Det hjälper att vara sysselsatt
Jag har inte skrivit alls mycket nu under jul och nyår som ni kanske märkt. Jag har varit sjuk, bortrest, uttråkad, panikfylld och glad om vartannat. Det fanns liksom inte tillräckligt med rum för att skriva på bloggen också.
Men snart blir ju allt som vanligt igen. För min del börjar skolan, och om sanningen ska fram har jag längtat efter det ända sedan juldagen. Visst är det skönt att vara ledig, men för att kunna vara ledig och ha kul gäller det att ha någonting att göra. Vilket jag givetvis inte har haft. En annan fördel är att inte gå runt och ha ångest för olika saker hela tiden. Vilket jag givetvis har haft.
Det ska inte finnas för mycket tid att tänka. För om det finns mycket tid då kommer alla de där sakerna fram som man inte riktigt vill tänka och som man bara mår dåligt av. Och när man väl har tänkt dem så verkar dem aldrig kunna försvinna igen.
Förut tänkte jag att om jag tänkte tillräckligt mycket på alla jobbiga saker så kommer jag till slut inte tycka att de är jobbiga längre. Men sedan upptäckte jag att det där inte alls stämmer. Det spelar ingen roll hur mycket jag funderar över döden för det kommer ändå aldrig att bli något trevligt och bra. Jag kommer alltid vara rädd. Då gäller det bara att försöka glömma rädslan och tänka på något annat istället. Och då hjälper det att vara sysselsatt.
Nu rullar det igen
Ni vet den där känslan man får när man efter en lång tid av ångest och oro plötsligt känner att saker börja fungera igen? När det börjar rullar på igen och allt känns helt okej? Jag försöker njuta av den känslan nu så gott det går.
Och lite ostrukturerat så visar jag en random bild också som var ganska kul (fast ändå inte):
Det blev aldrig ljust
Så sitter jag där och väntar och tänker att "snart, snart blir det sådär riktigt ljust och soligt, och då ska jag gå ut". För om man går ut när det är sol blir man lycklig och då blir allt lättare. På vintern är det faktiskt så för mig. Men sedan kommer aldrig solen riktigt upp och lyser på Stockholm för det finns en massa jävla moln ivägen som förstör planerna. Det blev aldrig ljust liksom. Ibland tänker jag att jag bor i den där ryska byn som jag hört talas om, som ligger mellan två berg så att solljuset aldrig någonsin når ner ordentligt.
Skulle jag välja mellan att eliminera kylan eller mörkret skulle jag alla gånger välja mörkret. Det är det som får mig att må så jävla mycket sämre. Eller som gör det svårare för mig att må bra.
Fast den där solterapilampan hjälper visserligen litegrann.
Alla andras glädje blir min sorg
Har börjat gå hos psykolog igen. Det var mer än ett år sedan sist. Jag trodde ju att jag var frisk och bra igen och att det alltid skulle förbli så. Men så kom den där jävla sommaren som knappt var en sommar utan mer som en lite ovanligt solig höst utan gula löv. Man blir deppig när det är höst 6 månader i sträck. Har varit rädd för att panikångesten ska komma tillbaka men den har hållt sig undan ganska duktigt. Men bara rädslan för att få en attack är rädsla nog för att önska att man vore död. Sen så har avundsjukan och hatet blivit värre. Jag blir avundsjuk på allt och alla och jag tänker konstant på hur underbart alla andra människor har det. Hon kan ju gå till skolan utan att må illa och han kan till och med resa utomlands. Tänk om jag ens kunde klara av hälften av det dem kan. Eftersom alla andra har det så bra så hatar jag dem också. Det tar mycket energi att gå runt och hata alla. Om jag går förbi någon som ler och skrattar så blir jag arg. Det är så det är i mina dåliga perioder, alla andras glädje blir min sorg.
En lista jag skrev under min jag-kommer-dö-om-jag-inte-får-hjälp-period för två år sedan. Det konstiga är att jag klarat allt förutom att flyga (asså i flygplan, bara för att vara tydlig...), men ändå känner jag mig så värdelös. Kanske för att jag inte klarar av det just nu men vet att jag har kunnat. Att backa när man väl blivit frisk är typ det sämsta som kan hända.
Hoppas, hoppas, hoppas att jag inte blir hemma från skolan mer nu. Jag pallar inte mer social isolering trots att det läskigaste jag vet är att umgås med folk. Men när jag väl gör det brukar det inte vara så farligt längre. Hoppas, hoppas, hoppas det blir bättre snart.
Jag har i alla fall köpt en ljusterapi-lampa nu så i mitt rum kommer det vara sommar framöver. Det kanske hjälper.
Inte en enda jävel tänker gå dig till mötes för att hjälpa dig i din tillvaro
Att må dåligt är ju inte sådär jätteovanligt hos ungdomar och barn och det här med att ha betyg redan i årskurs fyra är antagligen ett av de mest effektiva sätten att spä på den psykiska ohälsan ännu mera. Bravo Björklund, bravo.
Nej, barn är inte robotar. Nej, barn är inte alla likadana. Inget jävla barn fungerar likadant och jag undrar varje dag varför skolsystemet är uppbyggt efter hur 1 % av barnen är. Varför är det krav på redovisningar? Varför gör man alltid prov på papper? Varför kan inte dem som hatar att redovisa få visa sina kunskaper på andra sätt? Varför kan inte dem som älskar att redovisa få göra det mer? Varför är alla skolor morgonskolor? Varför finns det inga eftermiddagsskolor för dem som föredrar den dygnsrytmen? Varför i helvete förväntas varje jävla unge vara exakt likadan som den innan?
De resterande 99 % av alla barn och ungdomar i Sverige som inte passar in i mallen får en jobbig och hemsk skolgång. Hatar du att gå upp på morgnarna? Hatar du redovsningar? Kan du inte koncentrera dig i närheten av andra människor? Synd för dig. Du är körd, för inte en enda jävel tänker gå dig till mötes för att hjälpa dig i din tillvaro.
Mitt eget, personliga helvete
Jag minns hur jag innan varenda innebandymatch gick in på toan medan hela laget snörade skor och skämtade och strechade. Under tiden låste jag in mig på toaletten, satt på golvet med huvudet i toastolen och väntade på att min värsta mardröm skulle ta slut. Jag minns hur paniken stegrades tills jag slutligen spydde, hur jag sedan sköljde bort svett och rädsla i handfatet och hur jag låste upp dörren för att spela ännu en match med magen tom på mat och kroppen full av ångest. När matchen var slut var plågan över. Jag kände mig alltid lättad men inte längre än någon timme för jag visste att nästa helg skulle samma procedur spelas upp igen. Mitt eget, personliga helvete. Tack för det, social fobi.
Ensamheten
Det är svårt att fortsätta arbeta mot hemskheter när man dag ut och dag in får det bekräftat för sig att, ja, världen består till största del av idioter. Jag menar, hur många människor har jag egentligen träffat med sunda värderingar? Som håller med om en åsikt som för mig är det allra självklaraste i världen; slaveri är fel. Inte många. Inte många alls. Det är faktiskt så illa att om jag plockar bort de människor jag mött genom aktivismen, så finns det inte ens en enda människa kvar. De är alla med på något vis, mer eller mindre. Vissa försöker delta så lite så möjligt och käkar mycket vegetariskt eller kanske helt är vegetarianer, men grundtanken att djuren är till för oss biter sig ofta fast och stannar i personens hjärna trots att hen är påväg åt rätt håll. Och det, det gör mig fruktansvärt trött på allt. Det finns liksom ingen - INGEN - som tycker som jag.
Där är ju i alla fall internet en stor hjälp. Mot ensamheten, menar jag.
Bli aktivist!
Nu har jag inte varit på en demonstration på hur länge som helst och då blir jag alltid lite galen. Det är så fruktansvärt skönt att träffa andra människor som delar ens största övertygelse i livet, det stärker verkligen ens engagemang och gör att man orkar stå ut med puckon ett litet tag till. I en värld där jag egentligen är rätt esam om mina åsikter och syn på livet så finns det alltid en liten oas dit jag kan bege sig för att för en gångs skull få lite medhåll.
Ett tips till alla er därute som känner att ni håller på att bli lite galna och pratar sönder era nära och kära som inte riktigt hajat det här med djurrätt ännu - bli aktivist. Pröva att snacka med Djurens Rätt eller Djurrättsalliansen eller någon annan organisation. Det är skönt både att få göra någonting mot eländet, att känna att man faktiskt jobbar praktiskt med det, och det är underbart att få träffa likasinnade människor. Jag lovar, det hjälper.
Demonstration mot kött i Gallerian i Stockholm.
"Du kan väl anstränga dig lite?"
(Jag är den som svarade på kommentaren, för er som inte förstod det!)
Jag tror jag förstår lite var Anja vill säga. Om alla går runt och är negativa hela tiden och är sjukt suriga och deppiga så visst, det blir sämre stämning. Men det går inte bara att daska upp sig, ta sig i kragen och "tänka positivt" när det gäller allvarliga problem. Men egentligen; Varför får man inte vara ledsen? Alla är vi det ibland, varesej det rör sig om riktigt hemska saker som psykisk sjukdom eller lite mindre allvarliga saker, lite vardagsdepp liksom. Varför är det så fel? Om det är någonting jag har lärt mig så är det att inte försöka "se bra ut" och ignorera och bortförklara negativa känslor, för tillslut så kommer dem tillbaka till en - allt på samma gång - och det är då det kan bli riktigt illa.
Gråt för faan. Böla på. Skrik i kudden tills du tappar rösten. Bara släpp ut alla känslor.
Sluta skämmas
Vi ska sluta skämmas för vår psykiska ohälsa. På samma sätt som att man kan få problem med lungorna eller levern kan man få problem med tankarna. Fobier, ångest, depressioner och liknande är inte saker som man kan hjälpa att man drabbas av (det hjälper för i helvete inte att bara tänka lite positivt).
Jag har ganska nyligen slutat att hyscha och gömma mina problem. Det är ganska skönt. Jag har pratat med mina lärare om min sociala fobi och tack vare min ärlighet slipper jag redovisa eftersom lärarna nu förstår varför det är så fruktansvärt jobbigt för mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få den responsen jag faktiskt fick, de var otroligt förstående och möttes halvvägs för att hjälpa mig.
Dela med dig av din historia. Berätta gärna för jag vill veta. Jag vet att det finns många som kanske just nu sitter och lider av samma saker som jag led av förut och inte förstår att det inte är fel på dem eller att dem inte är ensamma i sina problem. Prata om det. Normalisera, och framförallt - sluta skämmas.
Panikångest
Jag har förutom social fobi även lidit av panikångest och gick därför hos psykolog. En uppgift som jag fick göra där en gång var att skriva upp min värsta mardröm på papper. Panikångest kan ganska exakt beskrivas som det står på det här papperet. Det är så det känns. När man är mitt inne i en attack känns det som att det aldrig kommer ta slut och att resten av livet kommer bestå av skakiga händer, illamående, yrsel och panik. Men sen går det alltid över. Det tar bara en kvart men ändå sätter det en sådan otrolig skräck i en.
Det värsta med panikångest var egentligen inte själva attackerna, det var väntan och rädslan för attackerna. Det var väldigt energikrävande att känna att man lever på kanten hela tiden, snubblar man till så ramlar man rakt ner i helvetet liksom. Den här uppgiften var väldigt bra. När mörka tankar är inne i huvudet så är dem kolsvarta och skrämmande. När man får ut dem på papper blir dem överdrivna och orealistiska. Ett tips till alla er som lider av någon sorts ångest (det vill säga ALLA).
"Varför kan inte alla bara göra som jag?"
Jag kände för ett tag sedan att jag började närma mig den där farliga gränsen. Gränsen där man släpper taget om sin köttätar-tid och är helt inne på veganismen. Det är inte bra. För jag vill inte glömma hur det var att vara helt omedveten om djurindustrier och djurförsök och djurtortyr, för om jag glömmer det så kommer jag också tappa förståelsen för dem som fortfarande är kvar i den världen. Det blir alltid svårare att acceptera och umgås med folk som man inte förstår sig på.
Istället vill jag befinna mig någonstans i gränslandet, någonstans där emellan. Kunna leva ett vanligt svensson-liv; tycka hundar är söta, säga "nej men vad hemskt" när det handlar om djurplågeri, och inte haka upp mig på att det är döda djur som ligger på mina vänners tallrikar. För om jag går runt och ifrågasätter allting hela tiden (som jag gör vissa perioder) så resulterar det i ett väldigt dåligt mående. Alla köttätare blir idioter, ibland till och med alla vegetarianer. "Varför käkar ni fortfarande sånt där?" För mig så har det ju fixat sig, jag har hittat lösningen och det fungerar så jävla bra. Men bara för att jag är där så behöver inte det innebära att alla andra är där. Jag var själv precis lika vilsen och kände att mord på djur var fel på något vis, men jag saknade någon lösning på problemet.
Att tänka på djurförtrycket dagarna i ända gör mig matt. Jag mår dåligt och vill bara begå kollektivt självmord tillsammans med resten av mänskligheten. Så jag hittar en medelväg; lever och tänker "vanligt", jag går helt enkelt tillbaka i tiden och ignorerar obekväma ämnen precis som jag gjorde förut. MEN. Jag behåller min veganism och konsumerar inga produkter som skadar andra men jag försöker att inte lägga så mycket fokus på det. För när jag märker att jag gör annorlunda än alla andra, det är då tankarna flyger iväg - "varför kan inte alla bara göra som jag?"
Förstår ni hur jag menar? Hur tänker ni? Hur gör ni?
Länge sedan.
Jag lever med ett osynligt handikapp
Fy helvete vad jag är avundsjuk på de människor som kan gå i skolan, snacka med en bekant på bussen, gå upp tidigt, äta i sällskap av andra människor, gå till en läkare, titta på bio, ha en bestämd träff med en kompis och åka till stan helt utan problem. För dem flesta kanske alla dessa saker låter helt självklara. Vadå? Varför skulle man inte kunna träffa en kompis eller äta ute på restaurang?
Jo. Låt mig rada upp det för er. Social fobi. Panikångest. En extrem rädsla för att spy och må illa, samt ett obehag som infinner sig varje gång jag vistas i en lokal med stängda dörrar. Jag lever med ett osynligt handikapp som begränsar och förstör. Och eftersom det är osynligt så finns det ingen som förstår eller ens inser att jag har ett problem.
För mig innebär varje bestämd sak på schemat en magkramp. Visst har det blivit mycket, mycket bättre de senaste två åren. Jag går ju i skolan, dock med vissa problem. Jag KAN bestämma träff med folk men det kan fortfarande medföra en hel del ångest. Jag KAN sitta på en föreläsning med stängda dörrar men det känns alltid bättre att sitta längst ut, nära utgången. Jag har nog blivit av med det värsta, men det betyder inte att allt är borta.
För två år sedan kunde jag som mest gå på en promenad runt huset. Att gå till skolan var rent ut sagt en omöjlighet trots att den låg fem busstationer bort och att kunna träffa andra människor förutom min familj var fruktansvärt jobbigt. De få vänner jag hade kvar slutade jag att umgås med, helt enkelt för att jag varken kunde, orkade eller ville.
Det fanns en anledning till att jag hoppade av nian i förtid och dröjde med att börja på gymnasiet. Och det hade ingenting att göra med skoltrötthet.
Inga mera svek
Nu har skolan börjat igen och konstigt nog så tycker jag att det är jävligt skönt. Jag gillar min vardag, jag gillar att vara uppe tidigt på morgonen innan världen börjat röra på sig. Jag gillar också att vissa dagar bara skita i allt och ligga kvar i sängen och verkligen njuta av att göra det eftersom enda anledningen till att det är härligt är för att det är förbjudet. Jag går till skolan när jag själv vill det, för mig ska det inte vara något måste utan det ska vara roligt. Och förvånande nog så blir det roligt eftersom jag vet att jag är där självmant!
Men mest så tror jag att det handlar om vad jag lovat mig själv inför detta år. Det ska bli ännu bättre nu i tvåan, ännu mer ultimat livsstil liksom. Inget mera tvång, ångest, illamående p.g.a. skolan. Redovisingar har jag lovat mig själv att aldrig mer behöva genomföra. "Men det gick ju så bra sist Lotta!" - läraren såg mig ju givetvis inte när jag höll på att spy inne på toaletten innan eller hörde mina ångesttankar när jag gick upp samma morgon.
"[Lärarna:] ’Men vi pressar dem så att de ska lyckas här i livet!’ Och vad menas med det? Att lyckas? Betyder det att man blir lycklig? Nej, att lyckas betyder att man kämpar sig till höga betyg som man senare i de allra flesta fall inte har någon användning för. Det betyder att man har en dyr villa i förorten som skulle kostat hälften så mycket om den låg på en annan plats. Det betyder att all den tid som man la ner i sin ungdom för att ’lyckas’ inte bidragit till ett lyckligare liv utan snarare lagt grunden för en medellivskris. ’Vart tog min ungdom vägen?’"
Det ska bli spännande att se vad som händer när nästa redovisningsprojekt kommer upp. Visst kommer det bli nervöst att sätta sig upp mot läraren och för första gången riktigt hävda mig själv och TVINGA en vuxen människa att respektera mig. Men - det som ska bli mest intressant att se är hur väl jag kan respektera mig själv. För att varenda gång som jag tvingas att göra hemska saker och ger med mig och gör dem trots att jag inte vill (t.ex. redovisningar) så känns det som att jag sviker mig själv. Inget mera sånt.
Allt suger
Idag vaknade jag vid 12 efter att ha varit på bröllopsfest igår (där jag visserligen hade det jätteskoj). Jag hatar att vakna sent, då känns det som att man missar hela förmiddagen och det blir liksom en totalt meningslös dag. Så redan när jag går upp är jag på dåligt humör.
Sen skulle jag övningsköra. Sämsta lektionen någonsin - körde över helstreckad linje, bytte fil mitt framför en annan bil, körde för långsamt, körde för fort, blev arg när jag inte hittade, fick motorstopp... Känner mig så jävla värdelös på att köra bil så jag funderar nästan på att elda upp körkortsboken.
Det blev ett raseriutbrott också på polisens hemsida, där det inte stod förklarat överhuvudtaget hur man skulle bära sig åt för att skaffa ett nytt leg. Och ett leg behöver jag verkligen då det senaste gick ut i mars. Lyckligtvis gick inga krukor/vaser/tallrikar/andra kastbara saker sönder denna gång (det har det gjort vid tidigare utbrott).
Föräldrarna är sjukt jobbiga och jag kan inte tillbringa mer än 30 sekunder i samma rum som dem innan vi börjar bråka. Jag är trött och har velat somna om ända sedan jag vaknade. Mitt hår är fett men jag orkar inte tvätta det. Det känns som att allt är tråkigt och att allt alltid kommer att vara tråkigt. Men jag vet ju att det inte är så.
Har andra också så där riktigt dåliga dagar ibland, eller är det bara jag?
Läst, sett och hört allt
Vad gör man när man vet allt det där hemska? När man har läst, sett och hört allt om hur grisar torteras innan slakt, hur kossor behandlas, hur möss plågas ihjäl och hur kycklingar tvingas leva i misär. Och när man dessutom varje dag tvingas bevittna andra människor förneka dessa sanningar och fortsätta konsumera djur. Vad gör man då? Glömmer bort det? Nej, jag tror inte det. Jag blev aldrig densamma. Blev ni?
Djurtransport
Framme på Gotland. Sveriges antagligen mest blåsiga ställe. Här ska jag tillbringa de 10 kommande dagarna tillsammans med släkten. Det ska bli skitroligt men det började kanske inte så där jätteskojigt. Jag såg för första gången en djurtransport idag, antagligen på väg att hämta upp djur eller att lämna av dem vid ett slakthus. Fy helvete vad det högg till i magen, har aldrig varit så nära inpå tortyren. Fick inget foto med exakt så här såg den ut:
Om du inte är förbannad, så är du inte tillräckligt uppmärksam
...var ett ordspråk jag hörde för ett tag sedan. Och det är så jävla sant. Det är lätt för någon som inte är involverad, som inte har sökt informationen att påstå att "det är väl inte så hemskt? Ett par djur om året, de lever bra innan de dör i alla fall!".
Men om man istället helhjärtat tittar på alla de där filmerna, läser alla de där texterna och sedan lyssnar på sina egna tankar - då blir man förbannad. Och ledsen. Och förkrossad.
Tro inte att jag går runt och gråter varje dag, för det gör jag inte. Jag är inte arg heller, inte speciellt ofta alls. Och när jag väl är det handlar det inte alltid om djurrätt. MEN - jag blir arg, rosenrasande arg, när jag tänker på alla de miljarder djur som varje år torteras, plågas, mördas. Och framförallt blir jag arg när folk bortförklarar deras lidande, deras verklighet, deras vardag.
Det är helt sant, det där ordspråket. För ett par år sedan var jag aldrig arg på annat än mina föräldrar eller mina syskon då och då. Men nu, nu är jag förbannad på världen. På den här jävligt sugiga situationen som jag bara måste göra någonting åt. Fast den där ilskan, den syns och känns inte alltid. Men den finns där. Och jag hoppas att den alltid kommer att göra det, för den fick mitt liv att betyda någonting. Jag gör skillnad, för dem.
Fantasibubblan
Förut klarade jag knappt en sekund av att se hemska bilder och videos på djur i fabrikerna. Nu klarar jag mer, jag har väl blivit lite kall för jag har sett så mycket, dessutom vet jag att jag redan gör allt jag kan. Inte en krona av mina pengar (förutom skatt då givetvis) går till dessa verksamheter.
Men även om jag grät och även om jag kände mig illamående och rädd så fortsatte jag att titta. Om jag tycker att det är så jobbigt att se filmen, hur jävla jobbigt måste det inte då vara för djuren som är med i filmen? Jag vägrade stoppa, för det jag såg var verkligheten, och den skulle jag inte fly från. Jag ville inte längre leva i någon fantasibubbla där man vänder ryggen till och springer därifrån varje gång någon lider och skriker ut sin smärta. Det hade jag redan gjort i 16 år, det räckte.
Kan djurförtrycket få ett slut?
Ända sedan jag tittade på Shutter Island förra söndagen så har jag haft riktigt jobbiga tankar. För er som har sett filmen så vet ni att det pratas en del om att öppna upp folks hjärnor och peta på nerverna. Riktigt hemska saker som jag för ett tag kan ignorera eftersom det bara är en film. Sen dyker tankarna upp - djuren, djurförtrycket. Hört talas om vivisection? Det är operationer på fullt medvetna djur. Helt plötsligt går det inte att flyta tillbaka till sin trygga bubbla av problem som rör sig om att det är jobbigt att gå upp på morgonen eller att det är slut på sojamjölk hemma.
Obehaget stannar kvar och det är dessa perioder som är allra jobbigast- fyllt med frågor och gnagande ångest. Kommer världen alltid vara så här fruktansvärd? Kommer den aldrig bli bättre? Kommer tortyren någonsin att försvinna?
De allra flesta djurrättsengagerade vet nog känslan jag försöker beskriva. Det där ohyggligt obehagliga faktumet att det just nu sitter miljarder individer och lider som aldrig förr. Lider så mycket att det för dem skulle vara som en dröm att få byta plats med en ny-omskuren flicka i Afrika eller en prostituerad i Asien. Och då tycker jag ändå att omskärningar och prostitution är något av de absolut vidrigaste som finns på den här planeten. Men om detta ligger på den nivån, då ligger djurförtrycket 10 mil längre upp på skalan av lidande.
De allra flesta djurrättsengagerade vet nog känslan jag försöker beskriva. Det där ohyggligt obehagliga faktumet att det just nu sitter miljarder individer och lider som aldrig förr. Lider så mycket att det för dem skulle vara som en dröm att få byta plats med en ny-omskuren flicka i Afrika eller en prostituerad i Asien. Och då tycker jag ändå att omskärningar och prostitution är något av de absolut vidrigaste som finns på den här planeten. Men om detta ligger på den nivån, då ligger djurförtrycket 10 mil längre upp på skalan av lidande.
Ibland brukar jag tänka på alla tidigare förtryck. Det kan verka hemskt, men genom att tänka på hur många afrikanska fångar som fraktades på båtar över till Amerika så blir jag lugn. Genom att tänka på judarnas panik och rädsla under andra världskriget känns det bättre. Inte för att jag gillar vad som skedde, utan för att det ger mig hopp. Det ger mig hopp om att det kanske, kanske en dag, långt där framme, finns en chans att även det omfattande förtrycket mot djuren också kan få ett slut.