Laks

Det skulle vara angenämt om Ola och Åsa på Röhls Gård kunde tänka sig att sluta delta i massmord. Det här är vad Kronfågel menar med kycklingar som är uppfödda på "bästa sätt":

Idag hölls det en debatt och en viktig omröstning i riksdagen. Det handlade framförallt om pälsindustrins vara eller icke vara. Men förslaget om att minkarna skulle få bete sig naturligt röstades ned. Minkfarmarna kommer alltså finnas kvar, eftersom vi har en så jävla vidrig riksdag (i alla fall de 172 personerna som röstade nej) i vårt underutvecklade, djurförtryckande land.

Jag är arg som ni kanske märker. Hur i helvete kan man INTE rösta ja? Vad är argumenten för det egentligen? "Tre personer i Blekinge kanske blir ledsna för att deras tortyrverksamhet minkfarm måste läggas ned, och jag måste vara solidarisk mot dem!" Eller kanske "men om vi lägger på en liten etage-våning på den minimala bur som minkarna redan har då kommer det räcka och alla blir lyckliga! För det är lite väl extremt att lägga ner hela indusrin...".

Det bör tilläggas att Jens Holm gjorde en fantastisk insats. Jag tittade live på en del av sändningen och han ägde alla andra. De flesta hade inte ens några argument (eller argumentet kanske var "jag är från KD/M/C/FP/SD så jag är ju dum i huvudet och fattar därmed ingenting").

Just nu känner jag för att fixa ett stort plakat, åka in till stan och ställa mig utanför riksdagen och skrika tills dem idioterna röstar om - och röstar RÄTT.

 

Som bekant så är Arla Company de jag hatar allra mest. Inte bara p.g.a. det de sysslar med (att tjäna pengar på föräldralöshet och psykisk och fysisk tortyr), utan även sättet de marknadsför detta på. Det är gröna ängar och kossor och kalvar och alla är glada. Så är ju inte verkligheten riktigt.

Hur går det egentligen till? Hur kan ett företag, en industri, få så mycket människor att gå med på helt fruktansvärda saker?

Först måste de få folk att VILJA konsumera det. Säga att det är nyttigt, att det är naturligt, att det är bra för dig. Sedan måste de få djuren att inte synas. För om någon ska må dåligt p.g.a. en industri kan det inte vara synligt för allmänheten, då blir det stark kritik. Istället bygger industrin upp en fantasi-bild över hur mjölken produceras, som inte har någon som helst verklighetsförankring. Slutligen måste allt detta hållas upprätt, ingen ska spräcka bubblan. Det är väl därför bloggar som dessa, folk som jag, och organisationer som djurrättsalliansen blir stämplade som farliga terrorister. Det vi vill är ju att det ska bli fred, inget mera våld liksom. Tydligen anses det vara terrorism för somliga.

Mjölkindustrin är ett vidrigt monster som dödar och förstör världen vi lever i, helt enkelt för att det finns folk som med glädje betalar för att den ska kunna fortsätta så.

...var ett ordspråk jag hörde för ett tag sedan. Och det är så jävla sant. Det är lätt för någon som inte är involverad, som inte har sökt informationen att påstå att "det är väl inte så hemskt? Ett par djur om året, de lever bra innan de dör i alla fall!".

Men om man istället helhjärtat tittar på alla de där filmerna, läser alla de där texterna och sedan lyssnar på sina egna tankar - då blir man förbannad. Och ledsen. Och förkrossad.

 

Tro inte att jag går runt och gråter varje dag, för det gör jag inte. Jag är inte arg heller, inte speciellt ofta alls. Och när jag väl är det handlar det inte alltid om djurrätt. MEN - jag blir arg, rosenrasande arg, när jag tänker på alla de miljarder djur som varje år torteras, plågas, mördas. Och framförallt blir jag arg när folk bortförklarar deras lidande, deras verklighet, deras vardag.

Det är helt sant, det där ordspråket. För ett par år sedan var jag aldrig arg på annat än mina föräldrar eller mina syskon då och då. Men nu, nu är jag förbannad på världen. På den här jävligt sugiga situationen som jag bara måste göra någonting åt. Fast den där ilskan, den syns och känns inte alltid. Men den finns där. Och jag hoppas att den alltid kommer att göra det, för den fick mitt liv att betyda någonting. Jag gör skillnad, för dem. 

 

Eller så låter du bli. För att du ska dricka komjölk så blir en kalv föräldralös. Dessutom är ALLT som Arla & Company någonsin sagt falskt. Den enda drycken du behöver kommer ut ur den där böjda metall-grejen i köket som kallas för kran. Men om du ändå är sugen på mjölk men inte är sugen på att förstöra någon annans liv på kuppen - köp mjölk gjord på soja, havre eller ris istället!

 

 

I söndags gjorde jag något riktigt kul. Jag gick på Melanie Joy´s föreläsning! Det var helt gratis, bara att komma till lokalen där föreläsningen ägde rum i Gamla Stan i Stockholm.

Jag har sett hennes föreläsning flera gånger på youtube, och jag tycker den är helt fantastisk. Men då hoppade jag över de läskiga filmerna av djurtortyr som visades. Det blev svårare när jag satt där på riktigt och lyssnade på presentationen. Under de 4 minuter då vidriga, hemska videoklipp visades upp kunde jag knappt hålla tillbaka tårarna. Först när det syntes en skrikande kossa som fick sin halv uppsliten och sedan läts ligga på marken, då började jag gråta.

 

Vågade prata lite med Melanie Joy också sedan efteråt, hon var jättetrevlig och jag såg säkert ut som någon nervös 13-åring som precis träffat sin idol. Men skitsamma, hon signerade boken jag köpte och jag gick därifrån gladare än någonsin!

Förut klarade jag knappt en sekund av att se hemska bilder och videos på djur i fabrikerna. Nu klarar jag mer, jag har väl blivit lite kall för jag har sett så mycket, dessutom vet jag att jag redan gör allt jag kan. Inte en krona av mina pengar (förutom skatt då givetvis) går till dessa verksamheter.

Jag känner mig smått illamående. Och det beror varken på dåligt ätande eller sjukdom. Nej, det beror på att jag för någon timme sedan satt framför tv:n för att se reprisen av Minkfarmarna. När jag ser de vidriga asen som ligger bakom minknäringen, de äcklona som är själva grundbulten i djurtortyren som pågår varje dag, då kan jag inget annat än att må illa.

Det enda jag ser är Auschwitz. Ibland måste till och med jag översätta från djurförtryck till människoförtryck enbart för att kunna förstå hur det är. Jag är ju också hjärntvättad av samhällets sjuka värderingar trots att jag lyckats renspola hjärnan till en hyfsad grad.

 

En av minkfarmarnas sa; "folk pratar så mycket om att minkarna inte kan utföra sina naturliga behov och allt sånt, men då undrar jag vad det är som är naturligt med att ha en hund i koppel". Att ha en hund i koppel är en kompromiss mellan att det finns en hund som vill gå ut och röra på sig och att det finns hundrädda i samhället. Men visst, naturligt är det ju inte. Men det är inte interagerandet med andra människor på nätet, spelen på våra iphones och den processerade maten heller. Någonting fullkomligt onaturligt kan löna sig eller vara nödvändigt i dagens samhälle, så länge det givetvis inte inskränker på någon varelses rättigheter (minkuppfödning t.ex.).  

När minkarna tas upp ur de trånga gallerburarna skriker de så där otäckt som gör att jag rycker till och känner ett starkt obehag sprida sig i kroppen. Jag undrar; hur i helvete kan de här människorna leva med skriken? Förstår de inte att djuren inte vill sitta i de där burarna? Inte vill bli nertryckta i en gaskammare? Inte vill bli dödade? Minkarna protesterar med all sin kraft och ändå så kan gubbjävlarna lugnt mörda dem utan att skämmas. Personligen så tror jag att det måste vara något fel i hjärnan på någon som gör något sådant.

 

Ända sedan jag tittade på Shutter Island förra söndagen så har jag haft riktigt jobbiga tankar. För er som har sett filmen så vet ni att det pratas en del om att öppna upp folks hjärnor och peta på nerverna. Riktigt hemska saker som jag för ett tag kan ignorera eftersom det bara är en film. Sen dyker tankarna upp - djuren, djurförtrycket. Hört talas om vivisection? Det är operationer på fullt medvetna djur. Helt plötsligt går det inte att flyta tillbaka till sin trygga bubbla av problem som rör sig om att det är jobbigt att gå upp på morgonen eller att det är slut på sojamjölk hemma.

Obehaget stannar kvar och det är dessa perioder som är allra jobbigast- fyllt med frågor och gnagande ångest. Kommer världen alltid vara så här fruktansvärd? Kommer den aldrig bli bättre? Kommer tortyren någonsin att försvinna?

Av någon anledning satt jag idag och tittade på Oddasat, ett samiskt nyhetsprogram (tror jag). Det handlade om att massor av renar tydligen blivit tagna av rovdjur och nu höll renskötarna minnesstund för offren. Det pratades desperat om hur rovdjurspolitiken måste förändras, för det var ju så eländigt och jobbigt att hitta sina älskade djur döda.

Men vänta nu - varför sörjer samerna de djur som de själva ändå skulle ha dödat om inte vargen tagit dem? Varför är det helt plötsligt sorgligt att någon som redan är dödsdömd avlider? Renskötarnas jobb är ju att först ta hand om djuren, och sedan skicka dem till slakt (eller slakta dem själva, jag vet inte hur dem gör). Att sörja att en individ man själv tänkt mörda redan mördats av någon annan är bara så... fel. Och jävligt ologiskt.

 

Samer förtrycker djuren och ignorerar deras värde på exakt samma sätt som resten av befolkningen. Enda skillnaden är att de har lyckats beklä den i en vi-bryr-oss-om-naturen-look.

Idag gick jag med i Djurrättsalliansens demonstrationståg mot djurförsök, och specifikt aporna inne på AFL (tidigare SMI). Det var grym stämning med massvis av ramsor och hejarop. Alla tittade på oss när vi tågade genom staden. Det var jävligt roligt.

Väl framme vid laboratoriet stannade alla upp (tror vi var runt hundra pers), ropade lite fler ramsor, sedan hölls det flera tal. Efter det tändes ljus för var och en av aporna som just nu sitter inspärrade.

Det var riktigt bra väder, precis lagom varmt. En lyckad demonstration kändes det som! Men vad vet jag, det här var min första så...

 

 

 

Så här såg det ut när Jacqueline Traide agerade försöksdjur i ett av affären Lush´s skyltfönster i London. Det hela var ett skådespel som handlade om att upplysa folk om hur djurförsöken går till när forskare testar kosmetiska produkter.

Jacqueline var inspärrad som försöksdjur i tio timmar, under den tiden fick hon olika krämer smetad på sig, blev tvångsmatad, fick injektioner och började blöda om armarna när hon försökte undvika sprutorna.

 

Som jag har förstått det så led Jacqueline av detta - även om det var ett skådespel och inte på riktigt. Även om det inte var riktiga, frätande ämnen som applicerades på kroppen och droppades i ögonen så är det säkerligen påfrestande och fruktansvärt jobbigt att vara fastspänd och ha krokar i munnen tio timmar i sträck.

Det finns även en film, dock utan ljud, som visar delar av demonstrationen och även fler bilder (HÄR). Hemskt att se även om man vet att det inte är på riktigt. Eller just det - för miljoner djur är detta på riktigt.

Idag, den 24 april, är det försöksdjurens dag. Nu är det dock bara ca 50 minuter kvar (jag har varit trött idag...), men det gör ingenting för det är nämligen på lördag som det händer! En stor demonstration för att protestera mot djurförsök, och i detta fall extra mycket mot just primatförsöken som pågår på SMI (numera AFL). Bor du i Stockholm så hoppas jag att du dyker upp och stärker rösten för djuren!

- Äh, sorry, men JO. I Sverige föds och dödas årligen 75 miljoner kycklingar för sina muskler. De blir 30 dagar gamla innan de packas tätt i små lådor och skickas till en slakteri där en plågsam död väntar.

Eller så används kycklingarna kanske till äggindustrin där de får trängas i små burar hela sina liv och lida av kalciumbrist p.g.a. den takt de tvingas producera ägg i. Om de har "tur" får de vistas i stora stallar där tusentals individer trängs på alldeles för små ytor. Det är det som kallas "frigående".

 

Eller så slutar man ignorera verkligheten, tar av sig sina skygglappar och tittar på kycklingarnas liv genom deras ögon. Skulle du vilja leva så där? Tror inte det. Stöd då inte de industrier som gör detta mot dem.

Lyssna. Det är inte bara en bra text, den är faktiskt ganska skön också!

Att tråla upp fiskar ur haven har aldrig riktigt känts lika hemskt som gris- eller kycklingindustrin för mig. Antagligen lider jag av samma åkomma som många andra, att det är svårare att känna medlidande med de som är väldigt olika en själv. Det är nog också svårt att förstå att någon skulle dö av att komma upp ur vattnet och upp på land, när vi själva tänker att det är det motsatta som är det farliga och plågsamma.

Men för fiskarna är det inte så. När dem fiskas upp ur haven har dem packats tätt i stora, gigantiska nät där dem pressas mot varandra och kanten på nätet. När dem senare kommer över vattenytan kvävs dem, vilket är mycket plågsamt och kan ta flera minuter.

 

Så hur kan man egentligen göra en liknelse som gör att vi förstår? Kanske genom att tänka sig ett stort nät fyllt med marsvin/kaniner/grisar som hänger och dinglar i luften, och sakta sänks ner i vattnet. Helt plötsligt känns det som den värsta tortyren någonsin, när man ser det från "vårat" håll.