Alla är olika för i helvete

Ett av de farligaste misstagen en kan göra, och som dessutom många gör, är att tro att alla människor fungerar likadant. Jag ser och hör det hela tiden. Personer som går runt i världen och ser sig själva som universums mittpunkt och sina egna tankar och åsikter som universella sanningar. Personer som ifrågasätter andra människors val för att de själva aaaaaldrig skulle kunna blablabla. "Bo på landet? Nej fy vad hemskt! Alla som bor utanför städerna är det synd om!". Antagligen inte, eftersom de som bor där (i alla fall de vuxna) har valt av egen fri vilja att flytta dit/stanna kvar där. Bara för att personen ifråga anser att det skulle vara jobbigt att bo på landet betyder inte det att alla andra människor känner likadant.
 
Och det stannar inte där. Det kan handla om vad som helst. Den värsta är väl ändå när visst folk ifrågasätter kärleken mellan två personer som råkar ha samma kön. Äckligt och vidrigt tycker dem då. Men vet ni vad? Om ni tycker att det är så jävla vidrigt och äckligt att ha sex med någon av samma kön - ha inte det då! Ni slipper! Men kom för fan inte och försök få de människor som trivs med det att sluta. Din sanning är inte alltid min sanning liksom. ALLA ÄR OLIKA.
 
Kroppsbehåring. Även där tror folk att DERAS uppfattning är den enda sanna. Det är äckligt att ha hår under armarna. Även feministerna som låter bli att raka tycker det är äckligt - innerst inne (för jag är bäst och alla tänker och tycker som jag!). Nej! Jag trivs med mitt jävla armhålehår och jag tycker det är bekvämt och snyggt och därför tänker jag låta det fortsätta finnas där.  
 
Skolan är den plats där allt det här blir som mest tydligt och dessutom där det gör som mest skada. Där ska hundratals barn och ungdomar tryckas ihop på samma område, ha samma krav ställda på sig, tvingas göra samma saker och bete sig likadant. Och alla dessa förväntningar helt oberoende av barnens olika bakgrund, personligheter, viljor, åsikter och tankar. Alla ska bara vara likadana. Men det går inte. Och det märks. Det är därför skolan är en riktigt vidrig plats att vara på, det finns ingen plats för DIG. Bara för personen som ska ställa sig i ledet och beta av uppgift efter uppgift och bita ihop och vara glad.
 
Alla är olika för i helvete. Lär er.
 
 

Guide till hur du överlever bland all speciesism



I början av min djurrättstid (jag börjar ju bli erfaren, haha!) så kände jag enorm ångest inför att leva i den värld jag levde i. Varje dag tvingades jag tänka på vidriga saker som djur världen över råkade ut för. Jag var ofta deppig och kunde ligga och gråta eller få slänga-saker-i-väggen-attacker av att konstant utsättas för den brutala sanningen. 
 
Jag vet att det finns folk där ute som har eller har haft det likadant. Dels för att några av dem mejlat till mig och berättat att dem känner sig precis så och dels för att det är logiskt att må dåligt över speciesismen när en själv tagit/försöker ta avstånd från den. Det här är alltså ett problem som många personer upplever, och därför tänkte jag göra en guide till hur du överlever bland all speciesism.
 
Några enkla saker som du kan tänka på ibland och se om det hjälper mot allt det jobbiga (jag utgår ju från vad som fungerade för mig givetvis!):
 
1. Sluta känn skuld
Att världen ser ut som den gör är INTE DITT FEL. Du gör det du kan, och din insats är viktig. Det är helt omöjligt att du, helt ensam, ska rädda hela världen och få slut på ett förtryck som byggts upp under många tusen år. Ställ inga orimliga krav på dig själv, du är bara människa och du gör så gott du kan.
 
2. Gräv inte ner dig i hemskheterna
Sitt inte framför youtube timmar i sträck varje dag och titta på videor där djur torteras. Om det får dig att må dåligt - sluta! Du gör redan det du kan, och fler djur kommer ju inte dö för att du stänger av filmen, eller hur? Du vet redan vad som är rätt och fel och du behöver inte övertygas. Jag vet att det är svårt, men försök att hålla dig borta från videoklipp, bilder och texter som får dig att må dåligt.
 
3. Avskärma dig
Det här är exakt samma taktik som speciesisterna använder sig av, men jag rekommenderar det ty det är ett väldigt effektivt sätt att må bättre på. När någon äter kyckling framför näsan på dig, tänk inte på att det en gång varit en levande varelse. Ibland kan det vara nödvändigt att reducera djuren till produkter - för att DU SKA ORKA. Du gör ju redan allt du kan, så vad spelar det egentligen för roll VAD DU TÄNKER?
 
4. Sök förståelse
Har du vänner som är vego? Som kanske har någorlunda samma idéer? Umgås mer med dem! Bli medlem på vegan.nu och diskutera om saker med folk som delar dina grundvärderingar. Mejla och chatta med folk som är veganer, läs bloggar som är skrivna av veganer. Hitta andra veganer helt enkelt!
 
5. Välj dina strider
När någon du känner uttrycker sig klumpigt om djurrätt och veganism och du börjar bli upprörd - fundera över ifall det är värt det. Är det verkligen DIN UPPGIFT att se till att den här personen blir informerad och upplyst inom ämnet? Du behöver inte säga emot (men ibland kan det faktiskt passa). Det är inte ditt ansvar att sprida veganismen och om du inte orkar så kan du gott och väl ignorera korkade åsikter och fokusera på någonting annat istället.
 
6. Ta vara på ditt engagemang
Om du känner att du vill GÖRA NÅGONTING, gör det! Det kan vara alltifrån att bli aktiv inom en djurrättsorganisation och gå på demonstrationer till att starta en egen blogg där du skriver dina åsikter. Eller varför inte beställa hem folders från Djurens Rätt och gå och dela ut i brevlådor? Eller skriva ut egna lappar med lite info om djurindustrin och sätta upp på anslagstavlor? Om du känner att ditt engagemang vill mer än att bara styra över vad du inte ska konsumera, bli aktivist!

Det är okej att må dåligt

Det överlägset viktigaste jag har lärt mig i mitt liv är att det är okej att må dåligt. Jag har alltid skämts över min psykiska ohälsa och trott att det har varit något fel på mig (vilket det iofs var, jag var ju sjuk) och att jag till varje pris måste dölja den. Men sedan finns det perioder då jag bara mår dåligt för att... ja, för att jag kanske mått för bra en tid. En kan ju inte alltid vara glad liksom. Då brukar det ibland komma några sådana där dagar, ibland veckor, av depp till synes helt utan anledning (inte kopplat till menscykeln alltså).
 
Och det var bara för något år sedan jag började sätta mig ner och lyssna när den här deppigheten kom. Oftast handlar det bara om att gnistan har försvunnit. Jag längtar inte till någonting. Allt är tråkigt. Förut hade jag känt paniken växa inom mig vid sådana tillfällen men nu mera omfamnar jag känslan av uttråkning, tristess och deppighet och bara lägger mig ner. Kanske tittar igenom alla avsnitt av Desperate Housewives, bakar en kladdkaka att käka upp eller spelar klart ett tv-spel. Att acceptera att det är dåligt är väldigt viktigt, för om en inte accepterar känslan som finns inuti en så kommer den förvärras och bli mycket större än vad den egentligen är. Att inte vara rädd för den, helt enkelt. Ta itu med den, acceptera läget och vänta på bättre tider. Det är okej att må dåligt.

Min historia

Allt började egentligen med min fobi för att må illa och kräkas. När jag var liten var jag rädd, nervös, stressad och orolig mest hela tiden. Det är i alla fall det som jag kommer ihåg klarast. Antagligen för att jobbiga saker etsar sig fast lättare i minnet än vad lyckliga saker gör. Såklart att det fanns bra saker också, jag har ju massor av fina minnen när jag lekte med mina kompisar, reste med min familj och sånt. Men om jag ska vara helt ärlig är oron och stressen det som tar störst plats i mina minnen från min barndom.
 
Jag hatar att försöka framställa mig själv som om jag på något sätt har haft en jobbig uppväxt, för det hade jag inte. Eller jag borde i alla fall inte ha haft det. Jag hade alla förutsättningar för att få en lycklig och helt jävla perfekt och underbar uppväxt men tyvärr blev det kanske ändå inte riktigt så. Min familj var underbar. Mina vänner också. Ingen alkoholism, ingen misshandel, ingen mobbing. Inget sånt där som folk som har haft det jobbigt brukar ha varit med om. Ändå så gick det inte bra för mig. Och det är just det jag funderar mycket över. Varför blev det som det blev?
 
Inte för att jag kommer ihåg exakt hur allting med panikångesten startade, men enligt några meningar precis i början på min långa journal så fick jag min första attack någonstans i 8-års åldern. Jag mådde väldigt dåligt, men sa ingenting. Mina föräldrar märkte såklart att någonting var fel så jag fick gå både hos skolkuratorn och hos en psykolog hos BUP. Ingen av dessa kom fram till någonting. Det enda de försökte göra var att få mig att prata, berätta, förklara vad det var som hände. Men jag sa ingenting. Och jag undrar varför, varför sa jag ingenting? Hade jag åtminstone försökt förklara vad jag kände så kanske det hade funnits en chans att allt kunde stoppats innan det ens hade kommit igång. 
 
Det kom bättre perioder. Det gick över, tillfälligt i alla fall. Tvåan var en jobbig tid men trean var bättre. I mellanstadiet skiftade det fram och tillbaka. Jag mådde ofta illa när jag skulle till skolan, och till andra platser också. Jag kunde inte sova över hos kompisar, jag tyckte till och med att det var jobbigt att ens besöka dem ibland. Hela tiden den här obeskrivligt obehagliga känslan att jag inte var trygg. Jag kunde börja må illa var som helst och om jag gjorde det fick jag panik. 
 
Jag klarade mig hyfsat ända till slutet av högstadiet. Allt flöt liksom på. Det fungerade att inte prata. Eller fungerade och fungerade, jag mådde fruktansvärt dåligt men det gick inte så långt att jag försökte ta livet av mig även om jag funderade över det då och då. Under de dåliga perioderna satt jag ofta spyfärdig på bussen påväg till skolan. Jag var så nervös och stressad över att sätta mig i ett klassrum tillsammans med andra människor. Jag brukar kalla det för social klaustrofobi (helt egenpåhittat begrepp). Jag fick helt enkelt klaustrofobiska känslor av att vistas i närheten av andra människor på en plats där jag inte kunde gå ut hur som helst. Det kändes som att jag satt fastsurrad i kedjor vid stolen när jag gick in på en lektion. Jag åt ingenting på morgnarna, mådde illa, det hände vid några få tillfällen att jag faktiskt kräktes inne på toaletten innan jag tog bussen till skolan men det hörde inte till vanligheterna. 
 
Och jag undrade hela tiden - vad är det för fel på mig? Varför blir jag sjuk av att göra någonting som alla andra klarar av hur lätt som helst? Varför är jag så här?
 
Under sista terminen i nian blev jag väldigt god vän med en av mina barndomskompisar som funnits där hela tiden, men vår relation hade alltid varit rätt ytlig (precis som med alla mina andra kompisar). Hen hade det också jobbigt och försökte klara sig genom en depression så gott det gick. Vi kom varandra väldigt nära och började prata rätt mycket om vårt mående med varandra. Jag tror att det var det som fick mig att börja ta tag i allting som jag tryckt undan under en så lång tid. Helt plötsligt började jag prata om saker jag kände och jag förstod samtidigt att det fanns andra människor som också mådde dåligt. Jag hade alltid trott att alla andra var lyckliga hela tiden och det var väl en av de största anledningarna till att jag hållt käften hela min uppväxt. Inte skulle väl jag komma där och förpesta världen med mina problem liksom.
 
Det som fick allting att välla över och fullkomligt kasta omkull mig var en speciell händelse sent på vårtterminen. Jag hade haft samma kompisgäng under hela högstadiet, som jag alltid känt mig lite utanför i (men det gör väl alla mer eller mindre). Jag kände väl allmänt att jag inte passade in längre eftersom jag börjat bry mig om djurrätt och det alla andra brydde sig om var typ utseende och alkohol och killar. En dag så började jag av någon anledning prata väldigt djupt med en annan person i klassen som jag inte umgåtts så mycket med tidigare. Och jag berättade en del saker som jag tyckte om det här kompisgänget, att jag kände mig utanför och att dem bara brydde sig om saker som jag tyckte var ointressanta. Det kändes bättre då, jag tänkte att jag kanske kunde umgås med hen den sista tiden i högstadiet istället. Men nästa dag när jag kom till skolan rusade några av personerna från gänget fram till mig och mer eller mindre skällde ut mig för de taskiga saker jag sagt om dem. Den här personen jag anförtrott mig åt hade alltså, i samma sekund som jag berättat färdigt, gått till de andra och berättat allt jag sagt. Det är inte många gånger i mitt liv jag känt mig så sviken. 
 
Efter det gick jag hem. Allt kändes så jävla konstigt i mitt liv just då. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag försökte gå tillbaka några gånger veckan efter, men det fungerade inte. Jag mådde så dåligt att jag stannade hemma resten av terminen. Mina föräldrar fick höra med lärarna om jag trots det skulle bli godkänd i kurserna, och det blev jag också även om vissa betyg sänktes en aning p.g.a. min frånvaro.
 
Samtidigt började panikångesten eskalera. När jag slutade gå till skolan växte ångesten inför att åka till platser, rädslan inför att må illa och spy. Allt blev miljarder gånger värre för jag hade ju långsamt börjat öppna den djupt begravda ångesten som fanns inom mig när jag pratat med min vän om det. Jag började prata med min familj också. Jag var hemma hela dagarna. Rädd för att åka någonstans. Fick panikångest. Mådde illa. Hade yrsel. Allting p.g.a. min nojja inför att drabbas av panikångest, illamående och yrsel.
 
Jag vet att den här helvetesperioden bara var max en månad lång, men det känns som att den varade i en evighet. 
 
Men som tur var fick jag hjälp. Efter ett misslyckat försök att gå till BUP (jag fick panik och kunde inte gå in i huset och sprang istället därifrån), fick min syster en tid till oss båda två hos en annan BUP-mottagning. Vi skulle gå tillsammans, så jag slapp känna att allting handlade om mig (även om det givetvis var så egentligen). Jag kommer aldrig glömma hur det kändes den gången jag åkte dit första gången. Det tog en halvtimme att gå uppför fyra trappor för jag vägrade ta hissen och jag stannade på vartannat trappsteg för att jag var så trött. Jag har aldrig kämpat så mycket i hela mitt liv.
 
Men jag klarade det, jag tog mig upp dit och efter det första besöket där blev allting bara bättre och bättre. Även om det tog en jävla tid. 

-

Är det inte konstigt hur man aldrig någonsin blir nöjd? Även om jag mår skit nu, så skulle mitt 16-åriga jag skälla ut mig för att jag gnäller. Jag har det bra, i alla fall i jämförelse med då. Men som sagt, jag blir aldrig nöjd. Men det kanske trots allt är det som gör att man utvecklas och kommer framåt. Allt måste bli bättre, oavsett hur långt man redan har kommit.

Jag får skärpa till mig

Jävla mig. Jag gnäller hela tiden om hur illa det är med all hemlöshet och fattigdom, men ändå så går jag ALLTID bara rakt förbi när det står någon och säljer Situation Stockholm. Jag skyller på min sociala fobi som fortfarande inte riktigt helt och hållet vill lämna mig ifred. Nä, men nästa gång får jag fanimej skärpa till mig och gå fram och köpa en tidning.
 
Sen har jag någon slags idé också om att gå och dela ut matlådor till tiggare. Men det kanske passar sig bättre i höst när det är kallt och jävligt? Äh, jag får se hur det blir med det. Någonting vill jag i alla fall göra.

Elaka kommentarer

Jag minns för något år sedan hur jag reagerade när jag stötte på kritik. Jag blev rädd, ledsen, började tvivla på mig själv, fundera över om jag faktiskt gjorde rätt osv osv i all oändlighet. Jag får fortfarande taskiga kommentarer ibland, typ som "det är inte så lockande att vara du" (en trevlig människa som skrev det idag). Men jag blir inte berörd. Jag bryr mig inte. För jag vet att jag gör rätt, och jag vet att det finns folk som håller med mig. Även om jag inte direkt har en stor blogg med massor av kommentarer så är det ändå drygt 100 pers som läser vad jag skriver varje dag, och det argumentet väger rätt tungt för mig.
 
Och för varje elak kommentar jag fått genom åren så har jag fått även fått en (eller flera) mejl där någon berättar att hen tycker min blogg är bra och att hen har börjat gå mot en mer djurvänlig livsstil tack vare mig. Sådant värmer. Jag gör nytta. Det är även därför jag själv alltid skickar iväg ett meddelande till folk jag beundrar, för att de ska ha de där fina, snälla mejlen också och inte bara massor av elak kritik från konservativa idioter. Gary Yourofsky blev jätteglad när jag mejlade och berättade att hans tal var det bästa jag någonsin hört, och Jens Holm blev glad av att jag berömde hans insats i riksdagens debatt om pälsindustrin. Det går väl tillbaka lite i det här som jag skrev om förut, har du något snällt att säga - säg det!

Jag passar på och njuter nu

Det är konstigt egentligen hur ett liv kan förändras så drastiskt för att några prickar i ansiktet försvinner. Jag har verkligen gått omkring och lidit konstant i flera års tid sedan aknen bestämde sig för att campa på min hud. I princip varje dag sitta och känna ångest inför hur jag ser ut och försöka gömma ansiktet så gott det går. Känna att ingen kan ju gilla mig för jag ser ut så här och konstant tycka att jag själv är äcklig.
 
Och nu när jag tagit medicin ett tag är allt det där borta. Nästan i alla fall. Shit vad jag beter mig helt annorlunda. Jag ler mot folk utan att tänka på vad de tycker om de illröda prickarna i pannan och jag vaknar och går till skolan utan att försöka dölja det värsta med värdelösa sminkningar. Jag söker kontakt med främmande människor på ett helt annat sätt än förut. Jag tar för mig på ett annat sätt och känner att mitt värde som människa har höjts (vilket jag skäms för att jag känner).
 
Försöker njuta nu ordentligt för snart får jag inte ta medicinen mer och då kommer det säkert komma tillbaka. Då är det back to ångest 24/7 och känna sig äcklig och vidrig. Undvika att umgås med folk för att ansiktet ser för hemskt ut just nu, få dermatillomaniattacker och bara stå och riva sönder fejjan framför spegeln och efteråt skrika inombords av ånger. Så jag passar på och njuter nu, innan allt det där kommer tillbaka.
 
 

Jag känner mig så här:

 
Jag känner saker jag inte känt förut och jag går runt och är nöjd för jag mår ju så jävla bra och är så jävla frisk från min jävla sjukdom. Men ändå så är det inte bra. Går runt på gator och känner lite att någon faktiskt borde ta och filma mig och göra en dokumentär som skulle kunna heta t.ex. "människan som inte kunde bli glad" eller nåt. 
 
Nä men. Så illa är det inte. Jag är så förvirrad. Jag hatar att känna mig förvirrad. Kontroll känns bättre. Och makt. Vad som helst förutom jobbiga känslor som ångest och skam.

Att känna sig som en del av samhället

Det kan kännas rätt skönt att kliva ut ur det medvetna ibland. Jag har perioder då jag bara kör på, bara är vanlig - bara går till skolan, hänger med kompisar, spelar innebandy och inte tänker så mycket. Det är egentligen då jag mår som bäst. Då är jag på ett helt annat sätt en del av samhället än annars - eller känner mig som en del av samhället snarare.
 
När jag har vegan- och feminismtankar på hjärnan blir det liksom inte lika lätt. Allt blir jobbigare. Då märker jag hur pantade många människor är och hur ensam jag är. Fast grejen är ju att jag vill vara så här, jag vill vara annorlunda. Även innan jag var vegan och feminist försökte jag göra allt för att separera mig själv från andra människor. Jag har aldrig diggat idén om att bara göra som en alltid har gjort. Inte ifrågasätta och inte tänka själv. På något sätt är jag beroende av att få vara speciell, det är så viktigt för mig. Vet ej varför. Kanske dåligt självförtroende, kanske intelligens.  
 
Äh, jag vet inte. Lite konstiga känslor bara så här på en alldeles vanlig torsdagskväll.

Så här har jag löst min dermatillomani

 
Tejpade för spegeln på toan med hushållspapper. Förut när den inte satt där kunde jag frenetiskt stå och klämma och riva på ansiktet i hela timmar. Jag har ju acne och den blev ju inte direkt bättre av att jag varje dag ägnade minst en halvtimme åt att dra upp halvläkta sår, klämma pormaskar och bokstavligen talat få huden att brista bara för att jag INTE KUNDE SLUTA PILLA. 
 
Fast nu pratar jag som om jag på något sätt skulle vara frisk från eländet. Det är jag ju dock inte. Jag är lika sjuk som vanligt bara att nu ser jag typ aldrig mig själv (inte där det är bra ljus i alla fall). Så fort jag hamnar i ett hus med bra belysning och en stor spegel på toan så börjar jag ju igen.
 
Jag är i ett sådant stort behov utav terapi för alla möjliga konstiga saker, så det känns inte som att jag någonsin kommer bli en person som inte har en psykolog. Jag är sån bara. Är det inte panikångest, social fobi eller generell ångest då är det dermatillomani eller nåt annat smaskigt.

Kan du inte bara vara tyst så jag kan fortsätta gilla dig?

 
 
Så känner jag varje gång någon jag känner yttrar sin speciesistiska världssyn. Snälla, var tyst. Du förstör vår relation. Nu blir det så mycket svårare att gilla dig. 
 
Jag visste innan att personen var speciesist, att hen var motståndare till allt det som jag står för. Men ändå är det först när åsikterna tydligt kommer fram som det börjar svida på riktigt. För när man är vegan, då är man ganska ensam. Det händer inte varje dag att du möter någon som delar din största och mest grundläggande åsikt - att slaveri är fel. Och man överlever inte om man inte lär sig att gå vidare, att bortse från folks okunskap och ovilja att förändras. För gör man inte det, då blir man ensam på riktigt.
 
Så snälla, kan du inte bara vara tyst så jag kan fortsätta gilla dig?

Försök att förstå hur det är att leva som djurrättare i dagens samhälle

 
 
Tänk dig att du lever i ett Sverige där 99% av befolkningen anser att svarta är mindre värda. Svarta ska inte få jobba under samma villkor som resten av befolkningen. De ska inte få jobba alls för pengar, utan de ska vara slavar som tjänar oss vita. Du är helt fri att misshandla, våldta, svälta eller tortera din slav.
 
Du är en av få personer som har ifrågasatt denna norm. Du har bestämt dig för att försöka göra någonting åt slaveriet som du tycker är så hemskt, och hjälper därför din egen slav till frihet och försöker få andra människor att göra samma sak. Men överallt du går möter du motstånd. Folk gnäller på dig för att du är "så extrem", och blir arga för att dem vill minsann ha sina slavar kvar och känner sig hotade av dig.
 
Det finns andra som tycker som du, som jobbar aktivt för att få ett slut på hemskheterna, men ni är väldigt få. Det pratas mycket skit om er och de flesta du möter har förutfattade meningar om hur du kommer vara som person. Arg. Ilsken. Kanske galen. Folk säger hela tiden till dig att du är hjärntvättad, för, herregud vem inser inte att slaveri-systemet är fruktansvärt effektivt och till stor fördel för de vita? Många säger att de bryr sig om slavarna, att de värnar om deras rättigheter och därför brukar dem bara misshandla dem ibland och våldta dem på ett trevligt sätt. 
 
Känns det här som en trevlig tillvaro? Nej, antagligen inte. Byt ut "svarta" mot "djur". Där har du min och alla andra veganers tillvaro i ett nötskal.

Det enda jag tänker på är varför inte jag räcker till och varför inte mina ansträngningar någonsin lönar sig

 
 
 
 
Av någon anledning har jag alltid i skolan hamnat bland de folk som får höga betyg. Det har alltid blivit dem jag umgås med. Många får A. Får dem ett B eller C blir det stön och stånk och "men ååååh så dåligt det gick!". Där sitter jag bredvid med ett C och känner att, faan, det gick ju jävligt bra det här.
 
Högstadiet i ett nötskal under betygssnacken var att läraren kom fram till mig och min kompis, sa att "X, du har verkligen gjort det här bra! MVG". Sen vänder sig läraren till mig och ser lite mindre glad ut. Jag räcker ju inte riktigt till. "Det var såååå nära. Några poäng till så hade det blivit MVG". Efter det kände jag inte riktigt för att lägga ner 8 timmar dagen innan på att plugga till provet. Det räckte ändå aldrig ända fram.
 
Och det är klart att jag aldrig blir lika bra som bordsgrannen när bordsgrannen alltid är ett underbarn som bara KAN ALLT HELA TIDEN. Jag blir missnöjd med mina betyg när jag jämför dem med de flesta andra av mina kompisar. Men jag känner mig också bortskämd när jag får höra att Y ännu en gång måste göra ett omprov trots att hen hela sista veckan pluggade varenda dag. Jag har inte svårt för att få godkänt men jag har svårt för att någonsin höja mig över VG oavsett hur hårt jag anstränger mig. 
 
Jag känner mig aldrig tillräckligt bra. Det är alltid något som fattas. "Det var sååååå nära". Mmm. Tack. Och jag vet att jag borde bli glad när någon kommer fram och är superlycklig för att ett prov gick så ofattbart bra och hela pappret har ett stort jävla A på sig, men jag kan inte. Det enda jag tänker på är varför inte jag räcker till och varför inte mina ansträngningar någonsin lönar sig. 
 

Nästintill ensam i universum

Och så kommer djurrätt upp igen som samtalsämne i klassrummet och jag börjar fundera över ifall jag ändå inte ska flytta till något veganskt kollektiv i Blekinge och slippa konversera med speciesister för resten av livet. Sen kommer jag på att ja, juste, alla jag känner och älskar är speciesister, och att alla dem i klassen som jag gillar egentligen har konstiga åsikter när det gäller andra varelsers rätt till liv eller död. Enda lösningen är att låta mig själv bli arg för en stund, samla mig, prata om något annat och sedan glömma bort händelsen. Det finns tyvärr inte så mycket annat att göra när man är nästintill ensam i universum om att tycka något så självklart som att plågeri och mord är fel. 
 
Hur hanterar ni detta?

Jag är nästan normal nu

Ibland kan jag tänka tillbaka på min barndom och bara undra; vad i helvete höll jag på med? Varför sa jag inte som det var, varför ljög jag hela tiden, varför svek jag mig själv gång på gång på gång? 
 
Jag var nervös, stressad, rädd för ALLT. Det fanns alltid någonting att oroa sig för. Ett kalas, en match, en träff med en kompis, ett biobesök, en skoldag. Innan jag skulle iväg var det oändligt många besök på toan, velande fram och tillbaka där det skreks inom mig "gå inte, du vill inte!" och "sluta banga, du MÅSTE gå!". Problemet var att om jag sket i att gå en gång, då skulle det bli dubbelt så svårt att gå nästa gång.
 
Så jag gick varje gång. Jag bangade inte. Och jag sa ingenting till någon heller. Och varför, varför gjorde jag inte det? Kanske trodde jag att alla andra gick igenom samma sak, det här är ändå någonting som jag har haft så länge jag kan minnas. Hela livet. Då tror man ju att det är så det ska vara. Varför skulle jag säga någonting om det? Vad fanns det att berätta? Jag förstod ju inte själv vad det var.
 
Jag önskade så innerligt att jag bara kunde få vara normal. Och nu är jag det, nästan i alla fall, och det är jag så oerhört lycklig över. Ofta när jag ska någonstans idag så kan jag komma på hur det var förr i tiden. Minnas hur det kändes att vara i precis lika dålig form som när man är magsjuk och sedan veta att man måste vara i skolan om en kvart. Det var trots allt så, mer eller mindre, som jag levde mina första 17 år.

Nostalgi

 
Igår gick jag vägen där jag alltid gick som barn fram och tillbaka till skolan. Jag gick utanför mitt gamla hus där jag bodde tills jag var 13, och jag gick i backarna som jag som liten tyckte var så branta men som jag nu knappt klassar som backar.
 
Att vara nostalgisk, besöka platser som hör till det förflutna, är både något utav det mysigaste jag vet men också något utav det jobbigaste. För när jag tänker på någonting som var, så inser jag samtidigt att det som är nu också kommer att bli då. Tillslut kommer jag inte finnas mer för tiden bara går och går och går och den stannar aldrig, utan en dag måste jag dö. Ångest.
 
Men nostalgi är jävligt mysigt också. Det var här jag träffade min bästa barndomsvän som jag fortfarande har kontakten med (men som tyvärr vägrar bosätta sig i Stockholm...). Det var här jag hade mina barndomskompisar som jag idag tyvärr inte har kontakten med, gick bus eller godis och påskkärring, övade mig på att cykla osv osv. 
 
Vad gammal jag är. 

Finn ett fel

 
Jag fick en folder om finnar för ett tag sedan. Jag lider själv av akne och har precis börjat en kur (som antagligen inte ens kommer att fungera) för att bli av med det. I mina händer fick jag i alla fall denna folder. Finn ett fel. Eller MÅNGA fel. Ser du? Jag hoppas det.
 
Personerna på omslaget lider inte ens av akne, och om dem gör det har dem sminkat över det jävligt bra för det enda jag ser är två små ojämnheter som knappt kan räknas som finnar på tjejen till vänster. Annars ser båda ansiktena helt perfekta ut. Och jag undrar; hur tänkte egentligen dem som la ihop bilderna i denna folder? Insåg dem kanske inte att foldern skulle handla om akne? 
 
Insidan är inte bättre den heller. På första uppslaget får jag syn på detta:
 
 
"Jag är den enda i hela världen som ser ut så här. Är det mig dom skrattar åt?" 
 
Här är det väl tänkt att man ska börja känna igen sig. Kanske också förstå att dem som skrivit foldern förstår hur det känns och därmed känna sig lite bättre. Och visst, jag känner igen mig (inte kanske med "är det mig dom skrattar åt"-delen men det andra). Men det som jag inte känner igen mig i är den helt fläckfria huden som personen på bilden har. Var inte foldern för akne? Har dem blandat ihop bilderna igen?
 
Tänk dig att som osäker, desperat ungdom med massor av finnar i hela ansiktet äntligen våga söka hjälp för sina besvär, få den här foldern i händerna. Vad tänker man då? Jag blev arg. Andra kanske blir ledsna/ännu mer desperata/tror det är fel på dem. "Jaha, är det här akne?" (Att ha en liten prick på hakan...) "Vad är det då jag har? Vad är det för fel på mig? Är det så här folk med finnar ska se ut? Jag har ju mycket, mycket värre."  
 
Om jag själv skulle sätta ihop en folder för info om akne, då skulle jag välja personer med olika graders akne. Vissa med extrem, vissa med lite, vissa med mellan. Vad jag inte skulle göra är att välja personer som INTE LIDER AV AKNE.
 
Jag förstår inte. Hur jävla pantad kan man vara egentligen?

Astra Zeneca-grejen

Ni kanske undrar varför jag inte skrivit en enda mening om en så stor grej som det här med Astra Zeneca. Ni vet, dem som tänker skicka iväg massor av hundar till ett brittiskt tortyrfängelse för oskyldiga (försökslabb alltså). Huntington Life Science heter det. Och nej, jag har inte låtit bli att skriva om det för att jag är lat eller något. Det är för att jag INTE ORKAR. Jag kommer bryta ihop om jag måste ta reda på mer fakta om det här. Världen är så vidrig, allt är så äckligt sadistiskt hela tiden.
 
JAG ORKAR INTE.

Det hjälper att vara sysselsatt

Jag har inte skrivit alls mycket nu under jul och nyår som ni kanske märkt. Jag har varit sjuk, bortrest, uttråkad, panikfylld och glad om vartannat. Det fanns liksom inte tillräckligt med rum för att skriva på bloggen också.
 
Men snart blir ju allt som vanligt igen. För min del börjar skolan, och om sanningen ska fram har jag längtat efter det ända sedan juldagen. Visst är det skönt att vara ledig, men för att kunna vara ledig och ha kul gäller det att ha någonting att göra. Vilket jag givetvis inte har haft. En annan fördel är att inte gå runt och ha ångest för olika saker hela tiden. Vilket jag givetvis har haft.
 
Det ska inte finnas för mycket tid att tänka. För om det finns mycket tid då kommer alla de där sakerna fram som man inte riktigt vill tänka och som man bara mår dåligt av. Och när man väl har tänkt dem så verkar dem aldrig kunna försvinna igen.
 
Förut tänkte jag att om jag tänkte tillräckligt mycket på alla jobbiga saker så kommer jag till slut inte tycka att de är jobbiga längre. Men sedan upptäckte jag att det där inte alls stämmer. Det spelar ingen roll hur mycket jag funderar över döden för det kommer ändå aldrig att bli något trevligt och bra. Jag kommer alltid vara rädd. Då gäller det bara att försöka glömma rädslan och tänka på något annat istället. Och då hjälper det att vara sysselsatt.

Tidigare inlägg Nyare inlägg

<< TILLBAKA TILL STARTSIDAN