Laks

För några dagar sedan införde Grekland ett förbud mot djurcirkus. Därför pratades det en del om ämnet på radion idag. Camilla Björkbom, som är förbundsordförande för Djurens Rätt, får berätta om sin syn på att ha djur på cirkusar.

En av mina läsare har dessutom lagt ner tiden och energin att översätta hela videon, så nu kan man även se med svensk text! Tack Arvid (säger vi alla i kör)!

Det går aldrig att skylla stora världsproblem på enskilda personer. Det är inte Henrik, 32 i Skara som ligger bakom att hönorna sitter i trånga burar. Det är inte stockholmaren Kajsas fel att grisarna kastreras utan bedövning. Det hjälper inte att peka ut personer och ilsket ryta att de dödar när de gör som de gör, för alla gärningar har en bakomliggande anledning.

Om man hela sin uppväxt inpräntas med att man måste äta kött då är det svårt att bryta den vanan. Även om det senare presenteras massor av anledningar till att bli vego spelar det inte alltid en lika stor roll som det borde, eftersom samhället fortfarande säger att det är okej att döda djur, förstöra miljön och vara osolidarisk. Mina föräldrar gav det budskapet till mig, som fått det av sina föräldrar och som i sin tur fått det av sina. Kött är inte vad det alltid har varit - när utvecklingen kring produktionen går snabbare än handlingen blir det fel. Tankarna kring om det är rätt att äta kött eller inte är nästan likadana som många, många år sedan när djurfabriker inte existerade. Folk tar upp argument och påstår att det är livsnödvändigt och bra för oss, och jo, det är ju det - om man svälter som man gjorde ibland förr i tiden.

 

Men läget har förändrats. Vi svälter inte längre - tvärtom. Vi blir fetare och fetare och det vi håller på med nu är att gräva våra egna gravar. Systemet är inte hållbart. Tekniken ändras, bilarna utvecklas och allt förbättras så att det ska fungera inför framtiden. Men maten - aj aj aj så känsligt det är att försöka förbättra den och göra den hållbar. Det är för att det är så inpräntat i oss från dag ett. Därför kan jag inte skylla på köttätare, därför kan jag inte skylla på någon alls för alla handlingar beror på någonting - även de som inte är goda eller perfekt genomtänkta.

 

Men tack vare alla de människor som lyckats ändra sig, haft hjärtat på rätta stället och varit på rätt plats vid rätt tillfälle och introducerats till den djurrättsliga tanken kan samhället långsamt förändrats. Och medan den processen håller på hjälper det inte att leta efter vems fel det är, för det är allas och ingens fel på samma gång. Händelser har lett till att det har blivit som det har blivit och nu är det bara att försöka förändra djurens situation så gott det går.

För några dagar sedan pratades det om köttkonsumtion hos Cissi Wallin på radio1. Ofta när detta ämne tas upp diskuteras miljö- och hälsoaspekten noggrant men att vegetariskt också kan ha att göra med djurrätt glöms (ignoreras?). Kanske är det för jobbigt att börja prata om ett av de mest kontroversiella ämnen man kan prata om, kanske är det helt enkelt inte tillräckligt intressant.

 

Men hur som helst, Cissi Wallin gör annorlunda. En talesperson från Djurens Rätt är inbjuden för att föra djurens talan, som jag tycker gör ett underbart bra jobb. Det blir ett riktigt bra avsnitt, så lyssna nu!

 

Precis som människan kräver att möbler, bilar och kläder ska tillverkas i snabb takt till ett billigt pris kräver människan att kött, ägg och mjölk också ska göra det. Skillnaden är att möbler, bilar och kläder är döda ting och att dessa industrier bygger inte på att utnyttja levande varelser. Visst, barnarbete och dålig lön kan förekomma men det är inte ett måste. Men för att djurprodukterna ska kunna produceras måste förtryck, lidande och död vara en ingrediens.

Djurprodukterna kommer inte ifrån bondgårdar längre som de gjorde förr i tiden, de kommer ifrån massproducerande djurfabriker. Folk verkar leva kvar i någon slags tro och hopp om att köttet de äter kommer ifrån en glad, betande varelse som fick vara utomhus och leva naturligt. Kossorna, kalvarna, kycklingarna och grisarna behandlas inte som de levande och kännande individer de är. De har reducerats till en sak i dagens krävande samhälle, en del i ett fabrikssystem vars uppgift är att producera så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt.

Jag såg på Djurens Rätts hemsida att en medlem hade bestämt sig för att göra ett välgörenhetsprojekt. Hon målar tavlor som sedan säljs på tradera och pengarna går till organisationen. Vad roligt, tycker jag! Tavlorna är jättevackra - så om du har en vägg ledig där hemma och du känner ett sug efter en fin dekoration som dessutom hjälper djuren på köpet - titta på hennes tavlor på tradera och buda!

Jag har tänkt på det här med att ha katt. Jag tror faktiskt att jag kommer ha det någon gång i mitt liv, jag gillar dessa självständiga och trevliga djur. Det är nog sant också som det är sagt, att de är de enda husdjuret som själv valt att bli det. De är med på sina egna villkor, de går ut när de vill och är mer egentänkande än vissa människodjur jag känner.

Men så kommer vi till det svåra. Ska man ge ett äkta rovdjur kött eller ska man köra vego? Jag tror faktiskt att jag skulle välja vego. Jag skulle inte klara av att gå till en affär, sträcka mig efter en burk full med konserverade kroppsdelar i och sedan betala. Men innan en eventuell katt skulle bli familjemedlem skulle jag läsa på ordentligt och se hur det här med kattkost verkligen fungerar. Jag har hört många som gett vego till rovdjur och det har gått bra.

 

Men om man släpper ut en katt då? Den kommer ju vilja jaga. Den kommer springa efter möss och råttor och sorkar och vilja döda dem. Och visst, det känns lite obehagligt men när det handlar om vad en katt gör ute i naturen på naturens villkor känns det inte lika farligt. Ingen kan göra någonting åt att världen är uppbyggd som den är - rovdjur har andra behov än betesdjur. Det går inte att ändra på.

 

Ni kommer kanske ihåg mitt inlägg som publicerades på tjejjouren.se. Det där som handlade om hur jag blev djurrättsintresserad och hur jag slutligen blev vegan. Temat var ju djur, och man kunde välja att skriva om vad som helst som har hade med ämnet att göra.

Jag gick in på sidan och hittade en minst sagt intressant text på samma tema. Här berättar en jägare om sin relation till djur - hur hon blev upplärd från barnsben att skjuta och döda och hur mycket hon bryr sig om andra varelser. Nja, säger jag bara. Bryr man sig så dödar man inte.

 

Jag är så jävla trött på jägare som påstår att de bryr sig, att de älskar djur och att de inte jagar av rent egoistiska, onödiga skäl. "Enligt min mening så finner man några av de största djurvännerna i jägarkåren" påstod en jägare i ett av mina kommentarsfält för länge sedan. Det är lustigt hur jägare alltid vill förklara hur snälla och djurvänliga de är. I nästa andetag står de ute i skogen och mördar ett rådjur.

 

Nej, jägare kan tänka om både en och två gånger. Gärna ännu fler, det skulle nog behövas. Jag har som djurrättsaktivist accepterat att det alltid kommer finnas idioter som skadar andra varelser. Men jag har ännu inte lärt mig att acceptera att det finns idioter som skadar djur som påstår att de gör det för djurens skull.

Att äta ett djur och inte sett djuret i ansiktet är en sak. Då är den där köttbullen bara en produkt, en sak som är till för att ätas och saknar en intressant och viktig historia bakom sig. Om en köttätare däremot ser djuret innan det blir till mat är det stopp. Nej, då vill hen inget ha. För det är taskigt, fel, oetiskt.

 

Så länge kött kan vara en produkt utan någon information om vad det egentligen är fastklistrad på förpackningen så kommer folk kunna fortsätta konsumera det. De kommer kunna fortsätta att indirekt döda djur och hålla en industri de egentligen inte gett sitt godkännande för levande utan att egentligen veta vad det handlar om.

 

Människor reagerar starkt när de ser kopplingen mellan djur och mat. Och man kan ju undra varför. Är det för att vi är uppfostrade till att bry oss om djur (de vi ser framför oss, inte de som ligger i köttdisken), eller för att våran art inte är anpassad till att döda? Om våran instinkt hade sagt åt oss att riva, klösa och bita hade vi varit rovdjur. Men så är inte fallet - så vad är vi egentligen?

Hur mycket får man ljuga för att kunna sälja sina produkter? Hur mycket falsk propaganda får man sprida innan det blir olagligt? Och hur jävla illa får man behandla andra varelser innan man inser vad man gjort?

Sedan jag började demonstrera i höstas har jag tydligt märkt hur otroligt illa folk ser på veganer och djurrättsaktivister. Nu när det är en pälskampanj vi håller på med får vi mycket medhåll av människor, men då och då öppnar någon otrevlig jävel käften. Inte för att fråga någonting, inte för att ge konstruktiv kritik. Nej, dessa personer gör det för att förolämpa, provocera och stärka sin egen självkänsla.

”Du bär läderskor”, ”är det ni som brukar krossa rutor på affärer”, har ni inget bättre för er?” är några av de vanligaste kommentarerna. Och nej, givetvis bär ingen av djurrättsaktivisterna läder. Folk är bara fruktansvärt ignoranta när man förklarar för dem att det är syntet. En misstänksam blick ger personen tillbaka och man förstår att de vägrar inse att vi lever som vi lär. De är så ivriga på att hitta minsta lilla fel på oss, kanske för att de ska kunna känna sig något bättre om sig själva när de går därifrån. ”Ha, den där veganen råkade ju äta mjölkprodukter en gång. Hon är minsann inte bättre än mig!”. Det fula ryktet som sprids om att vi veganer ser ner på köttätare måste försvinna. Köttätare är inte idioter, de är inte känslokalla (för det mesta), de är bara oinformerade. Nästan alla djurrättsaktivister har ju någon gång varit just köttätare – vi föds alla in i samma kultur.

 

 

Så här ser det ut när Djurrättsalliansen demonstrerar. Jag är dock inte med på bilden, den togs innan jag blev aktiv.

Den värsta personen hittills som kommit fram och varit otrevlig var nog den gamla kvinnan igår i Solna Centrum. Hon stannar en bit bort för att sedan långsamt närma sig med ett nedlåtande ansiktsuttryck i nyllet. Nästan som att hon pratar med en två-åring och säger ”men hej lilla, lilla du. Du vet ju förstås inte bättre och därför står du här”. När hon står en meter ifrån mig och djuraktivisten bredvid börjar hon först med ett falskt leende. Sedan inleder hon konversationen med ”har ni inget bättre för er?”. Suck. För vi står ju inte där för att vi är politiskt engagerade, vi står ju där för att vi inte har något bättre för oss. Vi är alla arbetslösa och saknar vänner. Därför demonstrerar vi mot päls... Eller inte.

Jag kommer inte ihåg exakt vad vi svarade, men vi förklarade nog varför vi stod där och att SALT tyvärr säljer äkta päls. Höjden av idioti når nya rekord när tanten öppnar munnen på nytt; ”Vet ni egentligen hur många människor som dör? Vet ni det?”. Jag svarar ”vet du hur många djur som dör?”. ”Man får kanske prioritera rätt” påstår hon och i samma sekund förstår jag att detta inte bara är en hjälplös och vilseledd person utan en otrevlig person. Suck igen. ”Fast vi värderar alla liv lika, och detta är det som vi engagerar oss i för vi tycker att saker borde förändras när det kommer till sättet människor behandlar djur” svarar vi en sista gång innan kärringen backar ett par steg, smäller på sitt vidriga, falska leende igen och stirrar på mig, rakt i ögonen. Efter ett tag går hon och jag känner en konstig lukt efter henne, lukten av alkohol. Ja… Hon kanske är jättesnäll när hon är nykter?

 

Föreställ dig den värsta situation du någonsin skulle kunna befinna dig i. Du känner panik, rädsla, tristess till 1000%. Gångra med 48 miljarder för att förstå hur många individer på denna planet som föds, lever och dör med dessa känslor varje år.

 

Det är så fruktansvärt svårt att förstå i vilken extremt stor skala djurplågeriet pågår. Att det årligen mördas 48 miljarder djur på planeten, och att animaliekonsumtion ständigt ökar trots att man tycker att folk borde bli mer medvetna och ta informationen till sig. Fy faan vad jag önskar att jag var oändligt rik. Då skulle jag köpa in flera miljoner stora tv-apparater och ställa upp i varenda stad och visa sanningen på skärmarna tills hela världen höll med mig. Eller så skulle jag bara köpa upp alla djurfabriker i hela världen och anställa folk som tog hand om djuren tills dem dog under bra förhållanden.

 

Men jag är inte oändligt rik. Jag har inte kraften att förändra mer än lite och att kunna föregå med gott exempel. Och visst är det bra det, men ibland känner jag mig så otillräcklig när jag tänker på den panik som miljarder djur känner precis i denna sekund. Kossan i USA som kommer fram till slakthuset och tvingas av lastbilen för att gå mot sin egen död. Kycklingen någonstans i Sverige som precis kläckts och slängs ner i en proppfull låda med andra kycklingar. Hunden i Kina som just nu får sin hud avdragen från kroppen och lämnas att dö på en hög ovanpå andra, redan flådda djur.

 

Det är svårt att förstå hur mycket lidande som finns i den här världen. Och det är nästan ännu svårare att förstå hur detta kan få fortsätta dag ut och dag in. Hur länge ska det här få pågå?

Jag blev förfrågad av tjejjouren.se att skriva ett inlägg om djur. Jag valde att berätta om hela min process, från min tidiga barndom till dagen då jag blev vegan. Säg gärna vad du tycker, hur du känner när du läser - jag vill bli ännu bättre på att skriva så det berör! Så, vad tycks?

Skulle du kunna misshandla? Spärra in? Knivhugga? Tortera? Döda?
Om inte - då tänker du som en helt vanlig medborgare.

Skulle du kunna betala för att någon annan ska misshandla? Spärra in? Knivhugga? Tortera? Döda?

 

Det finns så otroligt många hemska gärningar som skulle kunna bortförklaras och tillåtas om samhället såg människovåld på samma sätt som man idag ser på våld mot djur. Köper man kött betalar man en mataffär som i sin tur betalar en slaktare att döda en gris. Detta är fullt lagligt och anses dessutom som en rättighet av somliga (eftersom vissa människor tycker att de minsann ska få äta vad de vill, utan att behöva bry sig om och hur det påverkar andra).

 

Att hyra in en torped för att döda någon är strikt förbjudet. Samtidigt är det fritt fram att betala en slaktare att döda en gris. Det är exakt samma sak - förutom vilken art offret tillhör.

 

 

Förra året skrev jag en summering över hela det gångna året, och jag tänkte göra detsamma nu! Det är en del saker som har hänt under denna tid, både för mig personligen och i djurrättsvärlden.

Oron jag levt med länge fanns fortfarande kvar, men jag började sakta vänja mig vid att leva ett liv där konstant ångest inte var en del av vardagen. Jag pluggade matte B i skolan och gick på ett flertal lektioner i veckan.

 

I februari började jag med no poo. Fettigt var håret under en period innan jag prövade på bättre metoder än den när man använder balsam istället för schampo (fungerade inte alls för mig).

 

Jag började fundera kring det här med att bli vegan. Kunde jag verkligen klara av det? Jag bytte ut fler och fler produkter mot djurvänliga alternativ och hittade till den underbara butiken Good Store för första gången. Någonstans där på vårkanten bestämde jag mig, att "jo, jag ska bli vegan förr eller senare." Jag visste bara inte när, så jag lät det ta sin tid medans jag långsamt vande mig vid den nya livsstilen.

 

Skolan gick bra, jag mådde bättre än jag gjort på flera års tid och allting var överlag ganska härligt. Jag kunde hantera vardagen.

 

Sommarlovet började och jag fick höga betyg i alla tre kurser jag tagit under läsåret. Jag var harmonisk och njöt av livet. Jag började springa som en galning, nästan varje dag, för att hålla igång konditionen.

 

I början av juli blev jag vegan. Det gick utmärkt och jag kände mig otroligt nöjd med mitt beslut.

 

Djurrättsalliansen släppte nya bilder från Sveriges minkfarmer och konstaterade att inga förändringar i minkarnas miljö hade gjort skillnad. Rättegången mot djurrättsaktivisterna Malin och Björn som brutit sig in på grisfarmar hölls. Dåliga nyheter även på denna front - alla grisbönder gick fria medans aktivisterna fick böter.

 

Jag började första ring på gymnasiet. Lärarna var bra, eleverna var trevliga och kökspersonalen fixade vegansk mat åt mig! Jag hade nått mitt mål - att kunna gå i skolan på riktigt.

 

Ett extremt inspirerande tal nådde mina öron för första gången. Det var ingen mindre än Gary Yourofsky som pratade, en känd djurrättsaktivist som övertalar och inspirierar på ett sätt jag inte visste var möjligt. När jag känner mig lite osäker eller trött på djurrättandet brukar jag titta på videon, och jag får alltid snabbt tillbaka all min motivation.

 

Jag började även gå med på demonstrationer tillsammans med de andra aktiva i Djurrättsalliansen Stockholm. Utanför SALT har jag stått många timmar denna höst. Det var också underbart att få träffa andra veganer som vet precis hur det känns att alltid bli ifrågasatt av andra. När jag kunde diskutera med andra om mitt största intresse minskade behovet av att prata om det vid andra tillfällen, så jag kunde lättare släppa djurrättandet när jag var i skolan eller träffade kompisar.