Laks

I Amazonas - världens lungor - är sojaodlingarna mer utbredda än någonsin. En yta lika gigantisk som England är redan uppodlat och skövlingen fortsätter. Detta skadar givetvis naturen och djuren något oerhört, och borde få ett slut så fort som möjligt.

 

Man kan vid första anblick tänka att det är dåligt att äta soja-produkter, vilket jag som vegan gör väldigt mycket (exempelvis sojayoghurt, sojamjölk, tofu). Men egentligen så konsumerar en köttätare mer soja än vad jag gör, men indirekt.

 

90% av alla soja som importeras till Sverige går till djuren i djurfabrikerna, som sedan blir mat åt köttätaren. Alltså krävs det mycket mer foder att producera ett kilo kött än att att producera ett kilo tofu. Det är en helt onödig omväg som inte bara skapar lidande, utan även katastrofala miljöproblem i Sydamerika.

 

Ibland när jag ser bilder som dessa blir jag så rädd för världen vi lever i att jag bara vill skrika. "Lyssna för i helvete! Fattar ni inte vad som händer? Gör någonting!"

Könsroller, rasism och andra hemska saker som jag också kämpar emot blir helt plötsligt bara till en liten prutt i universum. Det finns ingenting någonsin som kan ens mäta sig med det som utspelar sig just nu i en djurfabrik någonstans. Det handlar om så många och det handlar om så mycket lidande. Det finns ingen i denna värld som kan förklara den obeskrivliga tortyr som fortgår samtidigt som jag skriver dem här bokstäverna. Hela tiden. Varje sekund.

 

Jag har hittat några som håller på att drunkna i en sjö och hundra pers står bara och glor, som väljer att inte hjälpa. Och jag blir ensam tvungen att rädda alla. Så känns det.

Sen slår jag mig själv på käften och skriker inombords - "Sluta! Jag älskar mitt hår och jag älskar mig själv, och ingen norm på denna jord ska få ändra på det." Sen går jag vidare, säkrare än någonsin.

Läste detta i metro. Härligt att det uppmärksammas, många djur får fel mat p.g.a. brist på kunskap och engagemang. Och detta beror nog till stor del på att djuraffärer ger helt fel råd. Industrin bakom djurförsäljningen är inte vacker, och handlar enbart om pengar. Läs mer om mina åsikter kring djuraffärer HÄR.

Alla påståenden har varit lika självklara vid olika tidpunkter i svensk historia. Den tredje gäller fortfarande enligt dagens samhälle. Vi som kämpar för allas lika värde har i alla tider ansetts krångliga, jobbiga och överdrivna. Men det är vi inte. Vi är egentänkande och ifrågasätter normer och traditioner.

Jag vågar gissa att de två översta meningarna svaras med ett tvärt nej av de flesta svenskar. Men den tredje? Nja, det är ett ämne som man helst inte vill trassla in sig i. Men historien upprepar sig gång på gång, olika sorters förtryck har alltid funnits och kommer alltid att göra det. Ifrågasättarna ses alltid på med avsmak, en svag blandning av ilska och frustration. Vi är ju dem krångliga, jobbiga och överdrivna. Vi frågar ifall det som anses självklart verkligen är självklart. Och redan där har vi slängt en hammare på många ömma tår.

Detta eviga tjat om det är rätt eller fel att släppa ut minkar... Jag blir så jävla trött på det. Hur tänker folk egentligen? Att det är djurrättsaktivisternas fel att minkarna finns där? Aktivisterna är ju dem som faktiskt agerar och bokstavligen räddar djuren från en 100% säker död rakt in i gaskammaren.

Det finns negativa konsekvenser av att släppa ut minkar. Förutom att det bygger på myten om att alla veganer är kriminella, så skapar det obalans i ekosystemet och djuren riskerar att bli överkörda. Men att sitta kvar inne i buren, på ett utrymme lika stort som ett tidningsuppslag, några månader senare bryskt slängas ner i en gaskammare för att sedan tillfredsställa någon östermalmskärrings krav på klädesplagg är ännu värre. En miljon gånger värre. Minst.

 

Skuldlägg inte aktivisterna för att dem befriar. Det enda dem har gjort är att desperat försöka få ett slut på hemskheterna. Skuldlägg den tortyrverksamhet som pälsindustrin driver - för det är enbart deras fel.

 

Om du nu är en av dem som faktiskt tvekar ifall utsläpp av minkar är rätt eller fel ur etisk synpunkt - tänk då efter, ur minkens perspektiv den här gången. Du har två alternativ att välja mellan:

 

 

Mitt val är helt självklart. Hellre två lyckliga dagar i frihet än två månader av plåga.

 

Den sista pälshandlaren på Södermalm i Stockholm stängde igen sin butik 2008. Djurrättsalliansen hade demonstrerat flera gånger och Djurens Befrielsefront hade hotat han och hans familj (inte ett bra sätt tycker jag, men ja ja), tillslut lade han ner.

Intressant sagt, med tanke på att han själv aktivt stödjer att samma sak (om inte värre saker) händer med de djur som ska bli päls. Djurplågaren blev helt plötsligt medveten? Det alltför vanliga argumentet "det händer ju hemska saker på andra platser också, så varför bry sig om det hemska som sker just här?" används lika korkat som alltid.

 

Som Lady Dahmer så ofta berättar om - att kvinnan får ta ansvar för mannens sexualitet. Har man för kort kjol då får man liksom skylla sig själv om man blir våldtagen. Nej, så är det inte. Man ska få gå klädd som man vill utan att riskera att bli överfallen.

 

Man: Hej, jag skulle vilja rapportera ett rån.
Officer: Jaså, ett rån säger du? När skedde det? 
Man: Jag gick på Dundritchgatan och en man drog fram en pistol och sa: "Ge mig alla dina pengar." 
Officer: Och gjorde du det?
Man: Ja, jag samarbetade. 
Polisen: Så du gav mannen dina pengar utan att kämpa tillbaka, kalla på hjälp eller försöker fly? 
Man: Jo, men jag var livrädd. Jag trodde att han skulle döda mig!
Officer: Mmm. Men du samarbetade med honom. Och jag har blivit informerad om att du är ganska generös också.
Man: Jag ger till välgörenhet, ja.
Polisen: Så du har en vana att ge bort pengar. 
Man: Vad har det att göra med denna situation?
Officer: Du gick medvetet ner Dundritch Street i din dyra kostym när alla vet att du gillar att ge bort pengar, och så lät du bli att slå tillbaka. Det låter som du gav pengar till någon, men att du nu känner donationsånger. Säg mig, vill du verkligen förstöra en mans liv på grund av dina misstag?
Man: Det här är löjligt!
Officer: Detta är en våldtäktsanalogi. Detta är vad kvinnor möter varje dag när de försöker få sina våldtäktsmän inför rätta.
Man: Fuck patriarkatet.
Officer: Word.

Jag försöker alltid tänka utanför normer och fördomar, ta bort alla förväntningar jag har på folk p.g.a. utseendet. Jag ÄR medveten, det kan jag säga utan att tvivla. Men det finns fortfarande områden där jag är för inpräntad för att ändra åsikter kring, som jag bara blint följt för att jag en gång bestämde mig för det.

Jag har fördomar mot en speciell grupp av människor,som jag - hur jag än tänker och försöker ändra min inställning till - avskyr. Fjortisar. Det är den mappen jag placerar folk i som super, festar, röker, har platinablont hår, översminkar sig, är korkade, är ytliga, är utseendefixerade, är svaga. När jag bestämde mig för att dessa egenskaper förevigt var fastkedjade i varandra har jag ingen aning om.

 

Och när jag tänker efter är detta exakt samma sak som att vara homofob. Jag är fjortisfob. Fast jag vet om det, det kanske är en bit på vägen i alla fall. För jag vill inte vara arg på folk med enda anledning att jag såg dem röka en gång på perrongen, eller hörde dem prata högt i mobilen. För jag vill verkligen behandla alla lika och se bortom utseende och yta. Men det är svårt.

 

Men jag ska försöka. Fjortisarna finns där. Kommer alltid finnas där. Och jag borde inte säga det som att alla är likadana. För så säger ju folk om min grupp, veganerna, och det stämmer ju inte ett jävla dugg. Alla är inte exakt lika bara för att dem har vissa saker gemensamt. Nej, jag måste lära mig att tänka om. Att acceptera människor som dem är. Och framförallt - förstå att alla inte kan vara som jag.

Såg citatet idag någonstans, kommer inte ihåg vart. Skulle sitta bra på en tröja kanske, om jag vågar skylta med mina åsikter så tydligt. Vem vet, man kanske stöter på någon av dem militanta köttätarna? (hehehe...)

Jag blir alltid lika underhållen när jag läser ord som skrivits av militanta köttisar som vägrar inse att dem inte har ett enda vettigt argument. Medans vego-sidan i kampen djurrätt vs. djurplågeri har både genomtänkta och snyggt framlagda svar på varenda tänkbara fråga, har dem som säger "hata veganer, kött är gott" inte något annat än mystiska ord utan underliggande mening att komma med. 

Varför säger jag så? Kolla på den här sidan... (ser typ ut som nån satanist har stått för designen)

O.S.V. och vidare i all oändlighet... Du märker nog själv att varenda påstående antingen är helt stört eller låter som en störd åsikt.Om du istället vill se vegosar som argumenterar för sin sak, så kan du gå in på denna sida.

Smakar: Svagt jordgubb, choklad, röda plupparna smakar hallon/jordgubb/smultron

Dåligt: Choklad-"fodralet" bryts sönder och ramlar av jättelätt

Finns: I fempack i de flesta mataffärer.

Smakar: Gräddigt, svagt jordgubb

Dåligt: Att Sia inte är så vanligt

Finns: Som styckglass hos Sia.

Smakar: Svagt kola

Dåligt: Borde smaka lite starkare tycker jag

Finns: Som paketglass i de flesta mataffärer

Alla dessa glassar är himmelskt goda tycker jag. Finns det någon mer glass jag borde testa? Vilka brukar du äta?

Jag har aldrig hamnat i den där utseendehetsen, den som många verkar befinna sig i. Det närmaste jag har kommit att sminka mig är att jag tog foundation ibland i årskurs åtta och jag har aldrig ens rört mascara eller läppstift. Mina mjukisbyxor var mina bästa kompisar tills jag fyllde 12 år. Jag vet inte varför det aldrig blev så. Om det beror på något personligt eller om det var klassen jag gick i när jag var liten. Den klassen som sportade varje rast och inte ens visste vad smink var för något. Vilken sammanhållning vi hade på planen, jag kommer ihåg den känslan. Kanske är det allt detta jag har att tacka för att jag aldrig kom in i utseendehetsen.

Men det finns utseendefixerade och så finns det utseendefixerade. Att se ut så som någon annan vill att man ska se ut (medians bild av vad snyggt är) eller att se ut så som man själv vill. Jag väljer att hoppas på att jag tillhör det sistnämnda alternativet. För visst bryr jag mig en hel del om mitt utseende. Mitt kortkorta hår är inte bara kort för att jag tycker det är praktiskt, eller för att det går emot normen om hur en tjej i min ålder ska se ut, det handlar också om att jag tycker det är fruktansvärt snyggt. Så ja, jag är utseendefixerad. Mitt hår är heligt och kläderna likaså. Men jag är väldigt tydlig med att mitt utseende är viktigt för mig av den enda anledningen att det visar vem jag är och vad jag tycker. Inte för att se ut på ett sätt som anses snyggt av någon annan. Det är en jävla skillnad.

Vi lever i ett samhälle där du som person beskrivs efter vilket kön du tillhör, och din personlighet har en stark anknytning till ifall du är kvinna eller man. För allting ska handla om män och kvinnor hela tiden, inte om människor. Vi är indelade, förevigt särade som två motpoler.

Sålänge orden kvinnlig och manlig anses vara personligheter så kommer vi aldrig bli fria från de sociala könsrollerna. Rollerna som skapar osäkerhet bland unga som försöker hitta sin plats men inte hittar den, osäkerhet bland dem som har hittat sin plats men inte vågar ta den. Könsrollerna begränsar oss och erbjuder enbart två vägar - man eller kvinna.