dagar sedan och läraren sa"han eller hon, ja, hen". Då suckade en av eleverna och himlade med ögonen och klämde fram ett "men åh, inte du också...". Det är larvigt att säga hen. Det är töntigt. Onödigt. PK.
Det stör mig som faan att ett så litet ord kan få så stort motstånd. Vem skadar det, egentligen? Finns det någonting negativt? Eller svider det bara att feministerna har fått som de vill? Oavsett anledning så tror jag att ju längre tiden går kommer det accepteras mer och mer. Vi börjar med at skriva det i bloggar, i texter, i tidningar osv. Sedan börjar vi höra det mer och mer, kanske säga det själva också. Till slut är det inte konstlat eller fel utan bara smidigt och självklart. I text är det redan det för mig men det dröjer nog ett tag innan jag kan säga det utan att tänka efter.
Publicerad 2013-08-30 klockan 20:10:52 i Feminism,
Det här med att koka våra medvarelser
Vad är det för vidrig idiot som har kommit på det här med kräftkokning? Koka upp vatten och sedan slänga ner levande varelser i kastrullen. What the fuck liksom? Sadist eller vad? När jag läste den här texten först verkade det till och med som att det var meningen att en skulle koka upp vattnet med kräftora i. Eh, va? Det om något är tortyr.
Det här med att koka våra medvarelser, oavsett hur det går till - skulle ni kunna sluta med det? Det spelar ingen roll hur jävla gott det är eller hur kul det är med kräftfester (gå och ha en våldtäktsfest liksom?). Sluta bara. Ok?
Publicerad 2013-08-29 klockan 13:58:00 i Djurrätt, Fiskar,
Positivt tänkande
Allt detta positivt tänkande och tjo-och-tjim-psykologi som ständigt florerar i vårt samhälle - det är farligt. I alla fall för vissa människor. För när en sitter där med en depression eller en kommande panikångestattack så HJÄLPER DET INTE att någon böjer sig ner över en och berättar att "men du ska bara tänka positivt!" eller "det blir som man tänker!". Det enda det här bemötandet skapar är ännu mera osäkerhet och skuld. För om de där meningarna stämmer, då innebär ju det att det är personen i fråga som det är fel på. Att hen inte tänker tillräckligt positivt, att hen inte tänker på RÄTT SÄTT. Det är hens fel.
Positivt tänkande kanske fungerar för en del människor, och ja, faan vad roligt att det har gjort det för er. Men för mig och många andra gjorde det inte det. Det skapade istället ännu ett problem (skuld). Det har gjort mig förbannad många gånger eftersom det väldigt ofta riktas till fel personer. Jag kan förstå att en människa som inte lider av någon psykisk sjukdom eller varit med om något annat riktigt hemskt kan vinna på att försöka vända sitt negativa tänk. När ens största problem är typ att bussen kommer försent eller att ens favoritbyxor går sönder. Då går det utmärkt att applicera positivt tänkande.
Var jävligt försiktig med vem du slänger ett "men tänk positivt" över. Det kan skada väldigt mycket om det hamnar hos fel person.
Det som facebook och instagram går ut på är att få bekräftelse. Jag har egentligen ingenting emot grundidén; att visa folk vad en sysslar med lite då och då. Det som är farligt är när det blir ett behov, eller en automatisk tankekedja. För mig blir det det.
Om jag börjar med instagram börjar jag sedan tänka på allting i instagram-postar. Och det är inte speciellt kul. När jag har någonting riktigt häftigt framför mig så tar jag liksom upp mobilen och fotar en massa istället för att fokusera på nuet och verkligen uppleva det som händer. Det är skittråkigt att det blir så.
Så jag är skeptiskt till hela den här boomen av facebook- och instagramuppdaterande för det som det egentligen handlar om är inte att oskyldigt dela med sig av upplevelser, det handlar om att söka bekräftelse och att BEVISA någonting för andra människor. Och det behovet slipper jag gärna.
Publicerad 2013-08-25 klockan 08:53:00 i Alternativ,
Det manliga privilegiet
"I do not understand this 'male privilege' bullshit.
What. Fucking. Privileges. Do. Men. Have.???????
Name them. I swear, I challenge you to name these 'male privileges' and be able to prove them.
Come on, I fucking dare you.
Name them!"
Oh boy. Well, as a man, I’ll tell you my male privilege.
1. My odds of being hired for a job, when competing against female applicants, are probably skewed in my favor. The more prestigious the job, the larger the odds are skewed.
2. I can be confident in the fact that my co-workers won’t think that I was hired/promoted because of my sex - despite the fact that it’s probably true.
3. If I ever am promoted when a woman of my peers is better suited for the job, it is because of my sex.
4. If i ever fail at my job or career, it won’t be seen as a blacklist against my sex’s capabilities.
5. I am far less likely to face sexual harassment than my female peers.
6. If I do the same task as a woman, and if the measurement is at all subjective, chances are people will think I did a better job.
7. If I am a teen or an adult, and I stay out of prison, my odds of getting raped are relatively low.
8. On average, I’m taught that walking alone after dark by myself is less than dangerous than it is for my female peers.
9. If I choose not to have children, my masculinity will not be questioned.
10. If I do have children but I do not provide primary care for them, my masculinity will not be questioned.
11. If I have children and I do care for them, I’ll be praised even if my care is only marginally competent.
12. If I have children and a career, no one will think I’m selfish for not staying at home.
13. If I seek political office, my relationship with my children or who I deem to take care of them will more often not be scrutinized by the press.
14. My elected representatives are mostly people of my own sex. The more prestigious the position, the more this is true.
15. When i seek out “the person in charge”, it is likely that they will be someone of my own sex. The higher the position, the more often this is true.
16. As a child, chances are I am encouraged to be more active and outgoing than my sisters.
17. As a child, I could choose from an almost infinite variety of children’s media featuring positive, active, non-stereotyped heroes of my own sex. I never had to look for it; male protagonists were (and are) the default.
18. As a child, chances are I got more teacher attention than girls who raised their hands just as often.
19.If my day, week or year is going badly, I need not ask of each negative episode or situation whether or not it has sexist overtones. (Nobody’s going to ask if I’m upset because I’m menstruating.)
20. I can turn on the television or glance at the front page of the newspaper and see people of my own sex widely represented.
21. If I’m careless with my financial affairs it won’t be attributed to my sex.
22. If I’m careless with my driving it won’t be attributed to my sex.
23. I can speak in public to a large group without putting my sex on trial.
24. Even if I sleep with a lot of women, there is little to no chance that I will be seriously labeled a “slut,” nor is there any male counterpart to “slut-bashing.”
25. I do not have to worry about the message my wardrobe sends about my sexual availability.
26. My clothing is typically less expensive and better-constructed than women’s clothing for the same social status. While I have fewer options, my clothes will probably fit better than a woman’s without tailoring.
27. The grooming regimen expected of me is relatively cheap and consumes little time.
28. If I buy a new car, chances are I’ll be offered a better price than a woman buying the same car. The same goes for other expensive merchandise.
29. If I’m not conventionally attractive, the disadvantages are relatively small and easy to ignore.
30. I can be loud with no fear of being called a shrew. I can be aggressive with no fear of being called a bitch.
31. I can ask for legal protection from violence that happens mostly to men without being seen as a selfish special interest, since that kind of violence is called “crime” and is a general social concern. (Violence that happens mostly to women is usually called “domestic violence” or “acquaintance rape,” and is seen as a special interest issue.)
32. I can be confident that the ordinary language of day-to-day existence will always include my sex. “All men are created equal,” mailman, chairman, freshman, he.
33. My ability to make important decisions and my capability in general will never be questioned depending on what time of the month it is.
34. I will never be expected to change my name upon marriage or questioned if I don’t change my name.
35. The decision to hire me will not be based on assumptions about whether or not I might choose to have a family sometime soon.
36. Every major religion in the world is led primarily by people of my own sex. Even God, in most major religions, is pictured as male.
37. Most major religions argue that I should be the head of my household, while my wife and children should be subservient to me.
38. If I have a wife or live-in girlfriend, chances are we’ll divide up household chores so that she does most of the labor, and in particular the most repetitive and unrewarding tasks.
39. If I have children with my girlfriend or wife, I can expect her to do most of the basic childcare such as changing diapers and feeding.
40. If I have children with my wife or girlfriend, and it turns out that one of us needs to make career sacrifices to raise the kids, chances are we’ll both assume the career sacrificed should be hers.
41. Assuming I am heterosexual, magazines, billboards, television, movies, pornography, and virtually all of media is filled with images of scantily-clad women intended to appeal to me sexually. Such images of men exist, but are rarer.
42. In general, I am under much less pressure to be thin than my female counterparts are. If I am over-weight, I probably suffer fewer social and economic consequences for being fat than over-weight women do.
43. If I am heterosexual, it’s incredibly unlikely that I’ll ever be beaten up by a spouse or lover.
44. Complete strangers generally do not walk up to me on the street and tell me to “smile.”
45. Sexual harassment on the street virtually never happens to me. I do not need to plot my movements through public space in order to avoid being sexually harassed, or to mitigate sexual harassment.
46. On average, I am not interrupted by women as often as women are interrupted by men.
47. On average, I will have the privilege of not knowing about my male privilege.
And lastly, I am taken as a more credible feminist than my female peers, despite the fact that the feminist movement is not liberating to my sex.
Publicerad 2013-08-23 klockan 09:32:37 i Feminism,
Låt hatet flöda
Om det finns något som gör mig förbannad så är det när folk säger att en inte ska vara arg. Att en inte ska hata. Det är fruktansvärt respektlöst att säga åt en annan människa hur hen ska känna och vara. För mig så är ilska och hat någonting som jag MÅSTE ha. Jag har alltid känt hat för vissa människor som jag tycker är riktigt ruttna och som gör idiotiska saker. Jag tänker inte acceptera att de är dumma i huvudet och gör elaka saker mot mig eller andra, därför hatar jag dem istället. Och det är inget fel med det.
Det kanske inte är det sundaste att gå runt och konstant hata alla som inte är perfekta (det har jag också sysslat med, DET är inte hälsosamt), men det är en stor skillnad mellan att hata och att hata. Jag ger bara mitt hat till dem som verkligen förtjänar det, och det är bara ett fåtal personer (mindre än 5 pers). Och då menar jag inte att jag praktiserar mina känslor och slänger ner hundskit i brevlådan och repar deras bilar, utan snarare att jag ACCEPTERAR min egen känsla och låter hatet finnas där. För precis som det är osunt att hata för mycket är det också osunt att förtränga det. Det är en känsla precis som alla andra och den måste få finnas där.
Ibland kan jag känna att jag äger världen. Eller inte äger, men att jag är så himla fri, att jag kan åka vart jag vill och göra vad jag vill. Stora delar av mitt liv har jag varit så fruktansvärt begränsad så nu när jag äntligen är frisk (eller friskare kanske, är inte helt kry än) så blir det som att en helt ny värld öppnar sig. Jag kan träffa kompisar, äta ute, resa bort, boka tider och allt detta UTAN ATT MÅ ILLA. Jag behöver inte skita tio gånger innan jag ska dra, må illa i två dygn innan det är dags och jag behöver inte kännan oron hänga över mig när jag är påväg.
Ni som alltid har haft lyxen att klara av de mest vardagliga saker - ni fattar inte hur jävla bra ni har det. Det här har plågat mig hela mitt liv och jag inser nu hur otroligt mycket saker jag har missat under min uppväxt. Jag har aldrig känt mig fri att göra det jag vill. Och så är det fortfarande till viss del. Men idag kan jag äta mat innan jag ska iväg någonstans. Jag kan ta bussen i 40 minuter utan att känna att jag ska kräkas någon gång under färden och jag kan träffa människor jag vill träffa utan att rusa iväg efter några timmar och ursäkta mig med att jag har mycket att göra när jag egentligen bara vill stanna.
Det känns så jävla bra att vara fri. Jag trodde faktiskt inte att mitt liv någonsin skulle kunna bli så här bra. Och bättre blir det.
Ett av de farligaste misstagen en kan göra, och som dessutom många gör, är att tro att alla människor fungerar likadant. Jag ser och hör det hela tiden. Personer som går runt i världen och ser sig själva som universums mittpunkt och sina egna tankar och åsikter som universella sanningar. Personer som ifrågasätter andra människors val för att de själva aaaaaldrig skulle kunna blablabla. "Bo på landet? Nej fy vad hemskt! Alla som bor utanför städerna är det synd om!". Antagligen inte, eftersom de som bor där (i alla fall de vuxna) har valt av egen fri vilja att flytta dit/stanna kvar där. Bara för att personen ifråga anser att det skulle vara jobbigt att bo på landet betyder inte det att alla andra människor känner likadant.
Och det stannar inte där. Det kan handla om vad som helst. Den värsta är väl ändå när visst folk ifrågasätter kärleken mellan två personer som råkar ha samma kön. Äckligt och vidrigt tycker dem då. Men vet ni vad? Om ni tycker att det är så jävla vidrigt och äckligt att ha sex med någon av samma kön - ha inte det då! Ni slipper! Men kom för fan inte och försök få de människor som trivs med det att sluta. Din sanning är inte alltid min sanning liksom. ALLA ÄR OLIKA.
Kroppsbehåring. Även där tror folk att DERAS uppfattning är den enda sanna. Det är äckligt att ha hår under armarna. Även feministerna som låter bli att raka tycker det är äckligt - innerst inne (för jag är bäst och alla tänker och tycker som jag!). Nej! Jag trivs med mitt jävla armhålehår och jag tycker det är bekvämt och snyggt och därför tänker jag låta det fortsätta finnas där.
Skolan är den plats där allt det här blir som mest tydligt och dessutom där det gör som mest skada. Där ska hundratals barn och ungdomar tryckas ihop på samma område, ha samma krav ställda på sig, tvingas göra samma saker och bete sig likadant. Och alla dessa förväntningar helt oberoende av barnens olika bakgrund, personligheter, viljor, åsikter och tankar. Alla ska bara vara likadana. Men det går inte. Och det märks. Det är därför skolan är en riktigt vidrig plats att vara på, det finns ingen plats för DIG. Bara för personen som ska ställa sig i ledet och beta av uppgift efter uppgift och bita ihop och vara glad.
I början av min djurrättstid (jag börjar ju bli erfaren, haha!) så kände jag enorm ångest inför att leva i den värld jag levde i. Varje dag tvingades jag tänka på vidriga saker som djur världen över råkade ut för. Jag var ofta deppig och kunde ligga och gråta eller få slänga-saker-i-väggen-attacker av att konstant utsättas för den brutala sanningen.
Jag vet att det finns folk där ute som har eller har haft det likadant. Dels för att några av dem mejlat till mig och berättat att dem känner sig precis så och dels för att det är logiskt att må dåligt över speciesismen när en själv tagit/försöker ta avstånd från den. Det här är alltså ett problem som många personer upplever, och därför tänkte jag göra en guide till hur du överlever bland all speciesism.
Några enkla saker som du kan tänka på ibland och se om det hjälper mot allt det jobbiga (jag utgår ju från vad som fungerade för mig givetvis!):
1. Sluta känn skuld
Att världen ser ut som den gör är INTE DITT FEL. Du gör det du kan, och din insats är viktig. Det är helt omöjligt att du, helt ensam, ska rädda hela världen och få slut på ett förtryck som byggts upp under många tusen år. Ställ inga orimliga krav på dig själv, du är bara människa och du gör så gott du kan.
2. Gräv inte ner dig i hemskheterna
Sitt inte framför youtube timmar i sträck varje dag och titta på videor där djur torteras. Om det får dig att må dåligt - sluta! Du gör redan det du kan, och fler djur kommer ju inte dö för att du stänger av filmen, eller hur? Du vet redan vad som är rätt och fel och du behöver inte övertygas. Jag vet att det är svårt, men försök att hålla dig borta från videoklipp, bilder och texter som får dig att må dåligt.
3. Avskärma dig
Det här är exakt samma taktik som speciesisterna använder sig av, men jag rekommenderar det ty det är ett väldigt effektivt sätt att må bättre på. När någon äter kyckling framför näsan på dig, tänk inte på att det en gång varit en levande varelse. Ibland kan det vara nödvändigt att reducera djuren till produkter - för att DU SKA ORKA. Du gör ju redan allt du kan, så vad spelar det egentligen för roll VAD DU TÄNKER?
4. Sök förståelse
Har du vänner som är vego? Som kanske har någorlunda samma idéer? Umgås mer med dem! Bli medlem på vegan.nu och diskutera om saker med folk som delar dina grundvärderingar. Mejla och chatta med folk som är veganer, läs bloggar som är skrivna av veganer. Hitta andra veganer helt enkelt!
5. Välj dina strider
När någon du känner uttrycker sig klumpigt om djurrätt och veganism och du börjar bli upprörd - fundera över ifall det är värt det. Är det verkligen DIN UPPGIFT att se till att den här personen blir informerad och upplyst inom ämnet? Du behöver inte säga emot (men ibland kan det faktiskt passa). Det är inte ditt ansvar att sprida veganismen och om du inte orkar så kan du gott och väl ignorera korkade åsikter och fokusera på någonting annat istället.
6. Ta vara på ditt engagemang
Om du känner att du vill GÖRA NÅGONTING, gör det! Det kan vara alltifrån att bli aktiv inom en djurrättsorganisation och gå på demonstrationer till att starta en egen blogg där du skriver dina åsikter. Eller varför inte beställa hem folders från Djurens Rätt och gå och dela ut i brevlådor? Eller skriva ut egna lappar med lite info om djurindustrin och sätta upp på anslagstavlor? Om du känner att ditt engagemang vill mer än att bara styra över vad du inte ska konsumera, bli aktivist!
Publicerad 2013-08-13 klockan 20:05:05 i Djurrätt, Ångest,
Florence + The Machine
Welch är ju ett geni när det kommer till att skriva låtar. Och det blir ju inte sämre av att hon sjunger som en gudinna (fortsättningsvis så kommer Björk och Welch få dela på förstaplatsen som bästa sångare). Det bästa är att jag fortfarande knappt börjat lyssna igenom deras första album, Lungs. Jag har bara lyssnat på Ceremonials och där fanns det flera riktigt, riktigt bra låtar. Ärlig musik. Sånt gillar jag.
Så förra veckan gjorde jag riskettan. Och precis som jag väntat mig dök könsförväntningarna upp under föreläsningen. "Hur är manlig och kvinnlig körning?" Alla började diskutera. Sammanfattningen av gruppens åsikter? Att tjejer kör försiktigt och långsamt. Killar kör aggressivt, för fort och tar för sig i trafiken. Och vad sa jag? Först höll jag bara käften ett tag. Jag var inte förvånad över att folk tänker så här men jag blev förvånad över att det faktiskt, på 2000-talet, kan sitta ett gäng med människor, de flesta runt 20-års åldern, och häva ur sig allt detta. Och komma fram till att så ligger det till. Kvinnor är si, män är så. Tydligt, självklart och simpelt.
Efter ett tag orkade jag inte bry mig om vad de andra skulle tycka om mig eller om jag eventuellt skulle göra bort mig. Jag måste säga det. Måste rasera deras bild av kvinnligt och manligt, eller åtminstone försöka. "Det är helt omöjligt för mig att svara på den frågan. För att ta hela mänskligheten och dela upp den i två läger och säga att den ena halvan är så här och den andra halvan så där är orimligt. Jag ser snarare personer och alla är olika."
Och shit vad det kändes skönt att hävda sig lite. Eller genustänket snarare. Bara stå upp och SÄGA DET JAG TYCKER. Jag gör ju det ibland. Det händer, visst. Men oftast orkar jag inte, vågar inte. Men nu gjorde jag det! Några nickade, höll väl med till viss del (eller helt och hållet kanske, vad vet jag?). Några blev nog irriterade. Läraren accepterade mitt svar och sa "ja, jo, visst" men fortsatte snart med sitt könssegregerade tänk.
Publicerad 2013-08-10 klockan 21:08:39 i Feminism,
Ingen ska behöva vara modig och stark för att klara av att välja någonting som inte är normen
"Visst ska vi uppmuntra folk att våga välja normbrytande för det är en början och en ofrånkomlig del i det hela, men det får inte stanna där. Målet måste alltid vara att individer inte ska behöva våga välja, för valet ska vara så fritt att det inte spelar någon roll hur du väljer. Det ska inte finnas något behov av att vara modig eller stark."
Publicerad 2013-08-08 klockan 17:09:21 i Feminism,
Det är okej att må dåligt
Det överlägset viktigaste jag har lärt mig i mitt liv är att det är okej att må dåligt. Jag har alltid skämts över min psykiska ohälsa och trott att det har varit något fel på mig (vilket det iofs var, jag var ju sjuk) och att jag till varje pris måste dölja den. Men sedan finns det perioder då jag bara mår dåligt för att... ja, för att jag kanske mått för bra en tid. En kan ju inte alltid vara glad liksom. Då brukar det ibland komma några sådana där dagar, ibland veckor, av depp till synes helt utan anledning (inte kopplat till menscykeln alltså).
Och det var bara för något år sedan jag började sätta mig ner och lyssna när den här deppigheten kom. Oftast handlar det bara om att gnistan har försvunnit. Jag längtar inte till någonting. Allt är tråkigt. Förut hade jag känt paniken växa inom mig vid sådana tillfällen men nu mera omfamnar jag känslan av uttråkning, tristess och deppighet och bara lägger mig ner. Kanske tittar igenom alla avsnitt av Desperate Housewives, bakar en kladdkaka att käka upp eller spelar klart ett tv-spel. Att acceptera att det är dåligt är väldigt viktigt, för om en inte accepterar känslan som finns inuti en så kommer den förvärras och bli mycket större än vad den egentligen är. Att inte vara rädd för den, helt enkelt. Ta itu med den, acceptera läget och vänta på bättre tider. Det är okej att må dåligt.
Allt började egentligen med min fobi för att må illa och kräkas. När jag var liten var jag rädd, nervös, stressad och orolig mest hela tiden. Det är i alla fall det som jag kommer ihåg klarast. Antagligen för att jobbiga saker etsar sig fast lättare i minnet än vad lyckliga saker gör. Såklart att det fanns bra saker också, jag har ju massor av fina minnen när jag lekte med mina kompisar, reste med min familj och sånt. Men om jag ska vara helt ärlig är oron och stressen det som tar störst plats i mina minnen från min barndom.
Jag hatar att försöka framställa mig själv som om jag på något sätt har haft en jobbig uppväxt, för det hade jag inte. Eller jag borde i alla fall inte ha haft det. Jag hade alla förutsättningar för att få en lycklig och helt jävla perfekt och underbar uppväxt men tyvärr blev det kanske ändå inte riktigt så. Min familj var underbar. Mina vänner också. Ingen alkoholism, ingen misshandel, ingen mobbing. Inget sånt där som folk som har haft det jobbigt brukar ha varit med om. Ändå så gick det inte bra för mig. Och det är just det jag funderar mycket över. Varför blev det som det blev?
Inte för att jag kommer ihåg exakt hur allting med panikångesten startade, men enligt några meningar precis i början på min långa journal så fick jag min första attack någonstans i 8-års åldern. Jag mådde väldigt dåligt, men sa ingenting. Mina föräldrar märkte såklart att någonting var fel så jag fick gå både hos skolkuratorn och hos en psykolog hos BUP. Ingen av dessa kom fram till någonting. Det enda de försökte göra var att få mig att prata, berätta, förklara vad det var som hände. Men jag sa ingenting. Och jag undrar varför, varför sa jag ingenting? Hade jag åtminstone försökt förklara vad jag kände så kanske det hade funnits en chans att allt kunde stoppats innan det ens hade kommit igång.
Det kom bättre perioder. Det gick över, tillfälligt i alla fall. Tvåan var en jobbig tid men trean var bättre. I mellanstadiet skiftade det fram och tillbaka. Jag mådde ofta illa när jag skulle till skolan, och till andra platser också. Jag kunde inte sova över hos kompisar, jag tyckte till och med att det var jobbigt att ens besöka dem ibland. Hela tiden den här obeskrivligt obehagliga känslan att jag inte var trygg. Jag kunde börja må illa var som helst och om jag gjorde det fick jag panik.
Jag klarade mig hyfsat ända till slutet av högstadiet. Allt flöt liksom på. Det fungerade att inte prata. Eller fungerade och fungerade, jag mådde fruktansvärt dåligt men det gick inte så långt att jag försökte ta livet av mig även om jag funderade över det då och då. Under de dåliga perioderna satt jag ofta spyfärdig på bussen påväg till skolan. Jag var så nervös och stressad över att sätta mig i ett klassrum tillsammans med andra människor. Jag brukar kalla det för social klaustrofobi (helt egenpåhittat begrepp). Jag fick helt enkelt klaustrofobiska känslor av att vistas i närheten av andra människor på en plats där jag inte kunde gå ut hur som helst. Det kändes som att jag satt fastsurrad i kedjor vid stolen när jag gick in på en lektion. Jag åt ingenting på morgnarna, mådde illa, det hände vid några få tillfällen att jag faktiskt kräktes inne på toaletten innan jag tog bussen till skolan men det hörde inte till vanligheterna.
Och jag undrade hela tiden - vad är det för fel på mig? Varför blir jag sjuk av att göra någonting som alla andra klarar av hur lätt som helst? Varför är jag så här?
Under sista terminen i nian blev jag väldigt god vän med en av mina barndomskompisar som funnits där hela tiden, men vår relation hade alltid varit rätt ytlig (precis som med alla mina andra kompisar). Hen hade det också jobbigt och försökte klara sig genom en depression så gott det gick. Vi kom varandra väldigt nära och började prata rätt mycket om vårt mående med varandra. Jag tror att det var det som fick mig att börja ta tag i allting som jag tryckt undan under en så lång tid. Helt plötsligt började jag prata om saker jag kände och jag förstod samtidigt att det fanns andra människor som också mådde dåligt. Jag hade alltid trott att alla andra var lyckliga hela tiden och det var väl en av de största anledningarna till att jag hållt käften hela min uppväxt. Inte skulle väl jag komma där och förpesta världen med mina problem liksom.
Det som fick allting att välla över och fullkomligt kasta omkull mig var en speciell händelse sent på vårtterminen. Jag hade haft samma kompisgäng under hela högstadiet, som jag alltid känt mig lite utanför i (men det gör väl alla mer eller mindre). Jag kände väl allmänt att jag inte passade in längre eftersom jag börjat bry mig om djurrätt och det alla andra brydde sig om var typ utseende och alkohol och killar. En dag så började jag av någon anledning prata väldigt djupt med en annan person i klassen som jag inte umgåtts så mycket med tidigare. Och jag berättade en del saker som jag tyckte om det här kompisgänget, att jag kände mig utanför och att dem bara brydde sig om saker som jag tyckte var ointressanta. Det kändes bättre då, jag tänkte att jag kanske kunde umgås med hen den sista tiden i högstadiet istället. Men nästa dag när jag kom till skolan rusade några av personerna från gänget fram till mig och mer eller mindre skällde ut mig för de taskiga saker jag sagt om dem. Den här personen jag anförtrott mig åt hade alltså, i samma sekund som jag berättat färdigt, gått till de andra och berättat allt jag sagt. Det är inte många gånger i mitt liv jag känt mig så sviken.
Efter det gick jag hem. Allt kändes så jävla konstigt i mitt liv just då. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag försökte gå tillbaka några gånger veckan efter, men det fungerade inte. Jag mådde så dåligt att jag stannade hemma resten av terminen. Mina föräldrar fick höra med lärarna om jag trots det skulle bli godkänd i kurserna, och det blev jag också även om vissa betyg sänktes en aning p.g.a. min frånvaro.
Samtidigt började panikångesten eskalera. När jag slutade gå till skolan växte ångesten inför att åka till platser, rädslan inför att må illa och spy. Allt blev miljarder gånger värre för jag hade ju långsamt börjat öppna den djupt begravda ångesten som fanns inom mig när jag pratat med min vän om det. Jag började prata med min familj också. Jag var hemma hela dagarna. Rädd för att åka någonstans. Fick panikångest. Mådde illa. Hade yrsel. Allting p.g.a. min nojja inför att drabbas av panikångest, illamående och yrsel.
Jag vet att den här helvetesperioden bara var max en månad lång, men det känns som att den varade i en evighet.
Men som tur var fick jag hjälp. Efter ett misslyckat försök att gå till BUP (jag fick panik och kunde inte gå in i huset och sprang istället därifrån), fick min syster en tid till oss båda två hos en annan BUP-mottagning. Vi skulle gå tillsammans, så jag slapp känna att allting handlade om mig (även om det givetvis var så egentligen). Jag kommer aldrig glömma hur det kändes den gången jag åkte dit första gången. Det tog en halvtimme att gå uppför fyra trappor för jag vägrade ta hissen och jag stannade på vartannat trappsteg för att jag var så trött. Jag har aldrig kämpat så mycket i hela mitt liv.
Men jag klarade det, jag tog mig upp dit och efter det första besöket där blev allting bara bättre och bättre. Även om det tog en jävla tid.
