Jag minns hur jag innan varenda innebandymatch gick in på toan medan hela laget snörade skor och skämtade och strechade. Under tiden låste jag in mig på toaletten, satt på golvet med huvudet i toastolen och väntade på att min värsta mardröm skulle ta slut. Jag minns hur paniken stegrades tills jag slutligen spydde, hur jag sedan sköljde bort svett och rädsla i handfatet och hur jag låste upp dörren för att spela ännu en match med magen tom på mat och kroppen full av ångest. När matchen var slut var plågan över. Jag kände mig alltid lättad men inte längre än någon timme för jag visste att nästa helg skulle samma procedur spelas upp igen. Mitt eget, personliga helvete. Tack för det, social fobi.