Sluta pilla ungjävlar!
"Titta, en fiiiiisk!!!". Bank bank på rutan och det ekar inuti akvariet. Vad är det här med att ungar som pillar på saker aldrig verkar ha några föräldrar? Jag har alldeles för många gånger sett skitungar stå och banka på akvariefönster, skrämma katter, springa efter duvor osv. En fattar ju att ett barn inte förstår att det är elakt men varför säger inte föräldrarna till liksom? Får barnet att sluta så att djuret slipper bli lidande?
Kan det bli bättre?
Ni vet såna där dagar då allt bara känns bra? Idag är en sån dag.
Kemiprovet imorse kändes bra, jag kommer definitivt klara mig. Den engelskauppsats jag hafsat ihop klockan 23:46 en tisdagskväll när jag var på skit-samma-jag-får-ju-i-alla-fall-godkänt-humör fick jag tillbaka idag... och jag fick A (wtf liksom?)! Jag fick god mat i skolan och åt mig så där perfekt mätt så att det kändes riktigt behagligt. Tänkte på hur underbar min klass är och att jag har så många snälla kompisar där. Jag kände att jag faktiskt inte är så stressad längre och är ikapp i de viktigaste ämnena (lättnad!). På vägen hem var det varmt och dammen vid skolan hade fyllts med vatten = VÅR! Jag lyssnade på den bästa feel good-låten på bussen. Väl hemma ligger en god soppa och väntar på mig i kylen, och efter det blir det innebandy. Kan det bli bättre eller?
Love is all you need?
Såg denna hos Moralfjant och är tvungen att sprida den vidare, så bra som den var. Överallt i samhället hatas homosexuella för att de anses vara konstiga, äckliga, fel osv. De mobbas i skolor, de får näthat, de får utstå hot och förolämpning av den enda anledning att de inte tänder på folk av det motsatta könet. Galet indeed.
I filmen vänds det på rollerna - här är det homoförhållandena som är normen och de som skiljer sig från mängden kallas för breeders och det är dessa personer som bli trakasserade, utfrysta, mobbade. Så jävla bra film. Titta och njut. Och gråt.
Nej, jag hatar inte dig för att du äter kött
Jag lovar. Jag gör faktiskt inte det. Visst blir jag hetsk ibland, visst gråter jag när jag ser vad ditt konsumerande bidrar till. Men jag hatar dig inte. För jag vet att problem som dessa inte är lätt fixade, det tar lång tid för utveckling och det är inte enskilda individers fel. Jag skyller inte på dig - jag skyller på systemfel.
Är det bara jag som fullkomligt älskar lukten av rulltrapporna i tunnelbanan?
Tänk att det fortfarande finns folk som VÄGRAR FATTA
Det är precis som med walkers i Walking Dead. En tänker att någon gång borde dom ju ta slut - men faan heller. Dom väller in fler och fler oavsett hur många som får knivar instuckna genom ögonen (eller som i detta fall då; ett smart svar på tal som innehåller en logik som inte går att vinna över). När ska liksom det här men-om-man-dödar-djuren-snällt-så-är-det-väl-ingen-fara-folket dö ut?
Blondinbella har ingen chans
Titta HÄR bara så fattar du. Asså så jävla skönt tecknat! Kolla, kolla, kolla!
Jag passar på och njuter nu
Det är konstigt egentligen hur ett liv kan förändras så drastiskt för att några prickar i ansiktet försvinner. Jag har verkligen gått omkring och lidit konstant i flera års tid sedan aknen bestämde sig för att campa på min hud. I princip varje dag sitta och känna ångest inför hur jag ser ut och försöka gömma ansiktet så gott det går. Känna att ingen kan ju gilla mig för jag ser ut så här och konstant tycka att jag själv är äcklig.
Och nu när jag tagit medicin ett tag är allt det där borta. Nästan i alla fall. Shit vad jag beter mig helt annorlunda. Jag ler mot folk utan att tänka på vad de tycker om de illröda prickarna i pannan och jag vaknar och går till skolan utan att försöka dölja det värsta med värdelösa sminkningar. Jag söker kontakt med främmande människor på ett helt annat sätt än förut. Jag tar för mig på ett annat sätt och känner att mitt värde som människa har höjts (vilket jag skäms för att jag känner).
Försöker njuta nu ordentligt för snart får jag inte ta medicinen mer och då kommer det säkert komma tillbaka. Då är det back to ångest 24/7 och känna sig äcklig och vidrig. Undvika att umgås med folk för att ansiktet ser för hemskt ut just nu, få dermatillomaniattacker och bara stå och riva sönder fejjan framför spegeln och efteråt skrika inombords av ånger. Så jag passar på och njuter nu, innan allt det där kommer tillbaka.
Geocaching
Ja. Så var man med i hundraklubben då. Nu är jag en riktig geocachare.
Och för er som inte vet vad geocaching är så kan jag göra en kort sammanfattning; en coolare variant av orientering helt enkelt. Man springer runt och letar efter gömda burkar som kan finnas i princip var som helst. I skogen, bakom en trafikskylt, under en bro, på ett räcke, under en sten, högt uppe i ett träd. Ja, du fattar. För att hitta de olika gömmorna tittar man på kartan man har i sin lilla geocaching-app i mobilen.
Det finns över 2 miljoner cachar i världen och du kommer bli förvånad över hur många det finns i ditt område (för jo, det finns verkligen ÖVERALLT). Kan tillägga att det faktiskt finns flera stycken på Antarktis.
Låter det här intressant så kan du ju kika in på den officiella hemsidan. Själv blev jag värvad till sekten för ungefär två månader sedan av den otroligt hängivna cacharen Elin. Tack för det!
Jag känner mig så här:
Jag känner saker jag inte känt förut och jag går runt och är nöjd för jag mår ju så jävla bra och är så jävla frisk från min jävla sjukdom. Men ändå så är det inte bra. Går runt på gator och känner lite att någon faktiskt borde ta och filma mig och göra en dokumentär som skulle kunna heta t.ex. "människan som inte kunde bli glad" eller nåt.
Nä men. Så illa är det inte. Jag är så förvirrad. Jag hatar att känna mig förvirrad. Kontroll känns bättre. Och makt. Vad som helst förutom jobbiga känslor som ångest och skam.
Vegetariskt i skolan
"Livsmedelsverket har utkommit med sina nya rekommendationer för bra mat i skolan:
Köttkonsumtionen bör minska. Det bör alltid finnas vegetariska lunchalternativ. Mer fullkorn. Minska ned på mättat fett (helmjölk, smör, grädde) och välj istället vegetabiliska oljor.
'Genom att exempelvis öka andelen vegetabilier i kötträtter, eller ibland byta ut en kötträtt mot ett vegetariskt alternativ kan skolan bidra till minskad miljöpåverkan', skriver verket."
Köttkonsumtionen bör minska. Det bör alltid finnas vegetariska lunchalternativ. Mer fullkorn. Minska ned på mättat fett (helmjölk, smör, grädde) och välj istället vegetabiliska oljor.
'Genom att exempelvis öka andelen vegetabilier i kötträtter, eller ibland byta ut en kötträtt mot ett vegetariskt alternativ kan skolan bidra till minskad miljöpåverkan', skriver verket."
Jag läste även Livsmedelsverkets rapport om skolmat, eller ja, jag tryckte helt enkelt på ctrl+F och skrev "vegetariskt" och läste allting som rörde det. Tyvärr tycker dom ju fortfarande att mjölk är livsviktigt och bör konstant finnas tillgängligt (annars dör ju de små liven om de inte dagligen får dia kossor). Men i sin helhet framkom det tydligt att bönor, linser, ärtor och sojaprodukter bör användas mer och köttprodukter bör dras ner på. Anledningen är ju dock klimatet och inte tortyrproblematiken som finns i samhället. Men skit samma, oavsett varför folk inte äter kött så äter de ju inte kött. Så det är ju alltid bättre än ingenting givetvis. Och dessutom en skitviktig del i accepterandet av vegokäk, vilket i sin tur leder till accepterandet av djurrätt.
Glöm aldrig bort att vara arg
Ilska, vrede, frustration, aggression. Kärt barn har många namn.
Själv älskar jag att vara arg. Det ger mig kraft att orka vidare. Jag spelar bättre innebandy när jag är förbannad än när jag är glad. Jag blir mer engagerad att arbeta mot djurförtryck, feminism osv. när ilskan biter tag i mig.
Folk som inte är arga och som går runt och är glada hela tiden - de ljuger. Och jag gillar inte ljug. Jag vill ha ärlighet. Och är en ärlig och tittar på samhället så går det inte att INTE BLI ARG. Det finns så mycket fel, vissa fel större än andra men ändå många, många fel. Djurförtryck, sexism, rasism, hemlöshet, fattigdom, mobbning and the list goes on. Jag har svårt att tro att en människa kan gå hela sitt liv och bevittna allt detta dag ut och dag in och INTE REAGERA. Bli arg! Gör något åt det! Känn lite för i helvete!
Ilska kan verkligen vara en nyckel till förändring. Problemet är att många inte ens vågar/orkar/har förmågan att se sig omkring och upptäcka allt det där som skulle göra en normalt fungerande person förbannad.
Djurrättsaktivister, feminister, antirasister - ja, alla som jobbar för utveckling i samhället - de kallas ofta för arga, rabiata, galna, aggressiva. Och oj vad konstigt. Dessa är ju de få människor som faktiskt öppnat ögonen och tittat på världen ordentligt, och tittar en ordentligt, då blir en arg. Så är det bara.
Om du fortfarande inte är arg så tittar du inte tillräckligt noga.
Glöm aldrig bort att vara arg.
Att känna sig som en del av samhället
Det kan kännas rätt skönt att kliva ut ur det medvetna ibland. Jag har perioder då jag bara kör på, bara är vanlig - bara går till skolan, hänger med kompisar, spelar innebandy och inte tänker så mycket. Det är egentligen då jag mår som bäst. Då är jag på ett helt annat sätt en del av samhället än annars - eller känner mig som en del av samhället snarare.
När jag har vegan- och feminismtankar på hjärnan blir det liksom inte lika lätt. Allt blir jobbigare. Då märker jag hur pantade många människor är och hur ensam jag är. Fast grejen är ju att jag vill vara så här, jag vill vara annorlunda. Även innan jag var vegan och feminist försökte jag göra allt för att separera mig själv från andra människor. Jag har aldrig diggat idén om att bara göra som en alltid har gjort. Inte ifrågasätta och inte tänka själv. På något sätt är jag beroende av att få vara speciell, det är så viktigt för mig. Vet ej varför. Kanske dåligt självförtroende, kanske intelligens.
Äh, jag vet inte. Lite konstiga känslor bara så här på en alldeles vanlig torsdagskväll.
På min dörr borde det finnas en sån här skylt:
Sånt här blir jag glad av
När en ser att vegetariskt tar mer och mer plats och blir mindre och mindre konstigt. Det bara är där liksom. "Jaha är du vegetarian? Ok!". Folk bryr sig liksom inte riktigt om sånt längre, det är inte så speciellt (att få veganism att inte anses vara extremt är ju dock ett jobb som fortfarande pågår).
Det bästa är ju att de två vegetariska alternativen presenteras före den med kalkon. Då är det ganska välaccepterat i samhället känns det som (heck, på min skola serveras det både kött och vegetarisk mat varje dag - plus en dag i veckan då ALLA äter vego).
Och all denna framgång bara under den korta tid (2-3 år sådär) som jag varit aktiv djurrättsivrare. Det går fort verkar det som. Har du märkt skillnad? Har folk i din omgivning blivit mer accepterande?
Vill du dö?
Det går inte att säga "men dem har det bra" eller "det är inte så farligt", för så länge du inte sätter dig in i situationen som miljoner djur befinner sig i just nu så kommer du aldrig att komma någon vart. Känn. Tänk efter. Vill jag dö? Vill jag bli inlåst? Vill jag att andra ska behandla mig som en produkt? Vill jag få uppskuren hals och bli nerpaketerad i plastförpackningar?
Jag tror att du vet svaret. Och jag tror att du inser att det inte finns någon annan varelse på denna jord som vill gå detta öde till mötes. Tvinga dem inte att göra det.
"Jag vet att ni har smak för blod, så här får ni..."
Blä. Äckligheterna tar aldrig slut. Inte bara ska det ätas rumpa och mens och bröstmjölk utan nu ska även den där röda kroppsvätskan bakas in i en jävla kaka. Är det bara jag eller? Får helt plötsligt en sån där halvvidrig idé om att baka ett eget paltbröd gjort på mens. Kanske skicka till scan eller annan fiende? Inslaget i fluffigt presentpapper med rosetter och en lapp på där det står "jag vet att ni har smak för blod, så här får ni...".
Pizza!
Tänk att jag inte insett tidigare att det går att beställa pizza som en vanlig människa. Har äntligen insett att det bara är att säga "en pizza med oliver, champinjoner osv osv, och ingen ost tack!". Fixat liksom (förut brukade jag beställa pizzabottnen, ta hem den, lägga på egna grejer som riven tofu och färs osv. Sjukt krångligt i alla fall..). Nu är jag galen i pizza sen jag uppfunnit denna banbrytande idé.
Oliver, kronärtskocka, lök, och maaaassor av champinjoner är favoriten. Vad brukar du käka?
(MEN. Om du har lyxen att bo i huvudstaden och möjligheten att bege sig till norrmalm tycker jag ändå du ska ge O Mamma Mia en chans. Grymt goda veganpizzor!)
Så här har jag löst min dermatillomani
Tejpade för spegeln på toan med hushållspapper. Förut när den inte satt där kunde jag frenetiskt stå och klämma och riva på ansiktet i hela timmar. Jag har ju acne och den blev ju inte direkt bättre av att jag varje dag ägnade minst en halvtimme åt att dra upp halvläkta sår, klämma pormaskar och bokstavligen talat få huden att brista bara för att jag INTE KUNDE SLUTA PILLA.
Fast nu pratar jag som om jag på något sätt skulle vara frisk från eländet. Det är jag ju dock inte. Jag är lika sjuk som vanligt bara att nu ser jag typ aldrig mig själv (inte där det är bra ljus i alla fall). Så fort jag hamnar i ett hus med bra belysning och en stor spegel på toan så börjar jag ju igen.
Jag är i ett sådant stort behov utav terapi för alla möjliga konstiga saker, så det känns inte som att jag någonsin kommer bli en person som inte har en psykolog. Jag är sån bara. Är det inte panikångest, social fobi eller generell ångest då är det dermatillomani eller nåt annat smaskigt.
Skulle din död vara värt en måltid kött?
Folk tänker alltid att "äh, det är väl inte så farligt. Djuren lever ju ganska sjysst. Får mat och får vara ute på sommaren och beta. Det gör väl inget om de sista timmarna är hemska när dem ska dö på slakthusen?".
Och till alla som tänker så; tänk dig själv in i djurets situation. Skulle du tänka att "äh, det gör ju inte så mycket" när du själv blir kidnappad, intryckt i en lastbil, står i kö till gaskammaren i ett tortyrhus och är så skraj så att du pissar på dig? Skulle du tänka att det var värt det för att en annan människa skulle få "njuta" av din döda kropp?
Skulle din död - din skräck och ditt lidande - vara värt någon annan varelses minutlånga njutande?
"I Sverige är vi så snälla mot djur!"
Ich pallish nicht määär. Det här konstanta romantiserandet av svensk kött. Det är så gott, så nyttigt, så säkert, så bra, så djurvänligt. NEJ. Bevara svenskt kött, bevara svenskt kött - för djurens skull! De försöker alltid förklä det i något slags bryende om andra varelser. Som att deras största intresse är att hjälpa djur - trots att hela deras verksamhet bygger på att förtrycka dem.
Det intressanta ligger ju i att folk gång på gång får visat för sig vilka vidrigheter som utspelar sig innanför tortyrkammarens väggar men ändå fortsätter att bortförklara med att det var däääär borta, inte hääär, det här är sveeeenskt kött jag äter. För att alla har den där konstiga bilden av att svenskar på något vis skulle vara snällare mot djur än andra folk är. Och som att en ens kan vara SNÄLL mot en slav som fängslas och mördas för att bestulas på sina kroppsvätskor och muskler och hud för att de snälla svenskarna vill ha komjölk och köttfärs och skinn.
Ja jävlar vad snälla vi är svenskarna. Och snällt betyder det här:
Jag älskar Stockholm
Hemma från systern i norr, tillbaka i fjollträsk och trivs som faan. Jag ska ALDRIG bo på landet. Fattar inte hur jag tänkte förut när jag alltid gnällde om hur mycket bättre allt skulle vara om jag bodde bort från stan. Nej, förorten is perfect. Det är bara när man är borta ett tag som en kan tänka tillbaka på tunnelbanespår och betonghus som någonting underbart romantiskt.