Stress, stress, stress
Sen ett par veckor tillbaka har jag varit spänd. Det började då för att jag hade mycket på gång samtidigt, kvällsaktiviteter, prov och redovisningar. Allt på samma gång. Och det ledde till en mer eller mindre kollaps, eller nja, inte en sådan där allvarlig som innebär sjukhusbesök, men ändå. Och sen dess har jag känt av samma sorts stress varje dag.
Just nu har jag lov, men ändå så kan jag inte riktigt slappna av. Känslan sitter liksom kvar från den där veckan då allt var så jobbigt. Har du någon gång känt att allting du gör - även det roliga - är ett jobb som bara måste utföras? Så känner jag nu.
All stress som jag någonsin känt i mitt liv har handlat om rädsla och ångest, den har aldrig grundat sig i någonting konkret egentligen. Då var allt jag behövde ledigt, men nu? Nej, nu är jag ledig och har all tid i världen men min hjärna är ändå bara fylld med massor av tjat och måsten. Mitt huvud är fyllt med splittrade tankar som alla far åt olika håll.
Usch. Känner du igen dig?
Nej, det är inte SÅ illa - det är mycket, mycket VÄRRE.
Forskning.Här forskas det om hur man tar bort tumörer från kroppen.
Oförståelsen som djurrättare bemöts med från omgivningen är slående. De allra flesta förstår verkligen inte HUR JÄVLA ILLA det är. Folk vet inte om att det finns helt fruktansvärda saker som händer i världen, varje dag, på rutin, och oftast faktiskt p.g.a. de här människorna som inte vet någonting om det. Men ändå är det just dessa som betalar för att allt hemskt ska kunna fortsätta.
En "vanlig" person som försöker komma på den värsta tänkbara tortyren tänker säkert på en skräckfilm de sett. Själv tänker jag på... verkligheten. Någonting som pågår hela tiden runtomkring oss fast gömda inuti betonghus och försökslabb - det världsomfattande djurförtrycket vi ser varje dag men inte tänker på. Köttet på tallriken, smöret på mackan, pälsen på kragen och försöken som krävts för medicinen.
Det finns saker som får mig att vilja spy. Som får mig att önska att mänskligheten bara kunde dö ut och försvinna för all evighet för det enda vi faktiskt gör är ont. Vi gör andra illa, vi skadar, vi plågar, vi dödar. Och visst gör vi lite nytta ibland också, men det är fanimej ingenting i jämförelse med hur mycket vi förstör.
Foie Gras. En fransk delikatess som innebär tvångsmatande av gäss. En tub sticks ner i halsen och en alldeles för stor mängd foder proppas ner i matsäcken.
Dåligt humör
Fjällen fick sig ett besök förra veckan. Jag åt nog inte ordentligt en enda dag, inte tillräckligt mycket käk och inte heller på rätt tider (jag är extremt lättpåverkad av hur, vad och när jag äter). Någonting som jag på senare tid blivit ganska duktig på att hålla - när jag är hemma i mitt eget kök vill säga. Dessutom dracks det en hel del Coca-cola under resans gång. Nu när jag är tillbaka är jag helt slut och jag vet faktiskt inte om det var p.g.a. den ihärdiga skidåkningen eller den riktigt usla kosthållningen. Kanske både och.
Bilresan till och från fjällen var trevlig, förutom när det kom till maten. För ett halvår sedan såg jag riktigt positivt på restaurangbesök. Att gå in på en servering där personalen troligen inte ens visste var vegan var för någonting och utförligt berätta och sedan få någonting att äta var inte jobbigt. Nu är det inte så längre. Fy helvete vad jag har tröttnat på att få skitäcklig mat som består av grönsaker och ett par potatisar. Till nästa resa ska jag faan laga matlådor och ta med mig.
Tröttheten och aggressionen över att få skitmat på olika serveringar i Dalarna har blandat ihop sig och nu fått mig på riktigt dåligt humör. Dessutom har jag ännu ett jävla prov imorgon och en hemsk uppgift jag inte orkar göra. Och på allt detta måste djurens bur städas - senast idag. Blääää.
Mitt i prestationsångestens centrum
Den senaste tiden har varit helt galen. Jag har känt mig som en MVG-elev som måste leva upp till allas förväntningar trots att jag på riktigt (bara) är en simpel G-elev. Jag bestämde mig innan jag började gymnasiet att det inte skulle bli som på högstadiet. Det skulle inte bli en repris av prestationsångest, förtvivlan och press från folk runtomkring att man ska kämpa, kämpa, kämpa för att få höga betyg trots att dem inte behövs eller kommer göra mig lyckligare.
Men så satt jag där förra veckan, mitt i skiten, mitt i prestationsångestens centrum och mådde riktigt dåligt. Det var en kort redovisning, ett prov, ett läxförhör, fakta som saknades till ett ämne jag borde kunna, en teater som skulle ses med klassen och jag var allmänt trött. Och allt smått blev stort och det kändes som att mitt huvud skulle sprängas och jag ville bara vakna på morgonen, stänga av väckarklockan och skrika "jag går aldrig mer dit!!!".
Och hur blev det sen? Gjorde jag allt det där? Genomled jag redovisningen och provet? Pluggade jag ordentligt? Ja. Och det är det som chockerar mig lite, för jag SKULLE JU INTE BLI SÅ. Jag skulle ju inte bli den där naturvetaren som brydde sig om betygen och faktiskt la ner mer ork och tid än vad som behövdes för att precis nå ett E (nya G för er som inte vet att betygssystemet förändrats).
När jag på tisdagseftermiddagen höll på att somna på fysiklektionen, när jag i dimmorna hörde någonting om en pq-formel, då insåg jag att jag gjort fel. Så jävla fel. Det var inte det här jag lovat mig själv i början av läsåret, det var inte utmattning och ångest jag fantiserat om inför gymnasiet. Jag bröt mot löftet - att jag alltid, utan tvekan, skulle prioritera mig själv och mitt välmående framför ALLT ANNAT.
Så på onsdagen vaknade jag, stängde av väckarklockan och sa till min mamma att hon skulle sjukanmäla mig. Så var jag hemma hela förmiddagen och var lugn och harmonisk för första gången på flera dagar. Sedan begav jag mig till skolan för att skriva provet som jag faktiskt lyckades prestera bra på utan att plugga speciellt mycket eller känna mig stressad inför. Efter det gick jag från skolan igen och gjorde bara massor av roliga saker resten av dagen. På torsdagen kunde jag gå till skolan igen, fri från ångest, fortfarande lugn och harmonisk.
Alice är borta
Hjälpen vi fick på Roslagstull var suverän men tyvärr räckte det inte.
Det är mycket just nu...
Ett av marsvinen är sjukt. Vi har varit iväg hos veterinären imorse och de kan inte hitta något fel på henne. Tänderna är bra. Magen också. Men hon vägrar äta hö och hon har gått ner i vikt. Gurka, tomat och persilja slinker ner i alla fall.
Samtidigt håller jag på med ett måla-om-rummet-projekt där jag ska förvandla hela min sängkammare till en djungel. Passande nog heter kulören djungel. Mörkgrönt blir det, det kommer passa skitbra till alla mina gullrankor som hänger ner från tak till golv.
Jag återkommer när svinet är friskt och väggarna är målade (imorgon förhoppningsvis).
Jag låter mig själv skita i saker som man enligt normen inte får skita i
Jag går naturlinjen på gymnasiet. Hjärtat av jag-vill-plugga-tills-jag-fyller-30-och-sedan-skaffa-ett-yrke-som-gör-mig-rik-men-ger-mig-hjärtinfarkt-kulturen. Och nej, jag har kanske inte samma ambitioner eller anledningar till att vara där som alla andra. Men jag kan ändå tvärsäkert konstatera att jag trivs som aldrig förut, och det är tack vare att jag hållt mina löften om att respektera mig själv i alla lägen.
Jag planerar inte att studera vidare och har därför ingen anledning till att få höga betyg. Godkänt räcker för mig. "Men varför går du en studieförberedande linje då?" - jo, för att jag ville hamna i en klass som inte bara var en fortsättning på högstadiet, en klass som egentligen inte vill gå i skolan men gör det för att deras föräldrar tvingar dem. Jag vill gå tillsammans med andra elever som själva har valt att gå där, elever vars egen vilja står lite mindre i skymundan.
Mitt sätt att leva och tänka har förändrat drastiskt de senaste två åren. Förut var allting stress - hela tiden. Att tvätta kläderna, diska, gå på en bestämd träff med någon, köpa nya strumpor och gå på träning var allihopa en stor börda. En börda som kunde tänkas på i allt mellan några timmar till flera dagar innan det faktiskt blev av. Om 10% motsvarar den tiden jag lade ner på själva handlingen lades 90% av tiden ner på att oroa mig, tänka och förbereda mig för den.
Skolan var värst av allt. Varje morgon mådde jag illa av stress och kunde inte äta någonting. Hela vägen till skolan skrek min mage "jag vill hem!" av ångest och nervositet. Och varje dag när jag kom hem visste jag att det var ett antal timmar kvar tills jag var tvungen att äta något (jag mådde illa av att äta så bara det innebar väldigt mycket stress), duscha, bestämma vilka kläder jag skulle ha dagen efter, packa gympapåsen och sedan gå och lägga mig i tid. Hur länge jag sov var också något utav det viktigaste. Varje kväll när jag låg i sängen räknade jag ut exakt hur länge jag skulle få sova, och jämförde med dagen innan och tänkte om det skulle räcka för att jag skulle vara pigg. Men pigg var jag tyvärr nästan aldrig. Det fanns ingen energi eftersom jag hade svårt att äta och den lilla energi jag hade gick åt till att springa snabbt på innebandyträningarna.
Men under de senaste två åren har jag jobbat aktivt för att ändra på detta. Jag gick hos psykolog i ungefär ett år, lärde mig att tänka realistisk, slappna av och leva i nuet. Och nu går jag i skolan, på en mycket krävande linje, och jag har lovat mig själv en sak - att alltid göra det JAG vill. Aldrig mer plugga p.g.a. grupptryck. Aldrig mer släpa mig upp på morgonen när jag mår skit och bara vill ligga kvar i sängen. Aldrig mer kämpa hårt för ett betyg som jag egentligen inte har någon användning för. Jag skolkar om jag är trött, jag kommer försent, jag satsar bara på godkänt. Jag låter mig själv skita i saker som man enligt normen inte får skita i. Men om normen står i vägen för att jag ska må bra - fuck normen! Jag vill nämligen inte att mitt liv ska handla om ekonomisk rikedom, höga betyg och tvång. Jag vill att mitt liv ska handla om motivation, intresse och glädje.
Sjuk
Efter nästan en veckas förkylning börjar jag tröttna på skiten. Jag har kommenterat varenda jävla tråd på forumet ungdomar.se i brist på annat tidsfördriv. Det är lördag och jag missar Djurrättsalliansens demonstration i Gallerian som jag så gärna ville gå på. Istället sitter jag hemma med massor av tankar om vad jag ska göra när jag blir frisk. Måla om rummet, börja träna, gå till skolan igen, gå på bio, rädda världen...
Jag har nästan tappat hoppet på mänskligheten igen. Det händer ju lite då och då. Jag blir frustrerad när jag tänker på möten med inbitna djurförtryckare som verkar ha bestämt sig för att plågeri är rätt. Varför kan inte alla bara fatta?
Men nu får det vara nog. Idag har jag faktiskt något annat än en nersölad, alldeles för stor t-shirt på mig så jag är definitivt på bättringsvägen. Jag som har gått runt och varit så glad hela den här hösten över att jag inte blivit sjuk en enda gång. Ja...
Hur mycket lidande finns det i världen?
Föreställ dig den värsta situation du någonsin skulle kunna befinna dig i. Du känner panik, rädsla, tristess till 1000%. Gångra med 48 miljarder för att förstå hur många individer på denna planet som föds, lever och dör med dessa känslor varje år.
Det är så fruktansvärt svårt att förstå i vilken extremt stor skala djurplågeriet pågår. Att det årligen mördas 48 miljarder djur på planeten, och att animaliekonsumtion ständigt ökar trots att man tycker att folk borde bli mer medvetna och ta informationen till sig. Fy faan vad jag önskar att jag var oändligt rik. Då skulle jag köpa in flera miljoner stora tv-apparater och ställa upp i varenda stad och visa sanningen på skärmarna tills hela världen höll med mig. Eller så skulle jag bara köpa upp alla djurfabriker i hela världen och anställa folk som tog hand om djuren tills dem dog under bra förhållanden.
Men jag är inte oändligt rik. Jag har inte kraften att förändra mer än lite och att kunna föregå med gott exempel. Och visst är det bra det, men ibland känner jag mig så otillräcklig när jag tänker på den panik som miljarder djur känner precis i denna sekund. Kossan i USA som kommer fram till slakthuset och tvingas av lastbilen för att gå mot sin egen död. Kycklingen någonstans i Sverige som precis kläckts och slängs ner i en proppfull låda med andra kycklingar. Hunden i Kina som just nu får sin hud avdragen från kroppen och lämnas att dö på en hög ovanpå andra, redan flådda djur.
Det är svårt att förstå hur mycket lidande som finns i den här världen. Och det är nästan ännu svårare att förstå hur detta kan få fortsätta dag ut och dag in. Hur länge ska det här få pågå?
Seg, trött, och lite stressad
Hej allesammans. Det stod mellan att skriva ett gnälligt inlägg eller att inte skriva någonting alls. Jag valde det förstnämnda som du märker. Jag skriver inte så otroligt mycket just nu - jag har haft annat att göra de senaste dagarna. Skolan börjar om några dagar och jag är fortfarande så förbannat trött varje morgon att jag oroar mig för hur jag ska kunna gå dit igen när lektionerna väl är igång igen. Och visst, det är rätt sida av året och det blir ljusare och ljusare för var dag som går men det räcker inte riktigt för att få min motivation att glittra. Äsch, om någon vecka kanske det är bättre väder och jag kanske är pigg igen. Hoppas.
Hejdå år 2011
Förra året skrev jag en summering över hela det gångna året, och jag tänkte göra detsamma nu! Det är en del saker som har hänt under denna tid, både för mig personligen och i djurrättsvärlden.
Oron jag levt med länge fanns fortfarande kvar, men jag började sakta vänja mig vid att leva ett liv där konstant ångest inte var en del av vardagen. Jag pluggade matte B i skolan och gick på ett flertal lektioner i veckan.
I februari började jag med no poo. Fettigt var håret under en period innan jag prövade på bättre metoder än den när man använder balsam istället för schampo (fungerade inte alls för mig).
Jag började fundera kring det här med att bli vegan. Kunde jag verkligen klara av det? Jag bytte ut fler och fler produkter mot djurvänliga alternativ och hittade till den underbara butiken Good Store för första gången. Någonstans där på vårkanten bestämde jag mig, att "jo, jag ska bli vegan förr eller senare." Jag visste bara inte när, så jag lät det ta sin tid medans jag långsamt vande mig vid den nya livsstilen.
Skolan gick bra, jag mådde bättre än jag gjort på flera års tid och allting var överlag ganska härligt. Jag kunde hantera vardagen.
Sommarlovet började och jag fick höga betyg i alla tre kurser jag tagit under läsåret. Jag var harmonisk och njöt av livet. Jag började springa som en galning, nästan varje dag, för att hålla igång konditionen.
I början av juli blev jag vegan. Det gick utmärkt och jag kände mig otroligt nöjd med mitt beslut.
Djurrättsalliansen släppte nya bilder från Sveriges minkfarmer och konstaterade att inga förändringar i minkarnas miljö hade gjort skillnad. Rättegången mot djurrättsaktivisterna Malin och Björn som brutit sig in på grisfarmar hölls. Dåliga nyheter även på denna front - alla grisbönder gick fria medans aktivisterna fick böter.
Jag började första ring på gymnasiet. Lärarna var bra, eleverna var trevliga och kökspersonalen fixade vegansk mat åt mig! Jag hade nått mitt mål - att kunna gå i skolan på riktigt.
Ett extremt inspirerande tal nådde mina öron för första gången. Det var ingen mindre än Gary Yourofsky som pratade, en känd djurrättsaktivist som övertalar och inspirierar på ett sätt jag inte visste var möjligt. När jag känner mig lite osäker eller trött på djurrättandet brukar jag titta på videon, och jag får alltid snabbt tillbaka all min motivation.
Jag började även gå med på demonstrationer tillsammans med de andra aktiva i Djurrättsalliansen Stockholm. Utanför SALT har jag stått många timmar denna höst. Det var också underbart att få träffa andra veganer som vet precis hur det känns att alltid bli ifrågasatt av andra. När jag kunde diskutera med andra om mitt största intresse minskade behovet av att prata om det vid andra tillfällen, så jag kunde lättare släppa djurrättandet när jag var i skolan eller träffade kompisar.
Det är ganska mycket som har hänt senaste året - och jag är nöjd!
Hejdå år 2011!
No more höstklaustrofobi
Jag är en av dem som ALLTID drabbats av höstdepression. Mörkret har alltid fört med sig en nästintill klaustrofobisk känsla samtidigt som kylan gör att man tvingas gå runt i så tjocka kläder att man blir som en sköldpadda om man skulle ramla. Och när någon sa till mig att hösten var vacker med alla färger då jävlar... Den mörka tiden på året var alltid den mörka tiden för mig själv, jag mådde alltid piss då.
Men - jag har goda nyheter. För mig så är de inte så längre, höstklaustrofobin är numera historia. I år har jag faktiskt kunnat njuta av hösten och till och med tycka att mörkret är lite mysigt. Så, vad har jag gjort egentligen för att det ska bli såhär underbart?
- Rätt kläder! Flera stickade tröjor har jag numera och en varm och skön fleece
- Vara ute! Försöka gå ut de timmar det är ljust
- Tänka positivt! Tänka på fördelarna med vintern - inga mygg, inga flugor, ingen outhärdlig värme, ungarna är inomhus och leker (= tystare i mitt rum)
- D-vitamin! Vitaminen som en stor del av Sveriges befolkning har brist på och en brist sägs lättare göra en deprimerad - jag tar kapslar!
Jag vägrar vänta på att mitt liv ska börja
Jag är inte en person som pluggar ordentligt inför prov, som alltid har stenhård disciplin på mig själv och måste satsa högt. Jag är precis jävla tvärtom. "Är det prov imorgon? Ojdå, det hade jag glömt. Jag kollar igenom boken lite då kanske."
Lärarnas viktigaste uppgift verkar vara att få oss elever att ständigt känna oss stressade och otillräckliga. Att alltid känna att vi kan göra lite bättre, även om vi redan är intresserade och lyssnar ivrigt på lektionerna. "Men vi pressar dem så att de ska lyckas här i livet!" Och vad menas med det? Att lyckas? Betyder det att man blir lycklig?
Nej, att lyckas betyder att man kämpar sig till höga betyg som man senare i de allra flesta fall inte har någon användning för. Det betyder att man har en dyr villa i förorten som skulle kostat hälften så mycket om den låg på en annan plats. Det betyder att all den tid som man la ner i sin ungdom för att "lyckas" inte bidragit till ett lyckligare liv utan snarare lagt grunden för en medellivskris. "Vart tog min ungdom vägen?"
Jag vägrar vänta på att mitt liv ska börja. Det tog trots allt 16 år innan jag insåg att det enda jag gjorde var att vänta. Livet börjar ju den dag man föds och slutar den dag man dör, och jag tänker inte ödsla mer än nödvändigt på någonting som inte betyder någonting för mig. Fuck höga betyg. Jag ska leva.
Alkohol gör vänner till främlingar
Det här med alkohol. Jag dricker inte själv och har svårt för folk som gör det. I alla fall när de dricker. När jag gick i åttan ville jag pröva att vara sådär cool som vissa var, de som drack sprit och som gick på fester. Så jag frågade min syster om hon kunde köpa några cider till mig. Cider var det enda som smakade någorlunda gott och min familj har en väldigt avslappnad attityd till alkohol, vilket jag dock är nöjd med för tack vare det blev aldrig drickandet något som var förbjudet (och därmed inte lika intressant). När jag sa till min mamma att jag och min kompis skulle ut med några flaskor i väskan sa hon "okej, ha så kul".
Så vi gick ut, men vart skulle vi gå egentligen? En fest hade jag aldrig varit på och inte hon heller, det var jag ganska säker på. Så vi gick, rakt ut bara. Vi hamnade tillslut på min gamla skola där vi gick runt, halsade lite, kände oss häftiga och pratade högre bara för att vi visste att det var så man skulle uppträda när man drack.
På vägen hem började jag må dåligt och spydde på gångvägen där jag alltid brukade gå som barn. Det kändes så melankoliskt som det bara kunde bli - nu i efterhand. Då kände jag mig nog som en vinnare. Jag hade druckit alkohol påriktigt. Jag hade ju till och med spytt, då måste det ha varit tillräckligt.
Hela förteelsen var mest ett sätt för mig att kunna bocka av ännu en måste-göra-punkt på listan. För egentligen var jag ju inte intresserad av att bli full, jag var intresserad av den tillfredställelse och mognad jag trodde att jag skulle känna efteråt. Jag ville ju bara känna mig som alla andra för en gångs skull.
Dricka tills jag spyr. Check.
Tvinga mig själv att göra saker jag egentligen inte vill. Check.
Idag har jag försökt tänka mer och känna efter vad just jag tycker om alkohol, och om sanningen ska fram - jag är rädd för den. Alkohol gör vänner till främlingar. De människor jag normalt litar på blir någon annan om de dricker, och det känns fruktansvärt skrämmande tycker jag. Jag vill inte vara på ett ställe där man inte kan lita på någon annan än sig själv, där ingenting är förutsägbart. Det har inte varit någon alkoholist inblandat i mitt liv, det har inte skett någon speciell olycka som gjort att jag blivit avskräckt. Jag känner bara ett starkt obehag inför alkohol. Det hugger till i magen bara jag hör någon prata om det.
Det handlar inte om att jag vill vara duktig. Det handlar inte om att jag aldrig prövat. Det handlar om att jag har en djupt inneboende känsla som säger åt mig att jag ska springa allt vad jag orkar så fort jag hamnar i en situation där drickande är inblandat. Jag är rädd för alkohol. Och det kan vara jobbigt ibland med tanke på att alla runtomkring behandlar drycken som något heligt, och predikar om hur underbart det är. Hur roligt det är. Och speciellt vad jag som icke-drickare missar. Det är tabu att inte vilja vara med. Dricka är roligt, säger de.
Men det är inte roligt - inte för mig. När jag var tolv trodde jagatt jag skulle förstå vitsen med att bedöva sin hjärna när jag blev arton. Men nu när jag snart är där förstår jag lika lite som jag gjorde då. Om inte mindre. Nu är jag inte ens nyfiken - jag är bara rädd.
Veganer är inga jävla änglar
Jag är så trött på den här bilden allmänheten har av oss vegosar och djurrättsmänniskor. Att vi förväntas veta allting, ha svar på varenda fråga och framförallt att vara helt korrekta på alla andra plan också utöver djurrätt. Bryr du dig om djur? Då måste du ju bry dig om detta också!
Nej, det måste jag inte - veganer är inga jävla änglar som ska väga upp all skit som människor världen över ställer till med. Det är inte bara mitt jobb att få stopp på fattigdom, fixa miljöproblemen och skapa jämställdhet. Det är allas jobb! Kan inte alla därför göra lite var, istället för att några få personer ska göra allt?
Det är lätt hänt i Sverige idag att man lämnar över ansvar och krav på de redan engagerade, i stället för att fördela det. Varför är det så?
Beskriva det obeskrivliga
Ibland när jag ser bilder som dessa blir jag så rädd för världen vi lever i att jag bara vill skrika. "Lyssna för i helvete! Fattar ni inte vad som händer? Gör någonting!"
Könsroller, rasism och andra hemska saker som jag också kämpar emot blir helt plötsligt bara till en liten prutt i universum. Det finns ingenting någonsin som kan ens mäta sig med det som utspelar sig just nu i en djurfabrik någonstans. Det handlar om så många och det handlar om så mycket lidande. Det finns ingen i denna värld som kan förklara den obeskrivliga tortyr som fortgår samtidigt som jag skriver dem här bokstäverna. Hela tiden. Varje sekund.
Jag har hittat några som håller på att drunkna i en sjö och hundra pers står bara och glor, som väljer att inte hjälpa. Och jag blir ensam tvungen att rädda alla. Så känns det.
Mitt förhållande till mat
Jag har alltid haft ett ansträngt förhållande till mat. Magsäcken har alltid levt i protest. Åt jag för lite blev jag så hungrig att jag fick ont. Åt jag för mycket så mådde jag illa. Och marginalen mellan att äta för mycket, lagom eller för lite var tunn som ett hårstrå.
När det var dags att äta pressade jag i mig några tuggor, för annars visste jag att jag skulle bli så trött och må dåligt senare. Så jag åt, långsamt som in i helvete gick det och med ett ständigt illamående gnagande i magen. Jag var aldrig sugen, jag var alltid hungrig.
Men sedan upptäckte jag något. Att jag, genom att äta, kunde rädda världen. I takt med att jag förändrade mina matvanor när jag började äta vego, så förändrades även mitt förhållande till mat. Snart blev matlagning någonting roligt, att äta blev inte lika ansträngt för när jag åt så räddade jag liv.
Min passion för djurrätt blev min passion för att äta och laga mat.
Tungt
Idag känns det tung. Oerhört tungt. Grisen har nämligen lämnat jordelivet. Jag har inte riktigt förstått det än, det känns inte verkligt. Hon kommer väl stå där vid burkanten och skrika efter äpple imorgon också?
Jag hatar måsten
Jaha.. Så var det tre dagar kvar tills jag ska välja gymnasium... Jag har ingen aning. Jag bryr mig faktiskt inte. Det är andra gången jag väljer och det känns ändå som att jag inte kommer klara av att börja skolan i höst. Förbannade jävla tråkiga samhälle där ALLA, precis ALLA ska gå upp 7 varje morgon, och sedan gå ut på Sveriges mörka gator och bege sig till ett jobb/en skola som man valde för att... Ja, varför egentligen? För att alla andra gör så. För att man måste. Jag hatar måsten.
2010 - Vilket jävla år!
För ett år sedan var jag en helt annan människa. Mycket kan hända under 365 dygn. Sammanfattningsvis kan jag säga att detta år antagligen varit en av de mest händelserika i mitt liv. Men låt mig ändå berätta lite mer detaljerat hur mitt liv förändrats under denna tid.
I januari mådde jag illa och spydde jag så fort jag blev stressad eller rädd. Jag var orolig i princip hela tiden och hade det ganska jobbigt att klara av vardagen.
När det första nationella provet kom fick jag fullkomlig panik. Men jag klarade av det och fick ett väldigt bra betyg. Men efter det gjorde jag inga fler nationella prov.
I mars kunde jag inte längre dölja att jag mådde dåligt, och jag pratade om mina känslor och innersta rädslor för första gången i mitt liv. Det var ett steg på vägen.
I skolan slutade jag bry mig om att anstränga mig, då menar jag inte om skolarbetet, utan om alla människorna. Jag slutade låtsas att jag var glad hela tiden, och det resulterade i att jag slutade umgås med mina kompisar i skolan. Istället ägnade jag lunchrasterna åt att åka fram och tillbaka till min bästa vän.
I maj bröt jag ihop och klarade inte ens av att gå utanför dörren. Jag lämnade grundskolan för att aldrig mer komma tillbaka. Min deprission sjönk ännu lägre eftersom jag ofta grävde ner mig i hemska tankar kring djurmisshandel och liknande.
I juni slöt jag fred med mina kompisar från skolan, och jag gick för första gången till en psykolog. Det var med tunga steg jag kämpade mig uppför dem tre trapporna, men efteråt kände jag mig mycket bättre och jag fortsatte att gå dit.
Sommaren förflöt ganska smärtfritt. Jag hade en riktig härlig semester och jag bestämde mig i slutet av augusti för att bli vegetarian.
När jag skulle börja i gymnasiet så var jag väldigt nervös, mådde illa hela vägen till den nya skolan. När jag väl var där kunde jag inte gå in. Så det blev inget. Jag var jätteledsen över att jag inte klarat av att börja i skolan och mådde riktigt dåligt i några veckor.
I september frågade min psykolog mig varför jag inte kunde gå i skolan litegrann bara, och vänja mig av vid min skräck långsamt. Det hade jag inte ens tänkt på, men det var en riktigt bra idé. Vi pratade med syon på min gamla skola och hon fixade in mig så jag fick läsa Naturkunskap A tillsammans med en klass, och Matte A hemma.
Och så fortsatte hela året.. Jag går forfarande i skolan och har precis läst färdigt den kursen. När vårterminen börjar ska jag fortsätta med Matte A och börja på Matte B, och även börja på någon mer kurs där kan jag forsätta att vänja mig vid att gå i skolan. Och jag siktar på att jag nästa höst ska kunna börja studera på heltid.
Som sagt - vilket jävla år!