Det enda jag tänker på är varför inte jag räcker till och varför inte mina ansträngningar någonsin lönar sig
Av någon anledning har jag alltid i skolan hamnat bland de folk som får höga betyg. Det har alltid blivit dem jag umgås med. Många får A. Får dem ett B eller C blir det stön och stånk och "men ååååh så dåligt det gick!". Där sitter jag bredvid med ett C och känner att, faan, det gick ju jävligt bra det här.
Högstadiet i ett nötskal under betygssnacken var att läraren kom fram till mig och min kompis, sa att "X, du har verkligen gjort det här bra! MVG". Sen vänder sig läraren till mig och ser lite mindre glad ut. Jag räcker ju inte riktigt till. "Det var såååå nära. Några poäng till så hade det blivit MVG". Efter det kände jag inte riktigt för att lägga ner 8 timmar dagen innan på att plugga till provet. Det räckte ändå aldrig ända fram.
Och det är klart att jag aldrig blir lika bra som bordsgrannen när bordsgrannen alltid är ett underbarn som bara KAN ALLT HELA TIDEN. Jag blir missnöjd med mina betyg när jag jämför dem med de flesta andra av mina kompisar. Men jag känner mig också bortskämd när jag får höra att Y ännu en gång måste göra ett omprov trots att hen hela sista veckan pluggade varenda dag. Jag har inte svårt för att få godkänt men jag har svårt för att någonsin höja mig över VG oavsett hur hårt jag anstränger mig.
Jag känner mig aldrig tillräckligt bra. Det är alltid något som fattas. "Det var sååååå nära". Mmm. Tack. Och jag vet att jag borde bli glad när någon kommer fram och är superlycklig för att ett prov gick så ofattbart bra och hela pappret har ett stort jävla A på sig, men jag kan inte. Det enda jag tänker på är varför inte jag räcker till och varför inte mina ansträngningar någonsin lönar sig.
Hästkött
Det där med hästköttet asså. Varför är det så uppseendeväckande egentligen? "Ånej, det där djuret jag åt igår var inte alls en gris, det var en häst!". Typ lite samma grej som "Ånej, det där barnet jag piskade igår, hen var inte alls polack, hen var svensk!". Det gör väl lika ont ändå för offret? Speciesism.
Folk har en koppling till hästar. De har sett dem, de har kanske till och med ridit på dem. Hästarna är ju dem där mysiga, söta djuren som alla gillar och som alla barn vill sitta på. Grisar? Nej, dem ser vi inte speciellt ofta. Det är kanske därför vi inte riktigt bryr oss om dem, för vi känner dem inte. Grisarna kan skrika, plågas inne i betongbyggnaderna och vi lyfter inte ett finger för att försöka göra någonting åt det. Det är så det ska vara liksom. Men om en häst eller hund får genomlida samma sak då jävlar!
Men dem djuren vi får se då? Kossorna som ligger på ängar och tuggar gräs hela somrarna (vart dem är på vintern funderar inte många över)? Varför känner vi inte ånger när vi tuggar i oss kokött? Korna känner vi ändå bättre än grisarna och kycklingarna. Antagligen för att slaveriindustrin lyckats förklä utnyttjandet av just kor i en något vackrare förpackning. Ni vet vad jag talar om; ARLA. Deras sätt att få folk att tro att livet som mjölkko är suveränt är väldigt övertygande. Jag var själv övertygad. När folk köper mjölk ser dem ängarna framför sig. Vad dem ser framför sig när de köper köttet av samma djur vet jag inte. Antagligen bara produkten - köttet. Inte individen det en gång var. Hur annars skulle någon kunna köpa det?
Illustrerad Vetenskap
Jag älskar naturvetenskap och forskning och upptäckter. Därför har jag alltid ett gäng Illustrerad Vetenskap inne på muggen att bläddra i. Det som är mindre kul (läs: vidrigt) är när dem skriver om djurförsök som om det vore någonting roligt och fantastiskt. Läs det här liksom:
Det här med att skicka ut djur i rymden, skulle mänskligheten kunna sluta med det tack? Åk upp själva istället och riskera era egna liv, idioter.
Breaking news
Jag såg Jocke fucking Berg i GALLERIAN i lördags! :O Maffigt va?
Från konserten i somras.
Nu kommer säkert något ännu mer hängivet Kent-fan säga att "jaha, men dem är ju i london och repar" eller något och jag baa "aha, men det var likt Jocke Berg i alla fall...". Jag vände mig ju bortåt i panik när jag såg honom. Man ska inte stirra liksom. Så helt säker är jag inte.
Nästintill ensam i universum
Och så kommer djurrätt upp igen som samtalsämne i klassrummet och jag börjar fundera över ifall jag ändå inte ska flytta till något veganskt kollektiv i Blekinge och slippa konversera med speciesister för resten av livet. Sen kommer jag på att ja, juste, alla jag känner och älskar är speciesister, och att alla dem i klassen som jag gillar egentligen har konstiga åsikter när det gäller andra varelsers rätt till liv eller död. Enda lösningen är att låta mig själv bli arg för en stund, samla mig, prata om något annat och sedan glömma bort händelsen. Det finns tyvärr inte så mycket annat att göra när man är nästintill ensam i universum om att tycka något så självklart som att plågeri och mord är fel.
Hur hanterar ni detta?
Jag är nästan normal nu
Ibland kan jag tänka tillbaka på min barndom och bara undra; vad i helvete höll jag på med? Varför sa jag inte som det var, varför ljög jag hela tiden, varför svek jag mig själv gång på gång på gång?
Jag var nervös, stressad, rädd för ALLT. Det fanns alltid någonting att oroa sig för. Ett kalas,
en match, en träff med en kompis, ett biobesök, en skoldag. Innan jag skulle iväg var det oändligt många besök på toan, velande fram och tillbaka där det skreks inom mig "gå inte, du vill inte!" och "sluta banga, du MÅSTE gå!". Problemet var att om jag sket i att gå en gång, då skulle det bli dubbelt så svårt att gå nästa gång.
Så jag gick varje gång. Jag bangade inte. Och jag sa ingenting till någon heller. Och varför, varför gjorde jag inte det? Kanske trodde jag att alla andra gick igenom samma sak, det här är ändå någonting som jag har haft så länge jag kan minnas. Hela livet. Då tror man ju att det är så det ska vara. Varför skulle jag säga någonting om det? Vad fanns det att berätta? Jag förstod ju inte själv vad det var.
Jag önskade så innerligt att jag bara kunde få vara normal. Och nu är jag det, nästan i alla fall, och det är jag så oerhört lycklig över. Ofta när jag ska någonstans idag så kan jag komma på hur det var förr i tiden. Minnas hur det kändes att vara i precis lika dålig form som när man är magsjuk och sedan veta att man måste vara i skolan om en kvart. Det var trots allt så, mer eller mindre, som jag levde mina första 17 år.
Vi förvirrar ju barnen!
"Det är nödvändigt, i synnerhet i barns närvaro, att svenska kvinnor börjar säga ”jaga” om sig själva medan män säger ”jago”. Då riskerar inte barnen att bli förvirrade angående könsidentitet, vilket däremot sker idag, när nästan alla pronomen i svenskan av misstag är könsneutrala – utom då de biologiskt naturliga ”hon/han”.
Vi måste börja kalla små flickor för ”dua” och små pojkar för ”duo” så att de säkert vet att de är flickor respektive pojkar. Vi ser ju vart förvirrande könsneutrala svenska pronomen redan har fört oss: Delad föräldraförsäkring, daghem, kvinnor på arbetsplatserna, kvinnor som kirurger, piloter, präster och professorer, damfotboll."
- Maria Küchen
Ful
Varför tycker jag att det är så viktigt att låta bli att raka sig? För att det fortfarande anses vara fult att vara orakad. Och jag vill ändra på det.
Lady Dahmer skrev idag om att låta sig själv vara "ful" och jag tycker verkligen verkligen verkligen att DU ska läsa det! >>HÄR<<
Nostalgi
Igår gick jag vägen där jag alltid gick som barn fram och tillbaka till skolan. Jag gick utanför mitt gamla hus där jag bodde tills jag var 13, och jag gick i backarna som jag som liten tyckte var så branta men som jag nu knappt klassar som backar.
Att vara nostalgisk, besöka platser som hör till det förflutna, är både något utav det mysigaste jag vet men också något utav det jobbigaste. För när jag tänker på någonting som var, så inser jag samtidigt att det som är nu också kommer att bli då. Tillslut kommer jag inte finnas mer för tiden bara går och går och går och den stannar aldrig, utan en dag måste jag dö. Ångest.
Men nostalgi är jävligt mysigt också. Det var här jag träffade min bästa barndomsvän som jag fortfarande har kontakten med (men som tyvärr vägrar bosätta sig i Stockholm...). Det var här jag hade mina barndomskompisar som jag idag tyvärr inte har kontakten med, gick bus eller godis och påskkärring, övade mig på att cykla osv osv.
Vad gammal jag är.
Alkohol
Folk som är fulla. Folk som låtsas vara fulla. Folk som pratar om att dem var eller ska bli fulla. Ungdomar som sluddrar och skriker men egentligen är spiknyktra och gör vad som helst för att få lite ynka bekräftelse från människorna runtomkring. Jag hatar dem. HATAR dem. Alkohol är vidrigt och jag får en knut i magen så fort jag ser någon som är påverkad eller hör folk prata om hur dem ska supa ner sig i helgen. Det är obehagligt.
Jag hatar att droger är så jävla accepterat. Men det jag hatar mest av allt är att jag har så fruktansvärt svårt att acceptera alkoholen och människorna som brukar den.
Den onödiga omvägen till maten
Köttätare krånglar det hela så fruktansvärt mycket. Det här med att äta alltså. Jag menar, om man odlar mat, olika sorters grödor, sedan bereder man det på olika sätt, paketerar, säljer, äter - då är det ju klart? Det är så vi veganer gör.
Men köttätarna tar en jävla omväg. Istället ska 100 ggr (1000 ggr? 10 000 ggr?) mer grödor odlas och skördas, skickas iväg. Men inte till affären för att säljas och ätas upp, utan till olika fabriker där det bor hundratals djur och ätas upp av dessa istället. Sedan, efter ett halvår eller ibland flera år, då är djuren stora nog att ätas så då skickas dem iväg för att slaktas (levande varelser har helt plötsligt blivit produkter, oops!). När de slaktats tas kroppsdelarna isär och paketeras , fraktas till en affär och säljs. Slutligen äts det upp.
Och allt detta - mycket, mycket mera mark som måste odlas på, fler transporter, obeskrivligt lidande, längre tid att producera maten - enbart för att envisa, konservativa människor fortfarande vägrar inse fakta. För att dem fortfarande säger "kött är goooooooott" och inte vågar se vad deras konsumtion leder till. Vilka som får lida för deras girighet. Vilken jävla omväg.
Nej, jag tänker inte respektera att du dödar och plågar andra varelser.
Är så jävla trött på det där evigt återkommande argumentet/desperata försöket att rättfärdiga sitt djurutnyttjande. "Det är mitt personliga val!" NEJ FÖR I HELVETE det är det inte. Det är din egoism, speciesism. Din brist på empati och din oförmåga att ifrågasätta normer. Det är var det är.
Folk som våldtar och mördar, har dem gjort ett personligt val? Ska vi respektera deras val, acceptera dem för vad dem väljer att göra?
Nej, tror inte det.
Varför finns djurparker?
"Många barn skulle aldrig få se ett vilt djur i verkligheten om de inte såg dem på Skansen, eller i andra djurparker. Många barn skulle aldrig ens få träffa en ko eller kanin i stan om inte Fäboden och Lill-Skansen fanns. Det här gäller för många vuxna också. Djurparkerna har därför en väldigt folkbildande roll då mötet med djur ofta väcker intresse och nyfikenhet att lära sig mer."
Jag skulle vilja påstå att djurparker får barn att vänja sig vid idén att djur är produkter. Saker som är till för människans nöje och behövande. Djurparker cementerar bilden ytterligare, att oavsett p.g.a. vilken anledning vi utnyttjar djuren, så har vi alltid rätten att göra det. Om det så är för att testa giftiga ämnen, äta deras kroppar, stjäla deras päls eller hålla dem inför publik.
Djuren plågas inte (hoppas jag), de flesta bor väl för trångt men de har antagligen ett hyfsat liv. Någon jävel kommer säkert gnälla på också att jag själv har husdjur hemma och att dem minsann också borde vara fria. Men - skillnaden är - att en djurpark tjänar pengar på sin verksamhet. Den finns inte där för att vara snäll mot alla små barn och skapa allmänbildning om djur. Dem finns där för att det finns en marknad för att glo på djur. De tjänar pengar på det.
Visste ni att det faktiskt fanns en djurpark, i Berlin tror jag det var, som hade svarta människor fängslade i en av inhägnaderna? Bland andra afrikanska djur fick dem gå, bland zebror och sånt. Om man tänker på hela djurparksidén från det hållet så känns det direkt annorlunda, eller hur?
Om du tycker att det låter hemskt med att ha människor som utställningobjekt på ett zoo, fundera då över varför du (antagligen) känner annorlunda när det kommer till lemurer och björnar.
Något utav det bästa jag läst på länge:
http://fragaugglan.se/om-att-anpassa-sig/
Hon är två år och har precis börjat förskolan. När pojkarna leker på den stora klätterställningen så får hon inte vara med och när hon blir ledsen tröstar en av lärarna och säger att det är lika bra. Pojkarna leker lite hårdare och tänk om du ramlar ner och slår dig. Kom, så ger jag dig fart på gungorna istället!
Hon är sju år och står utanför skolan och väntar på skjuts. En man kör upp till vägkanten och vevar ner rutan. Är du ensam här? Var är dina föräldrar? En tjej som du kan inte stå ensam så här vid vägen. Det kan gå illa, vet du. När hennes mammas bil kör upp bakom honom vinkar han och kör iväg. Vem var det, undrar mamman när flickan kliver in i bilen.Du kan inte prata med främmande män så där, det kan vara någon som inte är snäll. Det kan gå illa, vet du.
Hon är tolv år och på ungdomsgården lyssnar hon på musik och läser tjejtidningar med kompisarna. Där kan man lära sig hur man ska tänka sina bröst större och vilken metod som är bäst för att få bort håret på benen. Och så finns det en stor guide till internetdejting där man kan läsa Så vet du att han inte är den han säger att han är – tolv varningstecken. Och de läser alla tidningarna och gör alla testerna om ifall han är otrogen och ifall de använder för mycket smink och ifall de är för godtrogna och ifall de äter för mycket fett.
Hon är femton år och på rasten mellan fysiken och engelskan så trycker en kille från parallellklassen upp henne mot väggen i korridoren, med händerna runt hennes hals. Tror du att du är snygg, va, du borde inte ha en så tajt tröja på dig för då kan det gå illa, säger han innan han släpper greppet. Hennes klassföreståndare säger att han kanske egentligen är förtjust i henne men inte kan uttrycka det så bra, och han menade nog ingenting egentligen. Det var inte på allvar och du vet ju hur killar är, och kanske om du pratar lite med honom?
Hon är tjugo år och skriver en kommentar på Facebook om hur en stor klädkedja sprider idolbilder på en dömd våldtäktsman, och får tusentals kommentarer om att hon är störd och efterbliven och äcklig och en slyna. Hoppas du blir våldtagen, skriver de. Skjut dig själv dumma kvinna.
Hon är tjugofyra år och tar taxi hem på kvällen, alltid, fastän hon egentligen inte har råd. På MQ provar hon en kjol som hon tycker om men låter bli att köpa den för den är ändå lite för kort och hon kan inte ha den på sig på jobbet utan att Lars på ekonomiavdelningen ska kommentera den i lunchrummet och säga att hon borde tänka på hur hon klär sig om hon ska komma nånvart här i livet.
Hon är trettio år och när hon äter middag med sina mammalediga kompisar så pratar de om hur man ska undvika att bli kidnappad och våldtagen. Jag låser alltid bildörren på nyckeln sekunden som jag satt mig i bilen på parkeringsplatsen utanför mataffären, berättar någon. Jag har hört att trapphuset är mer riskfyllt än hissen i höghus, så jag har slutat gå i trappor, säger en annan.
Och i fikarummet på jobbet, på bloggar som hon läser, forum som hon besöker, så pratas det om att feminismen gått för långt och att kvinnor faktiskt inte begränsas alls utan de kan göra precis vad de vill och om de inte var så mjäkiga utan bara såg till att ta lite mera plats och blev lite bättre på att löneförhandla så skulle det inte vara något problem. Det är klart att det går illa, om man beter sig som en del kvinnor gör.
Och hon, hon tänker att de kanske har rätt.
http://fragaugglan.se/om-att-anpassa-sig/
Pälsmössa
Asätare
Stötte på termen "asätare" om köttätare häromdagen. På människor då, alltså. Och egentligen så är det ju ett bättre ord. Vad är ett djur som äter kött men som inte dödar bytet själva? Asätare.
Den sista klimatskeptikern
Det finns andra vägar
