Bloggpaus
Just nu händer det andra saker i mitt liv som jag måste fokusera på. Hela nästa vecka kommer det stå tomt här, återkommer på måndagen. Blicka tillbaka på mina gamla inlägg istället (om ni vågar)!
Det finns inga lyckliga slavar
WSPA har bestämt sig för att samarbeta med det djurförtryckande företaget Ben & Jerrys. Tillsammans ska de skapa bättre förhållanden för kossorna i EU. Många (inklusive jag) fick meddelande i mailen från WSPA om att skriva på en namnlista vars budskap är att kossorna behöver ha det bättre. Jag klickar mig in där på sidan, upptäcker att hela sidan är designad på exakt samma sätt som Ben & Jerrys glasspaket. Samarbetar dem? Vadå, WSPA tycker att det som Ben & Jerrys sysslar med är bra? Hur då? Stod inte WSPA på djurens sida alldeles nyss?
"We love our cows, watch happy cows". Sen trycker man på videon och det som syns är kossor som springer ut från ett stall och ut på en grön äng. De stångas, hoppar runt, springer. Om man släpper ut slavar som bor inomhus största delen av året på hårda betonggolv utan halm så är det väl självklart att dem blir glada? Som en fånge som släpps ut ur sin cell - "yes! Jag är äntligen fri!". Men det är faan inte lycka dem känner, det är lättnad. Lättnaden att äntligen få en liten gnutta frihet mellan alla födslar och mjölkningar och juverinfektioner. Nej det finns inga lyckliga slavar, så samtliga företag som utnyttjar kossor och mördar deras kalvar kan sluta låtsas som det.
Jag blev nyfiken på Ben & Jerrys attityd och tankar kring djurrätt och kikade därför in på deras hemsida. Det jag hittade var skrämmande. Går man in på Våra Värderingar > Cow Cam så drabbas man både av kväljningar och raseriutbrott. Falskt propaganda. Ungefär så kan jag väl sammanfatta allting på den sidan. Det här är kossor som, precis som alla andra kossor inom mjölkindustrin, tas ifrån sina nyfödda kalvar, blir inseminerade varje år, har sprängfyllda juvrer (aj!) och avrättas vid några års ålder. Ändå så visas filmer med sprallig lant-musik, kossor som hoppar runt i en hage och (surprise surprise) inte en enda kalv.
"Du kan väl anstränga dig lite?"
(Jag är den som svarade på kommentaren, för er som inte förstod det!)
Jag tror jag förstår lite var Anja vill säga. Om alla går runt och är negativa hela tiden och är sjukt suriga och deppiga så visst, det blir sämre stämning. Men det går inte bara att daska upp sig, ta sig i kragen och "tänka positivt" när det gäller allvarliga problem. Men egentligen; Varför får man inte vara ledsen? Alla är vi det ibland, varesej det rör sig om riktigt hemska saker som psykisk sjukdom eller lite mindre allvarliga saker, lite vardagsdepp liksom. Varför är det så fel? Om det är någonting jag har lärt mig så är det att inte försöka "se bra ut" och ignorera och bortförklara negativa känslor, för tillslut så kommer dem tillbaka till en - allt på samma gång - och det är då det kan bli riktigt illa.
Gråt för faan. Böla på. Skrik i kudden tills du tappar rösten. Bara släpp ut alla känslor.
Pälsfarmare försöker köra på djurrättsaktivist
Ja. Vad ska jag säga? Folk som förespråkar och jobbar med päls är faan en art för sig. Dem är starkt kritiserade, hatade till och med av största delen av folket men ändå så får dem finnas kvar. Dem beter sig som om dem håller på att drunkna och hjälplöst försöker hålla huvudet över ytan. Men djurrättaktivister och svenska folket vill ju att dem ska sluta med det dem sysslar med. Jag tror ärligt talat inte att det är många år kvar innan dem försvinner för gott (speciellt om vänstern vinner nästa val).
Sluta skämmas
Vi ska sluta skämmas för vår psykiska ohälsa. På samma sätt som att man kan få problem med lungorna eller levern kan man få problem med tankarna. Fobier, ångest, depressioner och liknande är inte saker som man kan hjälpa att man drabbas av (det hjälper för i helvete inte att bara tänka lite positivt).
Jag har ganska nyligen slutat att hyscha och gömma mina problem. Det är ganska skönt. Jag har pratat med mina lärare om min sociala fobi och tack vare min ärlighet slipper jag redovisa eftersom lärarna nu förstår varför det är så fruktansvärt jobbigt för mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få den responsen jag faktiskt fick, de var otroligt förstående och möttes halvvägs för att hjälpa mig.
Dela med dig av din historia. Berätta gärna för jag vill veta. Jag vet att det finns många som kanske just nu sitter och lider av samma saker som jag led av förut och inte förstår att det inte är fel på dem eller att dem inte är ensamma i sina problem. Prata om det. Normalisera, och framförallt - sluta skämmas.
Sluta pilla på djuren!
Det här eviga pillandet på djuren - sluta med det. Jag är trött på klapp- och kelhörnor där kaniner och marsvin ska behaga barnen som går förbi. Jag är trött på "vill ni hålla?" och djur som flyttas runt som vandringspokaler. Jag är trött på snoriga förskoleklasser där varje unge ska få peta på ormens hud varsin gång. Sluta pilla på djuren!
En man är en man, och en kvinna är en mamma
Här kommer ett exempel på det där skojiga fenomenet som särbehandlar kvinnor och män. När en man intervjuas om sitt arbete fokuseras det på arbetet. När en kvinna intervjuas om sitt arbete kommer det alltid in frågor som "men hur tar din man det här? Dina barn då?". Hon presenteras också nästan alltid som "tvåbarnsmamman", inte som Cady Coleman, astronauten.
(Förövrigt så tycker jag att rymden är fett cool, ville bli astronaut när jag var liten!)
Ett annat exempel på detta fenomen är i nyhetstidningar. När en man begår ett brott/blir utsatt för brott beskrivs han som "mannen" bara. När det istället skrivs om en kvinna blir det ofta "trebarnsmamma mördad". Ganska intressant egentligen. Tror nästan att jag aldrig har sett en man beskrivas som "trebarnspappa" någonsin. En man är en man, och en kvinna är en mamma.
Panikångest
Jag har förutom social fobi även lidit av panikångest och gick därför hos psykolog. En uppgift som jag fick göra där en gång var att skriva upp min värsta mardröm på papper. Panikångest kan ganska exakt beskrivas som det står på det här papperet. Det är så det känns. När man är mitt inne i en attack känns det som att det aldrig kommer ta slut och att resten av livet kommer bestå av skakiga händer, illamående, yrsel och panik. Men sen går det alltid över. Det tar bara en kvart men ändå sätter det en sådan otrolig skräck i en.
Det värsta med panikångest var egentligen inte själva attackerna, det var väntan och rädslan för attackerna. Det var väldigt energikrävande att känna att man lever på kanten hela tiden, snubblar man till så ramlar man rakt ner i helvetet liksom. Den här uppgiften var väldigt bra. När mörka tankar är inne i huvudet så är dem kolsvarta och skrämmande. När man får ut dem på papper blir dem överdrivna och orealistiska. Ett tips till alla er som lider av någon sorts ångest (det vill säga ALLA).
Vi älskar djur - men vi mördar dem gärna också
Ni minns den här vidriga reklamen som jag visade upp här på bloggen för ett tag sedan? Nu har pesten spritt sig till tv också. Samma kampanj. Samma lögner. En reklamsnutt på 30 sekunder räckte för att väcka min ilska. Den där outhärdliga approachen som alla djurförtryckande industrier måste marknadsföra sig med används återigen. Några bilder på glada bönder som ler i solskenet, sen några snabba blink-bilder på kycklingar (precis så att man ska hinna uppfatta att "åh, vad söta de är" men inte riktigt hinna inse att de ska dödas). Några fler leenden, och sist en slående slogan som försäkrar konsumenten om att inga djur far illa. I vanligt svensson-tal så betyder ju "inte fara illa" att man inte torteras sådär jättemycket, bara lite grann. Bara så mycket som anses vara lagligt (hoppsan ja, hela kycklingindustrin råkar ju dock vara olaglig så som den ser ut idag).
"Vi älskar djur" är ofta budskapet som djurförtryckarna vill få fram. Den ekologiska mjölkbonden klappar på sin kossa i hagen, kycklingfarmaren håller en kyckling i händerna och gullar med den. Vi bryr oss, vi bryr oss - mantrat som djurindustrin, inklusive alla djurkonsumenter, konstant upprepar för sig själva. " Vi älskar djur - men vi mördar dem gärna också." Vi som redan bytt sida och blivit mer djurrättsliga av oss undrar ju hur i helvete man kan påstå sig att bry sig om och älska någonting som man dödar.
Inga djur skadades...
Nu blir jag varm i hjärtat!
"Hittade hit för ett bra tag sen nu, började läsa för att du skrev om genus, kvinnoförtryck etc. men läser nu även alla texter om djurrätt. Jag själv är inte vegetarian eller vegan, men du har rätt i precis allt du säger! Därför har jag börjat tänka mer på vad jag äter. Ville väl egentligen bara säga att du har lärt mig mycket om djurhållning och inspirerat mig till att äta mindre kött och mejeriprodukter! TACK!"
- Angelica
"Varför kan inte alla bara göra som jag?"
Jag kände för ett tag sedan att jag började närma mig den där farliga gränsen. Gränsen där man släpper taget om sin köttätar-tid och är helt inne på veganismen. Det är inte bra. För jag vill inte glömma hur det var att vara helt omedveten om djurindustrier och djurförsök och djurtortyr, för om jag glömmer det så kommer jag också tappa förståelsen för dem som fortfarande är kvar i den världen. Det blir alltid svårare att acceptera och umgås med folk som man inte förstår sig på.
Istället vill jag befinna mig någonstans i gränslandet, någonstans där emellan. Kunna leva ett vanligt svensson-liv; tycka hundar är söta, säga "nej men vad hemskt" när det handlar om djurplågeri, och inte haka upp mig på att det är döda djur som ligger på mina vänners tallrikar. För om jag går runt och ifrågasätter allting hela tiden (som jag gör vissa perioder) så resulterar det i ett väldigt dåligt mående. Alla köttätare blir idioter, ibland till och med alla vegetarianer. "Varför käkar ni fortfarande sånt där?" För mig så har det ju fixat sig, jag har hittat lösningen och det fungerar så jävla bra. Men bara för att jag är där så behöver inte det innebära att alla andra är där. Jag var själv precis lika vilsen och kände att mord på djur var fel på något vis, men jag saknade någon lösning på problemet.
Att tänka på djurförtrycket dagarna i ända gör mig matt. Jag mår dåligt och vill bara begå kollektivt självmord tillsammans med resten av mänskligheten. Så jag hittar en medelväg; lever och tänker "vanligt", jag går helt enkelt tillbaka i tiden och ignorerar obekväma ämnen precis som jag gjorde förut. MEN. Jag behåller min veganism och konsumerar inga produkter som skadar andra men jag försöker att inte lägga så mycket fokus på det. För när jag märker att jag gör annorlunda än alla andra, det är då tankarna flyger iväg - "varför kan inte alla bara göra som jag?"
Förstår ni hur jag menar? Hur tänker ni? Hur gör ni?
Länge sedan.
Hon är ful, hon är dålig, hon är kvinna
Varför finns det nästan inga riktigt kända kvinnliga komiker? Sådana som uppskattas och prisas på samma sätt som Magnus Betnér och Johan Glans? Och när en kvinna för en gångs skull blir väldigt framgångsrik så skjuts hon direkt ner och förolämpas à la Petra Mede. Hon är ful, hon är dålig, hon är kvinna.
Jag försöker titta på kvinnliga komiker på samma sätt som jag ser på manliga. Men när jag vaskar tankarna så märker jag ju att jag (som ändå är feminist, genusmedveten och i allmänt väldigt ifrågasättande) också TÄNKER DEM DÄR JÄVLA TANKARNA. Hon är ful, hon är dålig, hon är kvinna. Mantrat som vi alla fick lära oss.
För inte i helvete sitter jag och tänker på Magnus Betnérs näsa när jag tittar på hans show? Brukar jag tänka på vilka kläder Soran Ismail har på sig? Vilken hårfärg Johan Glans har? NEJ. Men så fort Petra Mede stiger fram eller Marika Carlsson eller Pia Johansson eller vem som helst som är kvinna och komiker, så tänker jag (och många andra) så. Vi recenserar och kritiserar kvinnor så otroligt mycket mer, och oftast negativt. Det är ingenting jag vill göra, för ni märker ju att jag uppenbarligen tycker att detta är förkastligt. Men det ligger djupt, det blir så med saker som man får lära sen sedan födseln. Svårt att träna bort liksom.
En annan sida av allt det här med kvinnor och komiker. Ja, jag kan erkänna att det finns fler duktiga och roliga manliga komiker än vad det finns kvinnliga. Sorry, men så är det faktiskt. Men vad beror det på? Att kvinnor är sämre? Tråkigare? Att det är biologins fel? Det bara är så? Återigen - särbehandling. Pojkar och flickor uppfostras olika och män får ofta det där härliga självförtroendet som många kvinnor saknar. Och jag tror att det kan vara en avgörande faktor för hur villig man är att ställa sig upp inför en publik och dra skämt.
Att skämta om folk som inte vill bli skämtade om
Jag gick in och kikade på Djurens Rätt-bloggen och fann detta inlägg med en ICA-reklam som skämtar om vegetarianer. Jag tyckte den var ganska rolig, inget större fel liksom. Men sen finns det alltid dem som blir kränkta när någon drar ett skämt om just deras grupp, som känner sig stötta och blir sura (jag säger inte att det var någon som blev det av just denna reklams-snutt). Personligen så tål jag skämt om veganer, om djurrättsaktivister, om feminister, ja, om allt det jag är och står för och tar på stort allvar. Ofta kan jag skratta och tycka att det är fruktansvärt roligt, men ibland även känna mig sådär stött. Men jag måste även inse att alla andra människor också har viktiga saker som dem tar på stort allvar. Alla skämt stöter ju någon samhällsgrupp helt enkelt. Jag låter Betnér säga det jag vill ha sagt:
Kvinnor som ändrar sina kroppar
Från lotusfötter, halsringar och könsstympning till bröstimplantat, botox, smink, högklackade skor, vaxning, och rakning. Kvinnor som ändrar sina kroppar, antingen frivilligt eller ofrivilligt, har alltid funnits. Jag säger inte att det under alla omständigheter behöver vara fel eller dåligt att ändra på sin kropp, det enda jag vill är att folk ska vara medvetna om att det ofta är normer och ideal som styr oss till att göra saker vi egentligen kanske inte vill göra. Ta en titt omkring, fundera lite, och inse att dagens ideal bara är just det - dagens ideal. De är bara ännu en hacka normer som, precis som med lotusfötterna och könsstympningen, säger åt kvinnor hur dem ska forma sina kroppar för att de ska passa in och duga.
Det har ingenting att göra med biologi. Allt handlar om kulturen och normerna i just denna tid. Bara för att någonting anses vara normalt idag behöver inte det betyda att det är bra i alla lägen. Ingen ska behöva göra saker de inte vill eller bli tvingade till smärtsamma ingrepp för att de ska kunna passa in i samhället. Idealen är inte längre så viktiga, dem är mest fåniga när man ser det hela utifrån. "Vadå, sprutade folk på allvar in gift i ansiktet i början på 2000-talet? Fyllde brösten med silikon? Varför då? Vad äckligt!"
Jag lever med ett osynligt handikapp
Fy helvete vad jag är avundsjuk på de människor som kan gå i skolan, snacka med en bekant på bussen, gå upp tidigt, äta i sällskap av andra människor, gå till en läkare, titta på bio, ha en bestämd träff med en kompis och åka till stan helt utan problem. För dem flesta kanske alla dessa saker låter helt självklara. Vadå? Varför skulle man inte kunna träffa en kompis eller äta ute på restaurang?
Jo. Låt mig rada upp det för er. Social fobi. Panikångest. En extrem rädsla för att spy och må illa, samt ett obehag som infinner sig varje gång jag vistas i en lokal med stängda dörrar. Jag lever med ett osynligt handikapp som begränsar och förstör. Och eftersom det är osynligt så finns det ingen som förstår eller ens inser att jag har ett problem.
För mig innebär varje bestämd sak på schemat en magkramp. Visst har det blivit mycket, mycket bättre de senaste två åren. Jag går ju i skolan, dock med vissa problem. Jag KAN bestämma träff med folk men det kan fortfarande medföra en hel del ångest. Jag KAN sitta på en föreläsning med stängda dörrar men det känns alltid bättre att sitta längst ut, nära utgången. Jag har nog blivit av med det värsta, men det betyder inte att allt är borta.
För två år sedan kunde jag som mest gå på en promenad runt huset. Att gå till skolan var rent ut sagt en omöjlighet trots att den låg fem busstationer bort och att kunna träffa andra människor förutom min familj var fruktansvärt jobbigt. De få vänner jag hade kvar slutade jag att umgås med, helt enkelt för att jag varken kunde, orkade eller ville.
Det fanns en anledning till att jag hoppade av nian i förtid och dröjde med att börja på gymnasiet. Och det hade ingenting att göra med skoltrötthet.
Snart är det din tur
Föreställ dig paniken i ett slakthus. Ett slakthus är ju egentligen som en enda lång kö. Alla djur som är där inne står i kö för att bli mördade. Snart är det din tur liksom.
När det görs på ett djur som inte är en människa så bortförklaras lidandet
När jag för länge sedan var en mjölkdrickare så tänkte jag på komjölk som någonting naturligt och nyttigt. Någonting som gjorde oss människor starkare. Och sen så tänkte jag på massor av söta kossor som snällt stod och gav bort sin mjölk.
Oj oj oj. Kunde man vara mer fel? Glada kossor? Nyttigt? Och vart var kalvarna i hela tankeprocessen? Fanns dem en med? Nej. Jag fattade ärligt talat inte att kossor, precis som människor och alla andra mjölkdjur måste få ett barn för att kunna börja producera mjölk. Jag var totalt jävla outbildad och korkad, framförallt hjärntvättad. Arla är ju mitt ständiga hatobjekt. Deras sätt att marknadsföra en vara som skapas ur förtryck och mord är helt galet.
Därför gillar jag att posta bilder på människor som mjölkas. För att det vänder på tankegångarna, det får en att förstå kopplingen mellan bröst och juver, bröstvårtor och spenar, människobarn och kalv, kvinna och kossa. Skulle någon kedja fast en människa, inseminera henne och sedan efter graviditeten mörda hennes barn för att själv kunna dricka upp all modersmjölk - vad skulle folk säga då?
Missfoster! Freak! Mördare! Vidriga jävla äckel!
Förstår ni vart jag vill komma? Mjölkbönder gör detta. Fast på kossor givetvis, och när det görs på ett djur som inte är en människa och därmed saknar rättigheter så bortförklaras lidandet och våldet och dödandet. För vi vill ju så gärna dricka den där goda, nyttiga mjölken.
Bonnförnuft?
Varför ska det vara så jävla jobbigt att vara sig själv?
En gång frågade min syster mig vad patriarkatet var för någonting. Och nej, hon är inte en åttaårig flicka med flätor som hade fått höra ett nytt ord i skolan - utan en storasyster på 27 bast som faktiskt inte hade en aning om vad en på hennes jobb menade när hon började babbla om patriarkatet.
Jag har haft diskussioner med min syster flera gånger om genus och könsroller, och alltid har hon uttryckt hur hon inte känner av något av det där. Hon märker det inte ens, och hon tycker också givetvis att det är överdrivet att låta bli att raka sig som kvinna och att klä sina barn i könsneutrala kläder. Men förstås - om man inte upplever något problem, hur ska man då kunna förstå varför vissa människor gör annorlunda?
Det finns mycket folk därute som inte känner av pressen. Som kanske själva verkligen är den där stereotypa kvinnan med vaxade ben, smink och långt hår. Eller är den stereotypa mannen med kostym, portfölj och svårigheter att prata om känslor. Och dem kanske trivs så, vad vet jag (jag är ju inte en av dem). Men problemet är ju att det finns minst lika många människor som INTE trivs i sina könsroller. Som vägrar att finna sig i dem. Och när man inte finner sig i dem och gör tvärtemot vad alla andra gör, då stöter man på motstånd.
Med motstånd menar jag inte ett farligt gäng som trycker upp en mot en vägg och skriker "raka dig för faan kvinna!". Jag menar många små, subtila signaler som tillsammans bildar meddelandet DU GÖR FEL. Jag har känt av det. Många andra har det säkert också. Flera gånger har folk misstagit mig för en kille när jag har haft sådär riktigt kort hår. Det tar fortfarande emot att lyfta på armen för jag vet att jag har hår där och det anses inte vara fräscht på en tjej. Ibland undrar jag om någon kille någonsin kommer gilla mig, för vilken kille vill ha en orakad feminist?
Alla dem där tankarna kommer inifrån mig. Det är ingen som har sagt det till mig, jag sa det till mig själv. Men varifrån kommer dem från början? Varför ska det vara så jävla jobbigt att vara sig själv?
Stoltheten
Det är precis det här jag menar. STOLTHETEN. Att vissa människor på allvar känner sig stolta för att de lyckats mörda någon. Och hur jävla sjukt är inte det egentligen?
Jakt är en vidrig syssla som enbart hjärndöda och känslokalla psykopater håller på med
Det är en grupp människor som jag bara inte kan förstå mig på. Jägarna och människorna runtomkring som försvarar jakt och på allvar tycker att är okej, att det är naturligt, att det är etiskt korrekt. För vad är mer naturligt än en herbivor som går ut i skogen med en maskin som gör att hen kan döda djur som hen i naturligt tillstånd inte ens skulle kunna springa ikapp, än mindre besegra i en närstrid? Vad är mer etiskt korrekt än att döda och äta upp ett djur när man lika gärna skulle kunna låta bli utan att det på något sätt skulle påverka personens överlevnad?
Jakt är en vidrig syssla som enbart hjärndöda och känslokalla psykopater håller på med. Så, då var det sagt (låt hat-kommentarerna hagla in). Det värsta av allt är att dessa människor ofta har hundar, rider hästar och kelar med marsvin. Och det gör mig ännu mer förbannad. För vad är egentligen skillnaden? Mellan hunden och älgen? Mellan människan och älgen? Alla tre har ju ögon att se med, hjärtan som slår, hjärnor att tänka och känna med - sorg, glädje och smärta. Vad är egentligen skillnaden? Jag förstår inte.
Jag kan inte plugga hemma
När jag måste jobba extra för att jag ligger efter i något ämne så tar jag inte med skolgrejerna hem. Jag stannar i biblioteket och sätter mig vid ett bort och arbetar. Varför? Det här är varför:
(spola fram till 1:40)
Och ja, jag är sjukt efter. Som alltid. Det är först nu jag har upptäckt William Spetz.
Poesi för fiskar
Om du inte har sett Crazy Pictures filmer ännu så råder jag dig att göra det. Ett gäng kompisar som gör korta filmsnuttar på youtube. Vissa är tänkvärda (som den här), hysteriskt roliga (som den här), poetiska (som den här) eller både humoristiska och tänkvärda (som den här). Ojdå, nu har jag typ räknat upp alla filmer dem har gjort. Jag skulle vilja länka till resten också för alla är så otroligt häftiga och smarta och underbara. Det är synd att det inte kan komma en ny varje dag, dem är sjukt bra. Lyllo er som inte har sett alla ännu och får se dem för första gången u!
Alla tyckte såklart att djurplågeri var fel men ingen ville ta tag i djurplågeriet som låg på våra tallrikar
Innan jag blev vegan och djurrättsengagerad tänkte jag på Djurens Rätt som en kramgo organisation vars främsta mål var att stoppa vanvård av kattungar. Jag trodde nämligen att Djurens Rätt var nästintill en djurskyddsorganisation (inte för att jag visste skillnad mellan djurskydd och djurrätt på den tiden men ändå). Att budskapet handlade om att sluta konsumera kött, ägg och mjölk hade jag ingen aning om. För mig var det ju inte det som var problemet, det var inte där det hemska skedde - trodde jag.
Men allt detta var ju på den gamla goda tiden när jag hoppade runt på rosa moln och trodde att inga djur led och att köttbullar var gjorda av någon substans som man hämtade ifrån träd. På den tiden då jag var en ignorant jävla barnunge som i ena sekunden kunde predika för mina klasskompisar om hur fel det var att dem sprang efter katten som av misstag tagit sig in på skolgården, och i nästa sekund svepa ett glas mjölk och käka korv i matsalen. Men det var ju så det var, alla gjorde det. Alla tyckte såklart att djurplågeri var fel och att det var någonting som skulle stoppas men ingen ville ta tag i djurplågeriet som låg på våra tallrikar. För vi insåg helt enkelt inte att det fanns där.
98 % av alla djur som plågas och mördas i denna värld plågas och mördas av ägg-, mjölk och köttindustrin. Päls, djurförsök, vanvård av husdjur - allt det där är småsaker i jämförelse med vad vi äter. Och ändå så är det dem där små, pyttepyttesmå delarna vi vågar bry oss om. Och när vi gör det är vi "djurvänner". Då är vi sådana människor som bryr sig om att alla katter och hundar minsann ska hamna hos ansvariga mattar och hussar. Inget djur ska behöva lida - om det inte råkar vara för våra smaklökars skull då vill säg.
Förut trodde jag att världen bestod utav lyckliga människor och djur, lyckliga historier och vissa mindre lyckliga. Det fanns svältande människor, men dem var inte så många. Det fanns cancersjuka, men dem var inte så många. Det fanns djur som plågades, men dem var inte så många. Jag märker ju nu att hela min världsuppfattning som jag hade innan jag fyllde 16 var totalt verklighetsfrånvänd. Jag hade ingen som helst koll på hur världen såg ut, trots att jag lyssnat på samhällslektionerna och trots att jag var en ganska allmänbildad tonåring. Men juste, hemska saker vill de vuxna helst inte lära ut. Speciellt när dem själva är så ivriga med att förtränga dem.
Stackars person som föddes på toppen av samhället
Ni kanske har hört att det finns en nattklubb i Malmö som har akvariumfiskar i sina lokaler. Bland dunka-dunkamusik, blinkande ljus och oändligt hög bas, där får dem bo. Djurens Rätt anmälde nattklubben och skrev även ut det på sin facebook-sida. Intressant nog visade det sig att många tycker att det är dåligt att dem uppmärksammar något så larvigt som fiskar som lider (vilket jag personligen tycker var extra bra eftersom att fiskar konstant glöms bort). Det är tydligen töntigt och överdrivet att bry sig om djur. Asså om dem har fjäll och simmar i vatten, sådana där ludna djur som går på fyra ben är däremot jättebra att bry sig om.
Kränkta vita män brukar folk säga. Jag vill istället säga; kränkta översittare som har alla rättigheter man kan drömma om och som känner sig så fruktansvärt sårade när de tvingas dela rättigheterna med någon annan. Det känns tungt. Jobbigt. Oerhört svårt. Stackars person som föddes på toppen av samhället och nu riskeras att petas ner från sin tron p.g.a. ett gäng fiskar i Malmö. Man kan väl konstatera att somliga människor väldigt lätt känner sig hotade.
Män är ju av naturen mer benägna att vara otrogna och allmänt elaka
Åhhh. Suck. Bajs. Blä.
Är så jävla trött på allt snack om att män av naturen är på ett visst sätt. Att kvinnor biologiskt sett är mer omhändertagande, att män skulle vara mer risktagande, mer benägna att vara otrogna och allmänt elaka. Jag har sett lite för mycket Sex And The City de senaste dagarna där Samantha babblar på om att kvinnor faktiskt får tåla att män bedrar kvinnor och förlöjligar dem. Män är ju sådana. Det är biologiskt. Jag har också pratat med min antifeministiska pappa lite för mycket som "givetvis håller med mig om att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och behandlas lika, men vi är ju olika! Glöm aldrig det!". Hur ska vi kunna behandla könen lika när vi alltid ska ha i åtanke att vi är motsatser?
Jag undrar om köns-segregerings-förspråkarna (långt ord!) skulle kunna prata lika lättvindigt om att "det finns ju vissa biologiska skillnader mellan mörkhyade och vita! Vi är ju olika!". Så därför ska alla invandrare bo i Rinkeby och Tensta och Rosengård? Därför ska vi ha olika förutsättningar? Särbehandlas? Om någon rasistisk jävel yttrade en åsikt om detta sjuka tänk skulle de direkt bli nerskjutna av massor av motargument och anses vara det dem är - rasister.
MEN. När sexister yttrar sig om att vi skulle vara olika, kvinnor är si och män är så - då är det ingen som reagerar på samma sätt. På dagis kan pedagogerna referera till barnen som flicka & pojke men aldrig som invandrare eller svensk. "Men det är ju ett faktum att hon är en flicka?" Det är även att faktum att hon och hennes familj invandrade från Irak, men om man konstaterar det genom att kalla henne för "invandraren" eller "irakiern" är det rasistiskt.
Om vi nu vill att alla människor ska vara lika mycket värda, ha samma rättigheter och behandlas lika oavsett vart vi kommer ifrån, hur mycket pengar vi har, hur vi ser ut eller hur många x-kromosomer vi har så måste vi överge alla onödiga etiketter som bara begränsar och ofta bygger upp osanna förväntningar om personer. Jag vill ha samma noll-tolerans mot sexism som det idag finns mot rasism.