Laks

 

 

 

 

Och juste - det finns ingenting dessa hjärndöda idioter jägare gillar mer än att prata om hur de varsamt förbereder kött inför en måltid också. Har han en affär med biffen? Han verkar förälskad. Och framförallt jävligt målmedveten med att provocera MIG.

 

 

Har faktiskt varit med om att vissa människor gnällt på det viset när man pratar om djurrätt. Då kommer alltid den där ilskna Lotta fram som passa bättre i militärklädsel och snaggat hår. Jag vill bara svara ilsket:

 

Ja, och vet du varför? För att jag lever i den där konstiga världen som kallas VERKLIGHETEN. Medans du oroar dig för att nagellacket har fel ton eller att du missade bussen så mördas tusentals djur brutalt, värre än den värsta skräckfilmen du någonsin sett. Djur som får magarna uppslitna så att inälvorna rinner ut, får huden avdragen, får giftiga kemikalier insprutade i lungor och ögon. Och är man medveten om att sånt sker HELA TIDEN, då är det svårt att - när man berättar detta för andra - skratta och vara glad, och framförallt att låta bli att bli rosenrasande, rädd, känna hopplöshet och bli frustrerad på alla människor som inte fattar - som inte vill fatta. För det är mycket lättare att oroa sig för nagellack och bussar än att oroa sig för någonting som faktiskt spelar roll.

 

Det sägs ju ofta att vi veganer "prackar" på andra våra åsikter. Som om vi stod och predikade varje dag vid lunchbordet på jobbet/skolan om att alla var idioter för att de åt kött. I min skola har det aldrig hänt. Jag har ALDRIG tagit upp ämnet. Däremot blir jag frågad i princip varje dag vad jag har på tallriken, vad proteinet består av och ibland leder det vidare till en diskussion om djurrätt som då alltså INTE jag startat.

 

Jag tror att vissa karnister uppfattar det som störande att vi gör annorlunda, vi behöver inte ens säga någonting. Det räcker med att vi bara finns där i ögonvrån med våran tallrik utan kött på. Det räcker för att röra upp känslor hos vissa som är extra känsliga för att bli ifrågasatta.

En ung australiensare som säger sjukt grymma saker. Den här personen har gjort så många bra klipp att jag knappt kunde bestämma vilka jag skulle ta med, men dessa tre var nog de allra bästa. Vill du se fler kan du gå till hennes hemsida och klicka runt (oppressthis.com).

Jag diskuterade detta med en annan djurrättsaktivist för inte så länge sedan - vilka personer som man upplever står på ens sida när det kommer till djurrätt vs karnism (börjat använda ordet karnism, ni som inte vet vad det är kolla HÄR). Personligen kan jag känna samhörighet med allt från veganer till folk som äter vego ibland för att de har en svag känsla av att någonting inte står rätt till i världen.

Det är alltså en ganska stor skara som jag upplever står på min sida. Och jag tror att det är just detta som skiljer mig och många andra djurrättare åt, att jag känner samhörighet med folk som själva varken är veganer eller vegetarianer. Kanske är det så för att det inte var så länge sedan jag själv var i precis samma sits, tiden då jag visste att djuren mådde dåligt och att jag visste att jag skulle bli tvungen att göra någonting åt det, men att jag inte riktigt ännu kommit fram till hur och till vilken grad.

 

Kanske är det så för att jag vet att jag skulle bli galen om jag bara skulle godkänna renodlade veganer som mina egna. Vad ensamt det skulle bli. Köttätarna ses inte som fiender, de ses som oinformerade veganer för mig. Anledningen till att många finansierar handlingar de aldrig någonsin skulle kunna utföra själva (eftersom de vet att det är fel att mörda) beror på att det inte finns tillräckligt med information om vad det är för industrier dem stödjer.

 

Kanske är det så för att jag ser godheten snarare än dubbelmoralen i folks handlingar. Valet att hänga på köttfri-måndag lyser starkare än valet att äta kyckling på fredag kväll. Det är en stor skillnad på att göra någonting och att göra ingenting. Och jag väljer alltid att fokusera på det där någonting.

Nu pratar miljöpartiet i Umeå om att försöka göra vego till den nya normen på skolorna. Vegetarisk mat ska alltså vara det som erbjuds, och om man vill ha något annat får man specialmat. Precis som det är idag, fast omvänt.

 

Ellika Nordström från miljöpartiet i Umeå pratar på bra och kommer med smarta och logiska anledningar till förändringen. Miljön är den största anledningen, därefter folkhälsan. För mig är det allra viktigaste förstås att färre djur behöver utnyttjas och dödas men det andra är stora plus det också (precis som med min veganism).

"I don´t think there is one person out there who could whatch that and say "I     don´t care". It´s just a human thing to be sympathetic, and if you could watch a video like that and still say "I don´t care, I´ll still eat meat" you´re either lying to yourself or there is something wrong with you."

Och hon har rätt,  jag håller med henne. Personer som tittar på fruktansvärda filmer, som faktiskt vet hur illa det är inom djurindustrin och fortfarande påstår att de inte bryr sig - antingen ljuger dem för sig själva eller så är det något fel på dem. Ärligt asså.

 

Jag tror inte på ondska. Det finns inga människor som är onda, bara saker (eller någon slags psykisk sjukdom) som har gjort att dem mår väldigt, väldigt dåligt och därmed kanske inte agerar som friska individer borde. Även mördare har en anledning till att dem blivit just mördare.

 

Nu när debatten om den köttfria måndagen är i full gång börjar det hagla argument som "bry er om miljön och djuren, men låt det inte gå ut över det personliga valet", och "tvinga inte barn att äta vegetariskt, de ska få välja själva". Dilemmat för många handlar alltså om rädslan att bli tvingade till att äta någonting en gång i veckan som de kanske inte ätit förut. Rädslan att det ska bli förbjudet att äta det dem är vana vid att äta.

För det första så är det ett konstigt resonemang att påstå att det är ett tvång att servera vegetarisk mat en dag i veckan. Jag blev uppfostrad till att äta kött. Det var den maten som erbjöds både hemma och i skolan. Den djurvänliga maten fick jag själv ta initiativet till att upptäcka när jag vuxit upp. Blev jag "tvingad" att äta kött? Nej, det är inget tvång att man hamnade i en familj där kulturen såg ut på ett speciellt sätt. Där det serverades en speciell mat. Om man ska låta bli att "tvinga" eleverna borde man servera minst hundra rätter så att alla ska kunna äta det dem vill varje dag. En kanske inte gillar korv, en annan är vegetarian och en tredje är jättesugen på pannkakor. Det går helt enkelt inte att gå alla till mötes.

För det andra är vi av ett stort behov att vända köttrenden eftersom den långsamt förstör planeten, oss själva och framförallt djuren. Idag är det billigt att förstöra miljön och handla oetiskt, samtidigt som det är dyrt att handlar ekologiskt och kravmärkt. Borde det inte vara tvärtom? Köttskatt är för mig någonting riktigt bra. Det skulle göra köttet dyrare och förhoppningsvis kanske politikerna slutar att sponsra en icke-hållbar köttindustri (i min mening finns det INGEN hållbar köttindustri eftersom ingen industri ska innebära mord och förtryck).

 

På något sätt måste vi alltså få folk som vägrar engagera sig och sticker huvudet i sanden så fort det blir lite obehagligt att börja äta mer vegetariskt. Men hur gör man då? Pengar är svaret, tror jag. För lets face it - det enda folk bryr sig om är pengar. Det spelar ingen roll hur många som fått ge sitt liv för en speciell produkt, är den billigare än alternativet väljs den ändå.

 

Och för det tredje så ska inte ett livsmedel värderas högre än ett liv. Vilka är det egentligen som blir överkörda och bortglömda? Vilkas personliga val är det som det konstant struntas i? De stackars eleverna som får skippa köttbiten på måndagarna, eller de redan skräckslagna djuren som står på kö för att få halsen uppskuren? Ska människan ha rätten att äta kött eller ska djuren ha rätten att leva?

Flera skolor i Sverige har bestämt sig för att hjälpa till i kampen för miljön och sluta servera kött på måndagar. Många elever blir glada och inspirerade och många blir arga och känner sig tvingade till att äta vegetariskt. Detta ämne tog Kvällsöppet upp igår och det blev både intressanta och vissa mindre intressanta (korkade) meningar.

 

För det första - det handlar om EN dag i veckan då det inte blir något kött till lunch. Kan det verkligen vara så otroligt jobbigt? "Man ska ha rätten att äta vad man vill!" Jo, visst. Men för att kunna förändra våran påverkan på klimatet måste vi börja agera. Om alla individer tillåts göra som dem vill, utan att bli informerade, utan att ifrågasätta köttet - ja, då kommer vi troligen alla leva i ett riktigt, riktigt obehagligt samhälle med riktigt, riktigt dålig luft. Enskilda personer har inte skapat miljöproblemen, därför kan inte heller bara enskilda personer fixa problemen igen. Det måste komma ovanifrån, så att alla minskar på sin konsumtion av de miljöfarliga livsmedlet.

 

Motståndaren kallar det dessutom för vegetariskt och "vanlig mat". Hm... Det kanske är just detta som är problemet? Att köttet anses vara så självklart att vissa personer inte är redo att offra det en enda måltid under hela veckan för att dra sitt strå till stacken och hjälpas åt. Nej, rätten att äta vad man vill är viktigast av dem alla! Att någon annan stackare dött för att personerna ska kunna använda sig av rätten att äta kött bryr sig ingen om.

 

En man i programmet tyckte att eftersom de andra hade nämnt djuretik så skulle han nämna barnetik. Ja, vad menade han egentligen? Tydligen att barnen inte ska tvingas äta vegetariskt för att då tvingas barnen till att tycka att vegetariskt är okej. Då blir de inblandade i en politisk fråga och detta tyckte han var fel. Men - han glömmer bort det faktum att barnen redan används i politiken. Från dagen jag föddes fick jag dagligen se att det var okej att döda djur. Det var okej att förstöra miljön för att jag ville ha maten jag var van vid. Det var okej att sabotera för andra för att jag skulle ha rätten att göra som jag ville. Vad är det budskapet om inte en politisk ståndpunkt?

 

Sveriges barn är redan hjärntvättade - men inte till att bli djurrättsaktivistande hippies utan till att bli köttätande, oinformerade miljöförstörare. Det var det jag uppfostrades till. Det var det jag lärde mig av att serveras kött i skolan och att leva i det samhälle jag lever i. Man ska liksom inte bry sig så mycket, och den rätten vill vissa människor värna om till varje pris. Rätten att inte bry sig och att aldrig någonsin behöva hjälpa och samarbeta med andra.

Efter nästan en veckas förkylning börjar jag tröttna på skiten. Jag har kommenterat varenda jävla tråd på forumet ungdomar.se i brist på annat tidsfördriv. Det är lördag och jag missar Djurrättsalliansens demonstration i Gallerian som jag så gärna ville gå på. Istället sitter jag hemma med massor av tankar om vad jag ska göra när jag blir frisk. Måla om rummet, börja träna, gå till skolan igen, gå på bio, rädda världen...

Jag har nästan tappat hoppet på mänskligheten igen. Det händer ju lite då och då. Jag blir frustrerad när jag tänker på möten med inbitna djurförtryckare som verkar ha bestämt sig för att plågeri är rätt. Varför kan inte alla bara fatta?

 

Men nu får det vara nog. Idag har jag faktiskt något annat än en nersölad, alldeles för stor t-shirt på mig så jag är definitivt på bättringsvägen. Jag som har gått runt och varit så glad hela den här hösten över att jag inte blivit sjuk en enda gång. Ja...

Att äta ett djur och inte sett djuret i ansiktet är en sak. Då är den där köttbullen bara en produkt, en sak som är till för att ätas och saknar en intressant och viktig historia bakom sig. Om en köttätare däremot ser djuret innan det blir till mat är det stopp. Nej, då vill hen inget ha. För det är taskigt, fel, oetiskt.

 

Så länge kött kan vara en produkt utan någon information om vad det egentligen är fastklistrad på förpackningen så kommer folk kunna fortsätta konsumera det. De kommer kunna fortsätta att indirekt döda djur och hålla en industri de egentligen inte gett sitt godkännande för levande utan att egentligen veta vad det handlar om.

 

Människor reagerar starkt när de ser kopplingen mellan djur och mat. Och man kan ju undra varför. Är det för att vi är uppfostrade till att bry oss om djur (de vi ser framför oss, inte de som ligger i köttdisken), eller för att våran art inte är anpassad till att döda? Om våran instinkt hade sagt åt oss att riva, klösa och bita hade vi varit rovdjur. Men så är inte fallet - så vad är vi egentligen?

Sedan jag började demonstrera i höstas har jag tydligt märkt hur otroligt illa folk ser på veganer och djurrättsaktivister. Nu när det är en pälskampanj vi håller på med får vi mycket medhåll av människor, men då och då öppnar någon otrevlig jävel käften. Inte för att fråga någonting, inte för att ge konstruktiv kritik. Nej, dessa personer gör det för att förolämpa, provocera och stärka sin egen självkänsla.

”Du bär läderskor”, ”är det ni som brukar krossa rutor på affärer”, har ni inget bättre för er?” är några av de vanligaste kommentarerna. Och nej, givetvis bär ingen av djurrättsaktivisterna läder. Folk är bara fruktansvärt ignoranta när man förklarar för dem att det är syntet. En misstänksam blick ger personen tillbaka och man förstår att de vägrar inse att vi lever som vi lär. De är så ivriga på att hitta minsta lilla fel på oss, kanske för att de ska kunna känna sig något bättre om sig själva när de går därifrån. ”Ha, den där veganen råkade ju äta mjölkprodukter en gång. Hon är minsann inte bättre än mig!”. Det fula ryktet som sprids om att vi veganer ser ner på köttätare måste försvinna. Köttätare är inte idioter, de är inte känslokalla (för det mesta), de är bara oinformerade. Nästan alla djurrättsaktivister har ju någon gång varit just köttätare – vi föds alla in i samma kultur.

 

 

Så här ser det ut när Djurrättsalliansen demonstrerar. Jag är dock inte med på bilden, den togs innan jag blev aktiv.

Den värsta personen hittills som kommit fram och varit otrevlig var nog den gamla kvinnan igår i Solna Centrum. Hon stannar en bit bort för att sedan långsamt närma sig med ett nedlåtande ansiktsuttryck i nyllet. Nästan som att hon pratar med en två-åring och säger ”men hej lilla, lilla du. Du vet ju förstås inte bättre och därför står du här”. När hon står en meter ifrån mig och djuraktivisten bredvid börjar hon först med ett falskt leende. Sedan inleder hon konversationen med ”har ni inget bättre för er?”. Suck. För vi står ju inte där för att vi är politiskt engagerade, vi står ju där för att vi inte har något bättre för oss. Vi är alla arbetslösa och saknar vänner. Därför demonstrerar vi mot päls... Eller inte.

Jag kommer inte ihåg exakt vad vi svarade, men vi förklarade nog varför vi stod där och att SALT tyvärr säljer äkta päls. Höjden av idioti når nya rekord när tanten öppnar munnen på nytt; ”Vet ni egentligen hur många människor som dör? Vet ni det?”. Jag svarar ”vet du hur många djur som dör?”. ”Man får kanske prioritera rätt” påstår hon och i samma sekund förstår jag att detta inte bara är en hjälplös och vilseledd person utan en otrevlig person. Suck igen. ”Fast vi värderar alla liv lika, och detta är det som vi engagerar oss i för vi tycker att saker borde förändras när det kommer till sättet människor behandlar djur” svarar vi en sista gång innan kärringen backar ett par steg, smäller på sitt vidriga, falska leende igen och stirrar på mig, rakt i ögonen. Efter ett tag går hon och jag känner en konstig lukt efter henne, lukten av alkohol. Ja… Hon kanske är jättesnäll när hon är nykter?

Skulle du kunna misshandla? Spärra in? Knivhugga? Tortera? Döda?
Om inte - då tänker du som en helt vanlig medborgare.

Skulle du kunna betala för att någon annan ska misshandla? Spärra in? Knivhugga? Tortera? Döda?

 

Det finns så otroligt många hemska gärningar som skulle kunna bortförklaras och tillåtas om samhället såg människovåld på samma sätt som man idag ser på våld mot djur. Köper man kött betalar man en mataffär som i sin tur betalar en slaktare att döda en gris. Detta är fullt lagligt och anses dessutom som en rättighet av somliga (eftersom vissa människor tycker att de minsann ska få äta vad de vill, utan att behöva bry sig om och hur det påverkar andra).

 

Att hyra in en torped för att döda någon är strikt förbjudet. Samtidigt är det fritt fram att betala en slaktare att döda en gris. Det är exakt samma sak - förutom vilken art offret tillhör.

 

 

 

Åh... Det vanliga argumentet för störda extrem-speciesister. SUCK. Så alla som inte kan köra bil ska sakna rättigheter? Barn liksom?

 

Jag försöker alltid skilja på individer rättigheter och individers värde - det är två helt skilda saker. Alla pratar ju ifrån sitt perspektiv, därför är min syster mer värd än grisen i djurfabriken. Därför är mina marsvin mer värda än gubben på parkbänken. Värdet på en individ är någonting man sätter själv. De jag känner och älskar - oavsett vilken art de tillhör - är alltid mer värda i mina ögon än de jag inte känner.

 

Rättigheter däremot är en helt annan sak. Grisen i djurfabriken ska ha samma rättigheter som min syster. Samma sak med gubben och marsvinen. ALLA ska ha samma grundläggande rättigheter - det är det min veganism handlar om. Att ingen ska behöva bli torterad, mördad eller på annat sätt förtryckt.

 

Ungefär såhär pigg känner jag mig idag. Jag är trött och har varit ute och gått en del, inte ätit tillräckligt i brist på engagemang och vill bara gå och sova. Och sen ramlar det in kommentarer från en viss Anonym som tycker att jag är dum i huvudet och tycker att idioter som jag inte borde få existera. Dessutom har hen en underlig världsuppfattning då hen menar att vegansk mat är förödande för världens svältande...

 

Vart ska man börja? Lite hjälp med att förklara?

 

Nej, man ska inte behöva vara värsta helgonet för att kunna göra lite skillnad här i världen. Man ska kunna göra det som känns rätt, även om det bara innebar att man bytte fläskfilén mot quornfilé en middag. Man ska kunna ha engagemang i små mängder, och ändå inte bli utsatt för hån och förolämpningar. Man ska kunna bry sig om djurs rättigheter, även om man inte går hela vägen och blir vegan.