Earth Hour ikväll 20:30
Vem står på din sida?
Jag diskuterade detta med en annan djurrättsaktivist för inte så länge sedan - vilka personer som man upplever står på ens sida när det kommer till djurrätt vs karnism (börjat använda ordet karnism, ni som inte vet vad det är kolla HÄR). Personligen kan jag känna samhörighet med allt från veganer till folk som äter vego ibland för att de har en svag känsla av att någonting inte står rätt till i världen.
Det är alltså en ganska stor skara som jag upplever står på min sida. Och jag tror att det är just detta som skiljer mig och många andra djurrättare åt, att jag känner samhörighet med folk som själva varken är veganer eller vegetarianer. Kanske är det så för att det inte var så länge sedan jag själv var i precis samma sits, tiden då jag visste att djuren mådde dåligt och att jag visste att jag skulle bli tvungen att göra någonting åt det, men att jag inte riktigt ännu kommit fram till hur och till vilken grad.
Kanske är det så för att jag vet att jag skulle bli galen om jag bara skulle godkänna renodlade veganer som mina egna. Vad ensamt det skulle bli. Köttätarna ses inte som fiender, de ses som oinformerade veganer för mig. Anledningen till att många finansierar handlingar de aldrig någonsin skulle kunna utföra själva (eftersom de vet att det är fel att mörda) beror på att det inte finns tillräckligt med information om vad det är för industrier dem stödjer.
Kanske är det så för att jag ser godheten snarare än dubbelmoralen i folks handlingar. Valet att hänga på köttfri-måndag lyser starkare än valet att äta kyckling på fredag kväll. Det är en stor skillnad på att göra någonting och att göra ingenting. Och jag väljer alltid att fokusera på det där någonting.
Vilka upplever du står på din sida?
Vem känner du samhörighet med?
Om man har levt ett bra liv så gör det ingenting om man blir mördad... eller?
Innan jag började veganiseras tänkte inte jag speciellt mycket på själva slakten av djuren. Det som det fokuserades på var hur de levde under tiden de föddes och växte upp. Under ett bra tag tyckte jag att mord var okej bara det skedde "humant" och så länge djuren haft det bra innan.
Det är ungefär som att någon i en rättegång skulle säga till mördaren att "visst, det var inte så snällt att du mördade den där personen. Men asså, hon hade ju faktiskt haft det ganska bra innan hon blev kidnappad, fastbunden och kvävd med en plastpåse i din källare. Hon dog ju ganska fort också, så jag tycker inte det var så farligt".
Först nu har jag börjat förstå hur galet tankesättet är. Ska mord vara okej så länge offret mått bra innan mordet? Så länge själva avlivningen går fort och smärtfritt? Hur tänker du?
Veganism är extremt och karnism* är normalt
* = Karnism är ideologin bakom köttätande. Ideologin förspråkar våld och utnyttjande, samt att förneka att man använder sig av det.
Jag hatar Arla
Arla älskar att marknadsföra sig själva som trevliga, ko-älskande miljökämpar som gör folket en tjänst genom att förse oss med "nyttiga" produkter. Såna som noggrant borstar djuren rena, kliar dem bakom örat, låter dem beta på stora, öppna ängar i solskenet och själva lever som glada hippies utan en enda koppling till kemikalier och föroreningar. Mjölkindustrin är dock allt annat är ko-älskande och miljövänlig.
Mjölkbönder som kommer in här på bloggen ibland blir upprörda över inlägg som dessa. De skriker för glatta livet att "alla kossor har det inte sådär illa", "alla kalvar tas inte från sina mammor" och "alla mjölkbönder är inte intresserade av pengar". Nämen vad härligt. Underbart. Om detta nu är sant, att vissa snälla människor har kossor som de älskar, klappar, borstar och låter leva med sina kalvar tills de är vuxna och slutat dia, vad händer då med resten? Om alla kalvar inte tas från mamman och alla kossor inte blir brutalt slaktade vid fem års ålder, hur är det med de som faktiskt blir det?
Om det är något jag ryser av obehag av så är det sättet som Arla fäster sina vidriga, hjärntvättande tentakler kring befolkningen. I min skolmatsal finns det en stor affisch med en Arla-logga på bredvid en ko ståendes på en oändligt grön äng. Några meter bort finns mjölkautomaten där det tydligt står att du får i dig livsviktigt kalcium och D-vitamin genom att dricka komjölk. Att vissa forskare menar att kalcium från komjölken faktiskt har motsatt effekt (näringen tas tydligen inte upp av kroppen och bryter istället ner den) och att D-vitaminen är en tillsatts bryr dem sig inte om. Skit i det liksom.
Hemsk är det också när man inser att dem lyckats med sin hjärntvätt. Folk som blir lite smått djurrättsintresserade tror på allvar att mjölkdrickandet faktiskt är etiskt. Att tro att kossorna mår bra och kalvarna likaså är standard. Eller som många - inte faktiskt veta att kossor måste kalva för att kunna producera mjölk. Arla har alltså fått Sveriges människor att tro att mjölken kommer ifrån djur som lever ett gott liv ute på ängarna. Födslar och förlorandet av barn glöms bort. Vintertiden då de bor inomhus glöms bort. Slakten vid ung ålder glöms bort. Att konsumera mjölk förblir etiskt i folkets ögon, eftersom Arla kan fortsätta att ljuga.
Bilderna är från ett svenskt slakteri (Walls Of Glass).
Mitt i prestationsångestens centrum
Den senaste tiden har varit helt galen. Jag har känt mig som en MVG-elev som måste leva upp till allas förväntningar trots att jag på riktigt (bara) är en simpel G-elev. Jag bestämde mig innan jag började gymnasiet att det inte skulle bli som på högstadiet. Det skulle inte bli en repris av prestationsångest, förtvivlan och press från folk runtomkring att man ska kämpa, kämpa, kämpa för att få höga betyg trots att dem inte behövs eller kommer göra mig lyckligare.
Men så satt jag där förra veckan, mitt i skiten, mitt i prestationsångestens centrum och mådde riktigt dåligt. Det var en kort redovisning, ett prov, ett läxförhör, fakta som saknades till ett ämne jag borde kunna, en teater som skulle ses med klassen och jag var allmänt trött. Och allt smått blev stort och det kändes som att mitt huvud skulle sprängas och jag ville bara vakna på morgonen, stänga av väckarklockan och skrika "jag går aldrig mer dit!!!".
Och hur blev det sen? Gjorde jag allt det där? Genomled jag redovisningen och provet? Pluggade jag ordentligt? Ja. Och det är det som chockerar mig lite, för jag SKULLE JU INTE BLI SÅ. Jag skulle ju inte bli den där naturvetaren som brydde sig om betygen och faktiskt la ner mer ork och tid än vad som behövdes för att precis nå ett E (nya G för er som inte vet att betygssystemet förändrats).
När jag på tisdagseftermiddagen höll på att somna på fysiklektionen, när jag i dimmorna hörde någonting om en pq-formel, då insåg jag att jag gjort fel. Så jävla fel. Det var inte det här jag lovat mig själv i början av läsåret, det var inte utmattning och ångest jag fantiserat om inför gymnasiet. Jag bröt mot löftet - att jag alltid, utan tvekan, skulle prioritera mig själv och mitt välmående framför ALLT ANNAT.
Så på onsdagen vaknade jag, stängde av väckarklockan och sa till min mamma att hon skulle sjukanmäla mig. Så var jag hemma hela förmiddagen och var lugn och harmonisk för första gången på flera dagar. Sedan begav jag mig till skolan för att skriva provet som jag faktiskt lyckades prestera bra på utan att plugga speciellt mycket eller känna mig stressad inför. Efter det gick jag från skolan igen och gjorde bara massor av roliga saker resten av dagen. På torsdagen kunde jag gå till skolan igen, fri från ångest, fortfarande lugn och harmonisk.
Håret och feminismen
"Men vadå, kommer kvinnor få högre löner för att de slutar raka sig?"
Nej, antagligen inte. Inte direkt i alla fall. Men alla små ifrågasättanden av vår kultur är bra, eftersom de i längden kommer kunna bidra till något mycket större. Om gränserna för könsrollerna töjs och kanske till och med försvinner på det sociala planet, så kommer det förhoppningsvis leda till att vi blir mer fria på andra områden också. Däribland i karriären. Ju fler som låter bli att raka sig, ju fler orakade armhålor/ben kommer synas ute i samhället. Därmed normaliseras det och när någonting är normaliserat är det accepterat. Då kan de som trivs i håriga ben/armhålor kunna ha det utan att bli utsatta för hån eller liknande.
Att som feminist ha hår under armarna handlar inte om att man vill att alla ska tycka det är sexigt med orakade armhålor eller att folk inte ska få tillåtelse att raka sig längre. Det handlar om att ifrågasätta varför kvinnor anses behöva raka sig medans män inte tycks behöva det. Varför det anses äckligt med en hårig brud men är helt acceptabelt med en hårig man.
"Politiker ska minsann inte rota i folks matvanor!"
Nu pratar miljöpartiet i Umeå om att försöka göra vego till den nya normen på skolorna. Vegetarisk mat ska alltså vara det som erbjuds, och om man vill ha något annat får man specialmat. Precis som det är idag, fast omvänt.
Ellika Nordström från miljöpartiet i Umeå pratar på bra och kommer med smarta och logiska anledningar till förändringen. Miljön är den största anledningen, därefter folkhälsan. För mig är det allra viktigaste förstås att färre djur behöver utnyttjas och dödas men det andra är stora plus det också (precis som med min veganism).
Och när moderaten säger att politiker visst inte ska hålla på och rota i folks matvanor, då tänker jag bara - men rota på! Rota på om det är det som krävs för att folk ska förstå hur allvarligt det här är. Vi svenskar konsumerar så extremt mycket kött och förstör miljön i en så stor skala att vi bara MÅSTE vända på skiten. Hur gör man? Får de unga i samhället att fundera, göra nya val och tänka efter. Alltså erbjuda vegetariskt i större utsträckning än pannkakorna de får en gång i månaden. Och angående det personliga valet som så många vill värna om, har de funderat över att 99,99999999% av köttätarna faktiskt inte VALT att äta kött? Jag åt kött i 16 år. Varför? Mamma och pappa gjorde det. Aktivt val jag gjort själv? Tror inte det.
Jag har aldrig stött på en köttätare som gjort ett aktivt val, vägt fördelar och nackdelar mot varandra noggrant under en lång period, för att efter ett år av funderingar ta ett beslut om att vara köttätare. Det finns ingen (kanske någon aggressiv jägare med barndomsproblem i Norrland som går igång på idén att döda ett oskyldigt djur och sedan äta upp det, men annars - ingen) som gör så. Ingen som faktiskt, med all fakta framför sig, inte blivit hjärntvättad sedan födseln, som skulle tycka att kött var en bra idé. För det är det inte.
Det är inte sant, som moderaten säger, att kött skulle vara norm av en anledning. Folk i Sverige äter inte kött för att det valt det själva eller för att det skulle vara smart eller gott. Vi äter det för att vi alltid har gjort det. Men det betyder inte att det är naturligt eller bra. Barnaga höll vi på med tills inte alls så länge sedan. Våldtäkt inom äktenskap likaså. Bara för att något pågått länge eller anses vara "naturligt" behöver inte det innebära att det passar in i dagens samhälle. Vi vill alla vara trygg, och ju fler lagar som skyddar samhällets individer och klimatets välmående, ju tryggare kan vi vara.
Att äta kött är miljövidrigt, fruktansvärt oetiskt, farligt för människokroppen i stora mängder och dessutom osolidariskt mot andra människor som inte är lika lyckligt lottade som vi här i Sverige. Och om en norm står i vägen för att få folk att inse detta så vi kan göra någonting åt problemen, då anser jag definitivt att politikerna ska ha rätt att rota i våra matvanor.
Från 24 timmar till 8 timmar
Föreställ dig att du sitter ihopklämd på ett tåg. Inga säten finns så ni får sitta direkt på golvet. Det är trångt, varmt och panikartad stämning där inne. Många, många människor har blivit påtvingade på tåget och ingen vet var ni är påväg. Ni har rest i snart 5 timmar, utan rast eller en chans att äta eller dricka.
Djur i Europa som transporteras till slakt får uppleva precis detta. Är det mitt i vintern blir det kallt och vissa dör av köldskador. Om det är sommar dör de istället av värmeslag och uttorkning. Om detta sker i nutidens Europa kan det vara upp till 19 timmar kvar av den resan. Men detta är påväg att ändras.
Det har lagts fram ett förslag som innebär att transporterna för djur till slakt ska förskortas från att få vara max 24 timmar till max 8 timmar långa. Det är Djurens Rätt som åkte ner till Strasbourg förra veckan för att diskutera frågan och försöka få så många som möjligt av politikerna att skriva under. Över en miljon människor skrev under på kampanjens hemsida och 371 av ledamöterna (vilket är en väldigt bra siffra, fler än vad som egentligen behövdes).
Ärligt talat så förstår jag inte politikspråket och de konstiga orden som används. Som jag i alla fall har förstått det har tillräckligt mycket intresse visats för denna fråga att det kommer tas upp i EU-parlamentet. Det är alltså inte lag ännu (tror jag?) men det ser väldigt, väldigt ljust ut om jag förstått det hela rätt. Så här såg det ut bland politikerna:
"Hen" är ett underbart ord som gör det lättare att prata om folk med folk
Jag förstår verkligen inte hur man kan vara en motståndare till ordet "hen". Skulle det verkligen vara så fruktansvärt om man skulle bli kallad för hen istället för hon/han vid något enstaka tillfälle? Och att kalla andra för det? Är det verkligen så otroligt viktigt att alltid få alla runtomkring att veta att man är en kvinna/man?
"Hen" är ett underbart ord som gör det lättare att prata om folk med folk. Om någon berättar om att hen t.ex. varit hos läkaren, blir motfrågan från personen som lyssnar ofta "jaha, vad sa HAN?". Om man inte vet vilket kön någon har kallar man personen direkt för "han". Vi utgår från detta pronomen, och anledningen till detta tror jag är att vi ser mannen som norm. Om en man råkar bli kallad för "hon" ses det som ett enormt nederlag. Men en kvinna skulle kunna kallas för "han" om man bara såg ryggtavlan på henne en bit bort på gatan. Varför är det såhär? Jag tror detta:
Många människor verkar se det som livets största uppgift att vara ett kön. När de presenterar sig i skrift är könet bland det första som nämns. När de klär sig vågar de inte utmana könsrollerna utan bär strikt sina höga klackar och kjolar för att det inte ska tas miste på vilken av sidorna de tillhör. Om en man klär sig som en kvinna ses det som äckligt och om en kvinna klär sig som en man ses hon som en flata, kanske som lite tuff, men mest konstig.
Motståndarna till "hen" verkar tro att feministernas mål är att radera könen. Att det handlar om att beröva barnen deras identitet och förvirra dem. Att stjäla en del av deras personlighet och förbjuda beteenden och intressen. Men nej, hen-motståndare. Ni har inte insett vad det handlar om. Allt det som jag precis radade upp, det är PRECIS DET som könsrollerna gör med oss. Det är könsrollerna som berövar oss vår frihet och delar av vår personlighet. Så vill jag inte ha det. Vill du?
Viktigast av allt är att inte bli kallad för feminist
"Asså, jag tycker ju att det är viktigt med jämställdhet och sånt. Såklart att killar och tjejer ska behandlas lika, men asså jag är ju inte feminist!"
Att vara feminist förknippas med att vara arg, ha hår under armarna och på benen, hata män och vara allmänt rabiat. Varför? Kanske av samma anledning som veganismen förknippas med aggressiva fönsterkrossare som skriker för fulla halsar?
Feminismen handlar om att ifrågasätta gamla invanda mönster där man systematiskt särbehandlar människor utifrån kön. Feminismen handlar om att inse att det finns strukturer som styr oss till att bete oss och vara på ett visst sätt beroende på vårt kön. Och feminismen handlar framförallt om att tänka om och ifrågasätta allt detta.
Det finns ett intressant tankemönster jag har lagt märke till på senaste tiden - det här med att inte vilja klassas som feminist trots att man i princip delar samma grundtanke och åsikter. Att vara feminist är liksom ingenting att eftersträva, det är ett skämmigt ord som man helst inte vill etikettera sig själv med. Man ska undvika det så mycket som möjligt för man vill ju inte beblanda sig med dem där högljudda, orakade feministerna!
Har ni stött på detta någon gång? Folk som tycker att kvinnor och män ska ha lika löner, samma rättigheter och behandlas likadant men fortfarande vägrar inse att de är feminister?
Det här med feminism...
Ni som är intresserade av genus och feminism som jag är har säkert redan sett denna video på Lady Dahmers blogg, men vad faan, jag visar den ändå! Riktigt rolig!
You´re either lying to yourself or there is something wrong with you
"I don´t think there is one person out there who could whatch that and say "I don´t care". It´s just a human thing to be sympathetic, and if you could watch a video like that and still say "I don´t care, I´ll still eat meat" you´re either lying to yourself or there is something wrong with you."
Och hon har rätt, jag håller med henne. Personer som tittar på fruktansvärda filmer, som faktiskt vet hur illa det är inom djurindustrin och fortfarande påstår att de inte bryr sig - antingen ljuger dem för sig själva eller så är det något fel på dem. Ärligt asså.
Jag tror inte på ondska. Det finns inga människor som är onda, bara saker (eller någon slags psykisk sjukdom) som har gjort att dem mår väldigt, väldigt dåligt och därmed kanske inte agerar som friska individer borde. Även mördare har en anledning till att dem blivit just mördare.
Vad tycker du?
Vad tänker du om de människor som påstår att de inte bryr sig?
Man ska vara beredd på att ta konsekvenserna om man inte följer normerna
Under melodifestivalen hamnade en kvinna i publiken med orakade armhålor framför kameran i några sekunder. Någon (John Captain Batman Strandberg hette han visst) sparade denna bild och la ut den på facebook för att håna och skriva taskiga saker om henne, en jargong som MÅNGA hängde på. Det skrevs saker som att hon var äcklig, att hon borde raka sig och att hon borde skämmas. Ja, du läste rätt - SKÄMMAS.
Att någon ens kan bry sig om detta. Att någon ens orkar spara bilden, lägga ut den på facebook och skapa uppmärksamhet genom att vara otrevlig och fruktansvärt respektlös mot någon annan. Och framförallt att någon tar sig rättigheten att ens säga någonting om en annan människas val att inte raka sig. Men det handlade inte om någon, det handlade många, många individer, och det var både kvinnor och män som tog sig friheten att kritisera en sprudlande glad kvinnas hår under armarna.
Asså förlåt, men VARFÖR!? Varför ens bry sig om någon annans hårväxt? Om hur ofta de rakar sig? Vad har John fucking Captain med det att göra?
Det intressanta är ju att detta ALDRIG någonsin skulle hända med en man. Mäns kroppar kritiseras inte, granskas inte noggrant, skrivs det inga diskussioner om. Och om det gör det, inte alls på samma sätt som med kvinnors kroppar. För våra kroppar är inte en personlig sak, inte en plats för vår egen integritet utan en pryl som ska värderas och tittas på ordentligt innan det sätts ett betyg på den. Den är aldrig vår egen utan alltid allmänt gods.
Om det är någonting som vår kultur säger till oss så är det att utseendet betyder allt. Det är det som det kommer läggas fokus på, även om du är en programledare eller en politiker. Ett tydligt exempel på detta är Expressens artikel, som verkar ha som syfte att hylla de kvinnliga politikerna inför den internationella kvinnodagen men istället slår helt fel och blir en del av utseendefixeringen. Fokusen ligger på kläderna, håret, sminket - inte på vad politikerna har att säga. Eftersom de är kvinnor. Då går det ju inte att lämna ute kroppen - tydligen.
Men återigen till bilden på armhålan. Hanna Fridén blev rosenrasande och tog saken i egna händer. Hon kontaktade de som hade skrivit elaka saker om kvinnan på bilden och förklarade för dem (både på trevligt och otrevlig vis) att det kanske inte var en så smart och schysst idé att kritisera en vilt främmande människas hårväxt. Ett av svaren var följande:
“Om man vet att man ska vara med i tv där tusentals kollar, så får man ju ta den smällen att folk diskuterar detta efteråt. För de flesta brukar oftast raka sig under armarna, det är väldigt motbjudande att ha det. Men visst folk har det ändå! Det är okej! Men då ska man också vara beredd på att det blir konsekvenser, TYCKER JAG!”
Slutsats? Om du som kvinna inte rakar armhålorna, om du låter bli att sminka dig, om du bär för okvinnliga kläder eller om du helt enkelt bara ser för "onormal" ut - då ska du räkna med konsekvenser för ditt odrägliga beteende!
Föd inte upp djur
Det sista du ska göra är att avla på dina djur. Gör ALDRIG det. Det finns så många marsvin, katter, kaniner och hamstrar där ute så det inte är klokt. Det sista som behövs är att någon hobby-avlare föder upp kullar som aldrig kommer få ett tryggt boende, eller som tränger ut andra djur som skulle ha kunnat få ett tryggt boende.
Jag har adopterat marsvin två gånger. Ena gången handlade det om en familj som tröttnat på sina djur och ställt ner dem i tvättstugan för att de inte orkade se dem. En dog, den andra hamnade hos Mia Winge och Marsvinshjälpen, och kom därifrån hem till mig.
Den andra historian handlade om Belinn (bilden ovan). Hon hittades i en skog tryckandes under en buske tillsammans med ett annat marsvin. Om de hade smitit eller blivit dumpade vet vi inte. Det var höst så båda djuren mådde riktigt dåligt av kylan, och det andra marsvinet avled senare p.g.a. det. Ensam kvar fick Belinn spendera ett halvår hemma hos dem som hittat henne. De hade ingen erfarenhet av marsvin och visste inte hur de skulle sköta om henne, men de försökte så gott de kunde - de ville väl. Men efter ett tag insåg de att hon kanske borde bo någon annanstans eftersom hon var så rädd och därmed väldigt svår att hantera. Där kom jag in i bilden.
Tusen andra historier följer samma mönster. "Vi har tröttnat så nu säljer vi Konrad och Mimmi", eller den klassiska "två marsvin till salu, 3 månader gamla, säljs p.g.a. allergi". Gå in på blocket och titta hur många du hittar i just ditt område som har lagt ut en annons med precis dessa meningar.
I andra fall orkar inte matten/hussen ens försöka omplacera sitt djur. Folk som lämnar sina marsvin i en skokartong i grovsoprummet eller lämnar dem utanför stället de skaffade dem på. De dumpar dem direkt i soppåsen som om de vore en möbel som gått ur tiden. Och det är väl egentligen precis det värdet som zoobutikerna signalerar att djuren är värda - 300 kronor kostar ett marsvin på din lokala djuraffär.
Föd inte upp djur. Ta hand om dem som redan finns. ADOPTERA.
Jaaaaaaa!!!
Jo, jag är lika engagerad varje år. För en gångs skull vann en låt och artist som jag gillade!
Karnism - köttätarens ideologi
Melanie Joy gräver i frågorna kring varför vi äter kött, och varför vi behandlar vissa djur med respekt och kärlek medans andra blir vår mat. Och hon tar upp ett nytt tankesätt som rör köttätandet som jag själv aldrig funderat över förut. Om veganer har veganismen, vegetarianer har vegetarianismen, vad har då köttätare? Vart finns namnet för deras samlade åsikter och förhållningssättet vi till djuren?
Karnism, säger Melanie. Karnism är en ideologi som grundar sig i att man äter (vissa) djur. Detta är motsatsen till veg*anism och är en våldsam och utnyttjande ideologi. Det handlar mycket om förnekelse, men framförallt att behålla den snedvridna uppfattningen vi har om djur och kött.
Titta på föreläsningen. Den är grym.
4-2 till Alpro Soya
Numera är det Alpro Soya som tar störst plats på mejerihyllan i kylen. Mamma är på min sida men pappa kör fortfarande på Arla. Suck. Men det är roligt att en dag stanna upp och märka att man faktiskt påverkat dem runtomkring sig (förutom pappa då). Min mamma är inte vegan, inte ens vegetarian faktiskt men hon har lagt om sin kost ganska rejält ändå utan att kunna ta till sig en etikett. Även om man inte kan kalla sig för någonting speciellt betyder inte det att man inte gör skillnad.
Har du någon gång inspirerat andra till att bli mer vego?
Djurvänlig mat
Det var någon som sa något om att hen ville ha recepttips och lite inspiration på mat-fronten. Så ja, varför inte? Här kommer några snabba beskrivningar av goda, veganska rätter (vissa har jag kanske visat förut men men):
Citronpotatis (friterad eller stekt) med rödbetor och pinjenötter.
Dinkelsallad på matvete med äppelcidervinäger. Innehåller äpple, tomat, rödlök, matvete och kidneybönor.
Quinoa-lime-sallad med tofu och pinjenötter.
Friterad potatis (med massor av kryddor på) med vitlökssås och en sallad.
Currygryta med potatis och blomkål.
Och sist men bäst - omeletten! Använd exempelvis lök, potatis, paprika och tofu och fräs dem i en panna. Häll sedan över en smet gjord på 1 del vetemjöl, 1 del potatismjöl och 3 delar sojamjölk, och låt stekas på svag värme i ungefär en kvart.
Hej Anonym!
Först och främst - tack till dig som skrev detta! Vilket beröm, jag blir jätteglad. Och sorry om jag inte svarat tidigare men som folk kanske har märkt så har det hänt grejer med marsvinen så jag har inte riktigt haft tid och ork att skriva.
Och nu till dina frågor. Att dina föräldrar är fientliga till en annan livsstil är inte så konstigt. Det man inte har någon erfarenhet av blir ofta läskigt och konstigt. Men om du tar dig tiden att lära dig ordentligt om hur du ska laga din nya mat (det är inte så svårt, men det är ju en del nya livsmedel man måste bekanta sig med), och reder ut dina egna tankar och känslor om VARFÖR du ska börja äta mer vegetariskt/bli vegetarian så kommer du lättare kunna förklara det för andra också. Jag har hört om många vuxna som ser ner på ungdomar som blir veg*aner och säger att "det är bara en fas, hen kommer över det". Men tillslut kommer dina föräldrar antagligen förstå att det inte handlar om något tonårsrebelleri, utan om politiska åsikter som ska respekteras av andra.
Kanske kan du berätta för dina föräldrar om hur djurindustrierna ser ut i Sverige, och att det faktiskt inte alls är så bra som dem tror. Visa Ett liv som gris t.ex. så får dem själva se varför du valt att göra som du gör. Jag minns att jag visade massvis av filmer och foton för alla runtomkring mig, samtidigt som jag under period också anklagade folk till höger och vänster för att jag tyckte dem gjorde fel. Jag var antagligen ganska jobbig under någon månad när jag precis blivit vegetarian. Hur familjen stod ut med mig under den perioden vet jag inte . Men som tur var så insåg jag ganska snart att det inte var ett särskilt bra sätt att angripa problemet på.
Och angående smaken - personligen tycker inte jag att det i huvudsak är köttet som ger smaken. Det är kryddorna som gör jobbet. Om du t.ex. ska ha tacos, laga då exakt samma bara att du byter ut köttfärsen mot Hälsans Kök-färs eller Quornfärs. Det är ingen större skillnad. Som sagt, det är kryddan som gör rätten. Du kommer inte behöva radera alla dina favoriträtter bara för att du blir vegetarian, du får bara göra om dem så att det passar!
En 100% vegansk lasagne. Det går att "översätta" de flesta kötträtter till vego.
Men om man vill härma bacon eller en stek blir det svårare. Då får man helt enkelt överväga om det är värt det att skippa produkterna för att man bryr sig om djurens rätt till livet istället. För mig kändes det svårt att ge upp vissa livsmedel, men det ersattes ganska snabbt av ny kunskap kring vegetariska alternativ. En helt ny värld öppnar sig (om man är någorlunda intresserad av matlagning i alla fall)! Du kommer pröva och kanske börja gilla bönor, nötter, konstiga rotfrukter du aldrig tidigare hört talats om och smarta livsmedel som tofu. Du kommer kanske överge vissa saker du är van vid, men du kommer säkerligen skaffa dig nya favoriter!
Så där ja. Det var nog allt jag hade att säga.
Någon som vill fylla på med fler erfarenheter och tankar?
Alice är borta
Hjälpen vi fick på Roslagstull var suverän men tyvärr räckte det inte.
Det är mycket just nu...
Ett av marsvinen är sjukt. Vi har varit iväg hos veterinären imorse och de kan inte hitta något fel på henne. Tänderna är bra. Magen också. Men hon vägrar äta hö och hon har gått ner i vikt. Gurka, tomat och persilja slinker ner i alla fall.
Samtidigt håller jag på med ett måla-om-rummet-projekt där jag ska förvandla hela min sängkammare till en djungel. Passande nog heter kulören djungel. Mörkgrönt blir det, det kommer passa skitbra till alla mina gullrankor som hänger ner från tak till golv.
Jag återkommer när svinet är friskt och väggarna är målade (imorgon förhoppningsvis).
Jag ljuger inte när jag säger att det är lätt att vara vegan
Jag minns när jag för något år sedan läste en blogg som var skriven av en person som var på väg att bli vegan. Ett av inläggen handlade om att hon skulle pröva på att äta vegansk hamburgare. Jag minns exakt hur jag kände och tänkte när jag läste det.
Min första tanke var att det var krångligt att vara vegan. Att det var svårt och jobbigt. Ibland tänkte jag också att det var farligt (Arla har ju matat mig med falsk propaganda sen jag var två liksom). Jag tänkte att "det gör ingenting att det är jobbigt, för jag ska ju aldrig bli vegan ändå, jag kommer aldrig komma dit."
Men så gjorde jag ju det. Efter en tid som vegetarian och djurskyddare märkte jag att det inte alls räckte att bojkotta kött för att få slut på eländet. Helt plötsligt var veganismen det enda tänkbara och det var då jag insåg att jag faktiskt skulle bli tvungen att bli den där krångliga, svåra och jobbiga veganen jag så länge tänkt på.
Och när jag var mitt inne i det, när jag hade låtit det ta sin tid att ändra på vanorna, märkte jag att det där jag tänkt inte alls stämde. Det var inte alls så krångligt som jag föreställt mig. Jag ljuger inte när jag säger att det är lätt att vara vegan, för det är det. Det jobbiga och svåra är att BLI vegan, att vänja sig. Men när det väl är gjort så är det hur enkelt som helst - då är det bara en del av vardagen..